Vems porträtt?

Ska komma igång med ett större porträttprojekt. Mycket att fundera över. Tidigare skrev jag om det här med att le eller inte. Nu handlar det om hela porträttets innehåll. Jag tänker så här.
En del anser att porträttet är essensen av den avfotograferade, andra menar att hur man än gör så blir det bara ytan som syns. Sedan finns det de som arrangerar allt á la magasinsporträtt och motsatsen är de som bara anser att ett porträtt går att ta i farten. Redan där fyra sidor att tänka på. Med alla varianter däremellan.

Och inte har jag mycket glädje av att gå till förebilderna. Penn som skalar av all miljö, helst har vit bakgrund och anses vara den som är mästare på att fånga "personen". Newman som noggrant bygger upp en miljö runt motivet och anser sig bara kunna visa ytan. Cartier Bresson vars porträtt alla är tagna i "det avgörande ögonblicket", och vad han tyckte om det vet jag inte.

Själv är jag mest bekväm med att vara med, följa som en fluga på väggen. Men så har jag en vurm för de där arrangerade bilderna. Det uttänkta. Snyggt. Men inga vita bakgrunder! Miljö är min grej.
Och ingen blixt. Tror jag. Har ju en fäbless för det. Parr, Arbus och dom. Men nej, ingen blixt.

 

 

Nackdelen för mig med att arrangera är att jag lätt förlorar mig i tekniken och allt som måste göras. Glömmer personen som sitter där och nog mest av allt vill därifrån. Och nu ska jag fotografera personer som kan vara lite motsträviga. Behöva lirkas med. Nog bäst att jag är bekväm situationen själv.

 

 

Men som sagt, vad kan man få sagt i ett porträtt? Hur långt in i en människa kan man nå med en bild? Om vi skippar alla professionella posörer, skådespelare, modeller, mediavana, så tror jag att jag som fotograf kan visa ganska mycket. Av den personen i det ögonblicket kan jag avbilda hens reaktion. Men det blir min bild. Hur jag ser personen. Så det säger sig självt att chansen att "pricka rätt" ökar ju mer tid jag spenderat med hen. Vilket innebär att min uppgift som porträttör är att skapa mig en så full bild som möjligt på en kort tid. Dels för att i genomsnitt får man inte så mycket tid, dels för att ju snabbare man kommer fram dit, ju mer tid till att formulera bilen. Och tid är också viktigt för att skapa ett förtroende. Utan det kommer det bara att bli en yta, hur mycket tid jag än har.