De står där i varandras armar. Hårt håller de om varandra som om de skulle gå sönder om någon släppte. Han blundar. Har ett sorgset men ändå lyckligt uttryck sitt ansikte. Hennes är borrat djupt i hans bröst. Runtom dem strömmar pendlare ut från färjan som precis lagt till på Saltholmens brygga. Och jag är en av dem. På väg till jobbet. Utan kamera. Nej ännu värre, kameran ligger i ryggsäcken. Under regnstället och lunchlådan. På ryggen. Tog med den "utifallatt". Så dumt att då ha den nerpackad. Det vet jag ju efter alla år som fotograf. Det där med snigeln o blixten. Men imorse blev det så.
Under många år hade jag nästan aldrig med mig kameran på fritiden. Det var när jag arbetade som frilans och tyckte att det fick finnas någon gräns. Det blev också ett sätt att göra skillnad på jobb och fritid. En nödvändighet när det är så lätt att förvandla all tid till arbete. Men jag såg bilder hela tiden. Ögonen går ju inte att koppla bort.
Men nu lever jag inte på fotografin och kameran får följa med allt oftare. Ska bara komma ihåg att ha den uppe också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar