Och sedan har vi alla dessa gamla tekniker. Allt från de som nöjer sig med att använda film i kamerorna till de som jagar gammal utgången film eller kör med Polaroid. Men varför?
Själv har jag fortfarande en massa scannade bilder i en hårddisk som inte har dammprickats. Ett själsdödande arbete. Enda trösten när man sitter där och sliter ut sitt pekfinger är att på mörkrumstiden skulle VARJE kopia retuscheras. Här är det färdigt när man väl har gjort det en gång. Men ändå. Vad är det som får fotografer att envisas med dessa gamla tekniker?
Visst det finns de som är konservativa eller helt enkelt bara tycker om gamla kameror. Och så de som gillar färgglada plastkameror för att...?Kul? Häftigt? Men blir det några bra bilder? Och är det överhuvudtaget målet? Någon som vet? Än har jag inte sett något vettigt, personligt eller uttrycksfullt gjort med en plastkamera. Oskarpt och dubbel/under/överexponerat är inte detsamma som personligt uttryck.
Fast det här med Polaroid är lite intressant. Något som kanske har att göra med att det alltid setts som en udda och alternativ teknik. Hittade den här boken i Konsthallens bokhandel i våras.
Insåg då hur många som har undersökt det direkta mediets möjligheter. Dess skörhet och känsla. Alla bilder finns bara i ett exemplar och det är ganska känsligt. Fantastiskt att detta företag kom på att erbjuda fotografer världen över möjligheten att prova deras teknik för att bygga upp en enorm samling bilder. Ett sådanr arv!
Så jo, det där kan jag någonstans fatta. Tror jag. Jag menar, där finns en tradition. Både att sälla sig till eller bryta mot. I sitt uttryck. För mig känns det lättare att ta åt mig bilderna då. Jag får ramar som jag är bekant med. Jag kan bryta mina intryck mot en historia, en berättelse och en känsla.
Med plastkameror finns inget bekant. Ingen historia eller känsla heller. Inte i flippade plug-ins heller.
Det finns inget mera rogivande än att sitta och retuschera en mörkrumskopia. Att retuschera kopiorna till en utställning kan ta både mindre och längre tid. Men använder du antistatisk borste för negativen när du kopierar blir det väldigt lite dammprickar. Förutsätter givetvis också att man använder äkta vätmedel (inte yes som innehåller laddade tensider för att rengöra) vid sköljningen, som gör filmen oladdad och inte drar till sig dammpartiklarna. Torkning på dammfri plats (gärna badrum där man duschat luften innan) är också bra. Gör man rätt slipper man mycket efterarbete och behöver inte tycka det är själsdödande utan rent av befrämjande för det själsliga välbefinnandet. Behöver inte ta mer än någon timme att retuschera ett 30-tal kopior då. En del sitter ju och redigerar en enda bild i datorn en hel arbetsdag har jag hört flertalet skryta om. Själv hinner ja nog ta fram kring 8-10 riktigt bra kopior i mörkrummet på den tiden, så vad är mest tidsödande och själsdödande kan man fråga sig?
SvaraRaderaHälsn, Nils B/