Såg på nedanstående video om favoriten Martin Parr. Alltid kul att se ens förebilder arbeta även om Parrs "bäst före datum" är passerat. Åtminstone enligt honom själv. Ca 3,5 minut in kommer en sekvens där han ska ta ett porträtt. Motivet ler lite förläget. Då säger Martin Parr:
-"Now, the key is not to smile"
Grejen är att inte le. Det där satte sig. Är det så? Blir ett porträtt mer seriöst och trovärdigt om motivet inte ler? Kan ett leende misskreditera en bild?
Ta en bild på morbror Karl i bersån. Ler han = en bild till familjealbumet.
Är han allvarlig = en dokumentation och en bild till galleriväggen.
Fan vet. I min utställning Tivoliliv har jag ett par porträtt där personerna ler. För sådan var situationen. Då. I en av bilderna står en man med en slalomutrustning mitt i sommaren. Ett loppisfynd. Situationen kändes lätt absurd när jag tog bilden. Och mannen ler. För vi kände varandra. Inte fan hade den varit bättre om han varit gravallvarlig.
Fast det är klart. August Sanders fantastiska porträttinventering i Weimarrepublikens Tyskland hade kanske tappat lite av sin skärpa om alla hade lett.
Och alla dessa dokumentationer i tuffa miljöer, med människor som lever på gränsen. Det blir ju trovärdigare med en fattig, svältande person som ser allvarlig ut. För inte kan väl någon ha något att le åt i den situationen? Eller?
The key is not to smile!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar