söndag 30 september 2012

Lasthein

Det var Jens Olof Lastheins fantastiska panoramabilder från östeuropa i boken "Moments in between" som fick mig att fastna för Wideluxkamerans möjligheter. Bruce Davidssons Central Park bilder hade redan öppnat ögonen på mig för att det fanns något speciellt med det formatet, men det var Jens Olof som visade hur man kunde använda det som ett smidigt och snabbt verktyg för att fånga ögonblicket, närheten och livet. Så det kändes helt logiskt att skicka ett mejl med lite frågor. Här är hans svar.


- Varför väljer du att ställa ut dina bilder?

- Verkligheten är ju alltid en tolkning av det vi har omkring oss. Jag tycker mycket om att se andras tolkningar och bildar mig en uppfattning av världen genom att stycka ihop brottstycken av andras föreställningar med mina egna. Jag hoppas att min inre värld på samma sätt kan bidra med något till andras verklighetsbilder.
Sen är det helt konkret så att det är bra att få respons på ens eget arbete, att se det med andras ögon, genom andras filter av erfarenheter. Det skärper mig.
Jag jobbar ju dessutom med dokumentära bilder där jag använder mig av andra människors liv och vardag, så det blir oundvikligen en tolkning av en helt konkret yttre verklighet oxå, och det är alltid spännande att se hur mina upplevelser bryts med andras upplevelser av samma skeenden, företeelser eller världar, vare sig det är en publik som aldrig satt sin fot där jag fotograferat eller omvänt är människor som lever sina liv just där.


- Hur går tankarna när du planerar en utställning? Lokal, antal bilder, storlek på bilder, ramar, ljus, o.s.v.

- Först och främst ska ramning och format samt utställningens omfattning göra bilderna och hela bildmaterialet rättvisa. Bilderna ska lyftas fram på bästa sätt. Jag tänker mig som oftast att utställningen ska kunna hänga i olika lokaler och gör den därför så allround som möjligt i format och ramning etc., den ska alltså kunna transporteras på ett praktiskt sätt, ramarna ska vara snygga och passa med bilderna, men får inte vara så skröpliga att de inte kan packas ned i transportlådor och fraktas runt. Antalet bilder avgörs av hur många jag tycker jag behöver för att berätta historien så detaljerat som möjligt. Slutligen spelar ekonomin givetvis in. Finns bara lite pengar får printning och ramning bli billigare tyvärr. Men det är bättre att det blir en utställning än att man inte gör nån för att pengarna inte räckte för att göra den så fin eller så omfattande som man egentligen ville.


- Kan du nämna en utställning som du gjort som du är extra nöjd med och varför?

- Jag har inte gjort så många utställningar, men White Sea Black Sea fick jag bra ekonomiska förutsättningar för att göra, så jag kunde göra riktigt bra printar och en inramning som jag aldrig hade haft råd med tidigare. Den var enkel och strikt, och för att undvika reflexer skippade jag glas och laminerade istället, vilket både gav en bättre och renare upplevelse av bilderna och dessutom ett tillräckligt skydd för att de skulle kunna hålla sig snygga på många efterföljande utställningsställen. Jag var även nöjd med antalet och storleken på bilderna. Antalet var lite under hälften av bilderna i boken, och det räckte tyckte jag, och storleken var såpass att detaljerna stod ut och man kunde få en föreställning av att träda in i bilden. Lite större bilder hade gjort det även bättre, men det hade blivit mycket dyrare och transportlådorna för otympliga. En ok kompromiss alltså.




 
- När du själv ser andras utställningar tänker du då på vad som gör den bra förutom själva bilderna? Vad i så fall kan det vara?

- Först och främst försöker jag se bilderna och få en upplevelse, men det är klart att man oundvikligen tänker på den praktiska utformningen oxå efter ett tag. Och det jag då mest lägger märke till är sånt som jag inte själv skulle ha tänkt på att göra. Det är alltid bra med nya idéer.


- Vad har du sett för utställning på sistone som du gillade?

Jag tycker mycket om Martin Bogrens Lowlands på Fotografiska och Johan Bergmarks Protrahere på Galleri Kontrast. Båda i Stockholm.

lördag 29 september 2012

Östra

Under förra vintern tillbringade jag mycket tid i tjänsten på Östra Sjukhuset här i Göteborg. För er som inte varit där kan jag berätta att det är en ganska deprimerande samling huskroppar placerade i stadens utkant. Ett landskap som på helgerna blir ännu mer öde. Jag började ta med kameran och under promenader tog jag lite bilder. Kallt, småtrasigt och överallt rester av människors närvaro. Lite som i en sådan där science-fictionfilm där alla människor försvunnit. Kvar är bara spåren.

































 










Just like Light


Gueorgui Pinkhassov är en ljussamlare. Precis så som vi alla borde vara. Under alla år som fotograf, han är medlem i Magnum sedan 1988, har han samlat på bilder där ljuset spelar störst roll. Känsligt fångar han det där som gör att triviala motiv står ut. Bara för att ljuset är rätt och någon har ögon och känsla att fånga det. Du hittar kollektionen på Magnums hemsida här: Just like light

fredag 28 september 2012

SFMOMA

Satt o letade gallerier på nätet. Hittade en länk till SFMOMA vilket är San Fransisco Museum of Modern Art. Kul o så där tills jag trillade in på det här. Underbart att bara glida runt en sådan rikedom av bilder. Go for it!

Alltid - aldrig

De står där i varandras armar. Hårt håller de om varandra som om de skulle gå sönder om någon släppte. Han blundar. Har ett sorgset men ändå lyckligt uttryck sitt ansikte. Hennes är borrat djupt i hans bröst. Runtom dem strömmar pendlare ut från färjan som precis lagt till på Saltholmens brygga. Och jag är en av dem. På väg till jobbet. Utan kamera. Nej ännu värre, kameran ligger i ryggsäcken. Under regnstället och lunchlådan. På ryggen. Tog med den "utifallatt". Så dumt att då ha den nerpackad. Det vet jag ju efter alla år som fotograf. Det där med snigeln o blixten. Men imorse blev det så.
Under många år hade jag nästan aldrig med mig kameran på fritiden. Det var när jag arbetade som frilans och tyckte att det fick finnas någon gräns. Det  blev också ett sätt att göra skillnad på jobb och fritid. En nödvändighet när det är så lätt att förvandla all tid till arbete. Men jag såg bilder hela tiden. Ögonen går ju inte att koppla bort.
Men nu lever jag inte på fotografin och kameran får följa med allt oftare. Ska bara komma ihåg att ha den uppe också.


Aue Sobol

Jacob Aue Sobol är en av dessa självutlämnande fotografer vars bilder kommer så nära att det nästan blir obehagligt. Det första jag såg av honom var hans blder från Grönland. En sådan där upplevelse då jag inte vet hur jag ska ställa mig till det jag ser. Men det berörde, och rörde om i mig. Och det är ju bra. Sedan har han gått vidare, mognat och förfinat sitt berättande. Nu är han medlem i Magnum och genom dem och en känd kameratillverkare har den här lilla filmen om hans senaste projekt kommit till. Njut av bildflödet.



torsdag 27 september 2012

Repris: Att ställa ut: Anders Petersen

För drygt ett år sedan gjorde jag ett antal mejlintervjuer med några namnkunniga fotografer om varför de gör utställningar. Det var när jag själv höll på med min Tivolilivutställning och kände att jag behövde lite uppmuntran och inspiration. Och det fick jag verkligen. Intervjuerna lade jag ut på utställningsbloggen, men för er som inte hittade dem där kommer de här också. Först ut är Anders Petersen.


Mitt första möte med Anders Petersen var som för så många andra genom Café Lehmitz-bilderna. Råa, nära och ömsinta på en och samma gång. De var ingången till något nytt för mig som tidigt åkt dit på Cartier-Bressons eleganta ögonblick eller Gene Smith's mörka perfektionism. Här luktade bilderna. De var fulla av människor som levde i varje millimeter av bilderna. Alla hans projekt sedan dess har präglats av samma kompromisslöshet när det gäller att komma nära. Kommer ihåg en workshop med honom för över 30 år sedan då han rekommenderade att man skulle ta porträtt naken, både motiv och fotograf. Även om ett bara handlade om en ansiktsbild. Och jag har aldrig varit med om någon som så tar bilder på så stort allvar. Andras eller egna. Hans bilder ställs ut över hela världen och är eftertraktade av samlare. Så därför är det extra roligt att han ville svara på mina frågor till den här bloggen.


                        © Pauline Benthede/Fotografiska



- Varför väljer du att ställa ut dina bilder?

- Jag ställer ut bilderna för att det är ett av sätten att visa fotografi. Jag tycker alla sätt att visa bilder är legitima; böcker, tidningar, klockor, tekoppar, t-shirts, tapeter, restauranter, plank, posters, barer, nattklubbar,  murar, slideshows,  filmer, videos... men jag är bokälskare, så jag föredrar böcker.


- Hur går tankarna inför en utställning?

- Det är en stor hjälp om det finns en skiss över stället. Då kan man utgå från ingången och som en fältherre planera slaget; vad man ser först och vad man ser sedan och under tiden och till slut... det kan vara som musik. En mästare på hängning är fotografen Tillmanns.


- Kan du nämna en utställning som du gjort som du är extra nöjd med och varför?

-  Nöjd är jag aldrig helt. Men några hängningar som fungerade för mig var :
"Roma, a diary 2005", år 2005, Musei Capitolini, Palazzo Caffarelli, Rom, Italien

"Exhalting Humanity", år 2007 i Lianzhou, Kina. 

"Café Lehmitz", år 2007 på Rat Hole Gallery, Tokyo, Japan

"From Back Home", år 2009 på Gallery VU, Paris, Frankrike. Tillsammans med fotografen JH Engström

"City Diary", år 2010 på Marvelli Gallery, New York, USA

- När du själv ser andras utställningar tänker du då på vad som gör den bra förutom själva bilderna? Vad i så fall kan det vara?

- När jag uppskattar en utställning, som t.ex. den av Daido Moriyama på Foundation Cartier i Paris år 2002(?) - då är det inte bara så där...utan jag drabbas emotionellt och särskiljer inte hängningen från bilderna. När det fungera som i Moriyamas fall blir uttrycket en helhetsupplevelse, som jag inte vill och inte heller kan frigöra mig ifrån. Det är bara en ynnest. Du bara befinner dig mitt i livet.


- Vad har du sett för utställning på sistone som du gillade?

- Den senaste utställningen som starkt grep mig var "Half Life" av Michael Ackerman på Galerie VU i Paris hösten 2010.


Fel som blev rätt.

Jag utgöt mig över trenden med plastkameror och andra sätt att få till en tekniskt imperfekt bild för ett par inlägg sedan. Här kommer ett par exempel på när just misstag eller oväntade omständigheter ger förstörda bilder ytterliggare en dimension.
Först det kanske mest kända exemplet på när ett misstag ger ytterliggare kraft åt uttrycket i en bild. Det handlar om Robert Capa's berömda bilder från invasionen i Normandie. En utarbetad mörkrumstekniker råkar glömma filmerna i ett för varmt bad och de "smälter". Endast ett fåtal negativ gick att rädda. Men de som överlevde har blivit klassiker med sitt grova korn och otydliga skärpa. En sorts krigets impressionism,


Det andra exemplet är nutida. Holländska fotografen Rob Hornstra har sedan 2009 arbetat med ett projekt om staden Sochi vid Svarta Havet, där 2014 års Olympiska Spel ska gå av stapeln. Du kan läsa mer om själva projektet här. Vid ett tillfälle reste han till Tjetjeniens huvudstad Grozny för att bl.a. fotografera i ett flyktingläger. Det visade sig att en konsekvens av krig och oroligheter i staden, var att det fanns röntgenscanners överallt. I entréerna till varuhus, gym, restauranger mm. Trots detta är Grozny inte en säker stad.
Men på flyktinglägret fanns dock inga scanners. Bara fruktansvärda boendeomständig-heter där hela familjer tvingas bo i ett rum utan rinnande vatten och i en läckande byggnad. Människorna kände sig ignorerade av myndigheterna och offer för ett korrumperat system. Ett system som dessutom bidrog till det osäkra läget i staden, alla scanners till trots. Rob fotograferade en hel dag där. Väl hemkommen upptäckte han att alla filmer från den dagen hade ljusskador från en felställd röntgenscanner någonstans i Grozny. Likt en stämpel går en magentafärgad slinga och förvandlar alla bilderna till dokument om en stad som lever i skräck, misär och korruption.

Foto: Rob Hornstra

Bilderna samlade Rob i boken "Safety First" och projektet vann Magnum Expression Award 2011.


onsdag 26 september 2012

Det där ljuset

 
 
Ljus, en anledning till att fotografera.

Gatubilder

Tidigt fascinerades jag av gatufotografin. Här några bilder från senare år. Mer om det senare.

Göteborg 2012
 
Göteborg 2011
 
Malaga 2010
 
Mölndal 2012
 
Visingsö/Gränna 2012
 
Önnered 2012
 
Malaga 2010
 
 
 
 
 

tisdag 25 september 2012

Tidens gång....

Ett engelskt galleri som heter Doinel Gallery har gjort några småfilmer om sina fotografer. Fastnade för filmen om Tony Ellwood och hans reflektion över tiden och dess gång. På hans hemsida ackompanjeras bilderna av små texter om tid och dess betydelse. Tyvärr är den lite svår att komma in på. Antingen så har den någon bug eller så var den överbelastad när jag skulle in och kolla. Men filmen finns på Vimeo och de har inga problem.


Doinel Gallery - Two minutes with Tony Ellwood - In No Time from NorthHouse Films on Vimeo.

Och här Tony's egna ord om projektet:

-The project relates to our perception and awareness of the passing of time, I developed the technique over a period of 18 months and spent six months visiting the site up to 3 times a day to photograph it. The images are constructed within a 5x4 camera, captured over extended periods of time, using a series of multiple exposures, ranging from seconds to hours. Each picture is therefore an amalgam of realities, each layer blending with the other to form the final image. The location used within the work, is a place I visit to think, for inspiration or to escape the world for a while. In No Time is a reference to the phrase "In no time at all".

Det är något magiskt med att envist besöka samma plats för att skildra dess förändring. Bilderna är magiskt vackra. Men jag kan inte låta bli att undra över hur bra projektet varit utan texterna och idébyggnationen. Om jag fått se bilderna först utan förklaring tror jag chansen är ganska stor att jag hade avvisat dem som udda vykort. Ja, kanske inte ens udda. Det väcker onekligen tanken om hur stor betydelse sammanhanget och förklaringen till ett arbete har i förhållande till resultatet. Ibland har jag en känsla av att många projekt är mer ord än bild. Som att det skulle behövas 1000 ord för att kunna sälja in en bild.

måndag 24 september 2012

Plastkameror och Polaroider

Det är mycket plastkameror nuförtiden. Och inga objektiv har de heller. Det känns som att den digitala tekniken har sporrat en massa fotografer att söka sig bort från den "perfekta" digitala tekniken. Fast det är ju klart, med ett schysst program kan man ju få sina digitala bilder att se lagom havererade ut också.
Och sedan har vi alla dessa gamla tekniker. Allt från de som nöjer sig med att använda film i kamerorna till de som jagar gammal utgången film eller kör med Polaroid. Men varför?
Själv har jag fortfarande en massa scannade bilder i en hårddisk som inte har dammprickats. Ett själsdödande arbete. Enda trösten när man sitter där och sliter ut sitt pekfinger är att på mörkrumstiden skulle VARJE kopia retuscheras. Här är det färdigt när man väl har gjort det en gång. Men ändå. Vad är det som får fotografer att envisas med dessa gamla tekniker?
Visst det finns de som är konservativa eller helt enkelt bara tycker om gamla kameror. Och så de som gillar färgglada plastkameror för att...?Kul? Häftigt? Men blir det några bra bilder? Och är det överhuvudtaget målet? Någon som vet? Än har jag inte sett något vettigt, personligt eller uttrycksfullt gjort med en plastkamera. Oskarpt och dubbel/under/överexponerat är inte detsamma som personligt uttryck.
Fast det här med Polaroid är lite intressant. Något som kanske har att göra med att det alltid setts som en udda och alternativ teknik. Hittade den här boken i Konsthallens bokhandel i våras.



Insåg då hur många som har undersökt det direkta mediets möjligheter. Dess skörhet och känsla. Alla bilder finns bara i ett exemplar och det är ganska känsligt. Fantastiskt att detta företag kom på att erbjuda fotografer världen över möjligheten att prova deras teknik för att bygga upp en enorm samling bilder. Ett sådanr arv!
Så jo, det där kan jag någonstans fatta. Tror jag. Jag menar, där finns en tradition. Både att sälla sig till eller bryta mot. I sitt uttryck. För mig känns det lättare att ta åt mig bilderna då. Jag får ramar som jag är bekant med. Jag kan bryta mina intryck mot en historia, en berättelse och en känsla.
Med plastkameror finns inget bekant. Ingen historia eller känsla heller. Inte i flippade plug-ins heller.

80+

Hasselbladspristagaren David Goldblatt i en skön dokumentär från 2011. Notera att han är född 1930! Så vill jag också vara när jag är 80+!



Mellanrum

En flicka har stannat med ett förvånat uttryck mitt i vad som verkar vara en trappa eller ramp. Det är i en stad och inga andra människor syns. I en annan bild, en man på mage under vattenytan i vad som verkar vara en minityrpool eller liknande. Det ser kallt och stilla ut. Båda bilderna har en tillbakahållen, "skitig" färgskala. Det här är bilder av den spännande fotografen Stefan Bladh, mest känd för sin bok "The family". Men det här är en helt annan sorts bilder, Stasis heter samlingen bilder som svävar mellan innre och yttre verkligheter. Det är ögonblicksbilder från ett nytt Europa. Ögonblick av mellanrum.

Det finns en tro på det avgörande ögonblicket i fotografin. Möjligheten att fånga den där 125-dels sekunden i ett skeende. Det finns inom alla områden av fotografin. Gatufotografi, sportfotografi, krigsfotografi, porträttfotografi. Alltid denna strävan att fånga det där momentet när det där, vad det nu är, händer. Men jag har en vurm för ett annat ögonblick. Det där det till synes inte händer något. En sorts lugnet före stormen eller kanske efter den. När allt är som ett intet. Ingen som slår, ingen som kysser, ingen som gör mål. Naturligtvis är detta också en sorts ögonblick att fånga. Skillnaden är att allt som oftast sorteras de bilderna bort. Det händer ju inget.

Den fantastiska fotografen Jens Olof Lasthein har också en förmåga att fånga dessa ickeögonblick. Han har till och med gett ut en bok med titeln Moments in Between som jag kan rekommendera. Titeln anspelar dock inte på fotograferingsmetoden utan på tiden då bilder är tagna.


Många av bilderna skildrar ofta enkla, vardagliga scener där alla i bild verkar vara mitt i sin vardag. På väg någonstans, samtalar med varandra, leker. Allt fångat på sätt som gör betraktaren delaktig i denna vardag.

En annan genre där dessa mellanrum sällan syns är sportfotografin. Men när de visas ger de en tyngd åt skildringen. Fotbollsspelaren som hämtar andan efter en rusning. Lerduveskytten som låter de tomma patronhylsorna fara ut ur geväret efter skott. Tennisspelaren som lite förstrött leker med en boll mellan duellerna. Där finns en blandning av vila och koncentration. Återhämtning och uppladdning i ett. Vila och kraft.

fredag 21 september 2012

Fotografins myssoffa

Har ledigt idag. Eller ledigt, det är storstädning som gäller. Inte något som jag studsar upp ur sängen för att sätta igång med. Så jag loggar in på Youtube och tittar på det här:


Det är soff-TV för fotografer. En Hollywoodkändis med fotointresse, en berömd kändisfotograf och en lika berömd kändisfotograf som programledare. Det finns tre avsnitt så här långt, alla med Mark Seliger som programledare. De gästande fotograferna är Platon, Albert Watson och Martin Schoeller. Vet inte om man lär sig så mycket. Men det är trevligt. Lite som att titta på Malou von Sivers en regnig förmiddag. Fast intressantare.

 
 

torsdag 20 september 2012

Att le eller inte le


Såg på nedanstående video om favoriten Martin Parr. Alltid kul att se ens förebilder arbeta även om Parrs "bäst före datum" är passerat. Åtminstone enligt honom själv. Ca 3,5 minut in kommer en sekvens där han ska ta ett porträtt. Motivet ler lite förläget. Då säger Martin Parr:
-"Now, the key is not to smile"
Grejen är att inte le. Det där satte sig. Är det så? Blir ett porträtt mer seriöst och trovärdigt om motivet inte ler? Kan ett leende misskreditera en bild?
Ta en bild på morbror Karl i bersån. Ler han = en bild till familjealbumet.
Är han allvarlig = en dokumentation och en bild till galleriväggen.


Fan vet. I min utställning Tivoliliv har jag ett par porträtt där personerna ler. För sådan var situationen. Då. I en av bilderna står en man med en slalomutrustning mitt i sommaren. Ett loppisfynd. Situationen kändes lätt absurd när jag tog bilden. Och mannen ler. För vi kände varandra. Inte fan hade den varit bättre om han varit gravallvarlig.

Fast det är klart. August Sanders fantastiska porträttinventering i Weimarrepublikens Tyskland hade kanske tappat lite av sin skärpa om alla hade lett.

Och alla dessa dokumentationer i tuffa miljöer, med människor som lever på gränsen. Det blir ju trovärdigare med en fattig, svältande person som ser allvarlig ut. För inte kan väl någon ha något att le åt i den situationen? Eller?
The key is not to smile!

Den här bloggen.

Så har jag bestämt mig. Jag ska också blogga om fotografi. My preciousssss. För det dyker hela tiden upp tankar som inte har någonstans att ta vägen. Så nu kommer jag att slunga ut dem här. Till er alla. Eller ingen.
Har visserligen bloggat med utställningsbloggen "The Tivolilivtour", men den var helt inriktad på produktionen av min utställning och utställningsarbete i allmänhet. Här blir det allt!

Men först lite om mig. Har arbetat som fotograf i Skåne från sent 80-tal till 2009 då vi flyttade till Göteborg och jag trappade ner på frilansandet till förmån för min egen fotografi. Ett resultat av det är just utställningen Tivoliliv som har ställts ut på olika platser i landet.







Har dessutom alltid varit en stor konsument av bilder. Ni vet, köpt fotoböcker, jagat bra magasin och när nätet kom jublat över överflödet. För det ska ni veta ungdomar, på det torftiga 80-talet var en butik med fotoböcker något som man fick åka utomlands för att hitta. Eller till Stockholm. I Skåne var det samma sak. Utländska fototidningar jagade man på antikvariat och skulle man prenumerera på dem så var det ett litet h-vete med adresser och banköverföringar. En oas var galleriet Camera Obscura i Stockholm. Och tidningen ETC där ny fotografi kom fram i en väldigt ny form.
Så när jag idag tar båten och vagnen in till bokhandeln i Konsthallen här i Göteborg och lite slött låter blicken glida över alla bokryggarna, är det med en känsla av nästan att leva i den bästa av världar.
Min smak har vandrat från gatufotografins mästare till storformatsekvilibrister. Gary Winogrand till Alec Soth. Den röda tråden har varit den berättande fotografi. Mina egna rötter finns inom dokumentärtraditionen och där finns också mina favoriter. Men ingen genre är mig främmande. Fattar kanske inte grejen ibland bara.
Så, då är det bara att köra!!