torsdag 27 september 2012

Repris: Att ställa ut: Anders Petersen

För drygt ett år sedan gjorde jag ett antal mejlintervjuer med några namnkunniga fotografer om varför de gör utställningar. Det var när jag själv höll på med min Tivolilivutställning och kände att jag behövde lite uppmuntran och inspiration. Och det fick jag verkligen. Intervjuerna lade jag ut på utställningsbloggen, men för er som inte hittade dem där kommer de här också. Först ut är Anders Petersen.


Mitt första möte med Anders Petersen var som för så många andra genom Café Lehmitz-bilderna. Råa, nära och ömsinta på en och samma gång. De var ingången till något nytt för mig som tidigt åkt dit på Cartier-Bressons eleganta ögonblick eller Gene Smith's mörka perfektionism. Här luktade bilderna. De var fulla av människor som levde i varje millimeter av bilderna. Alla hans projekt sedan dess har präglats av samma kompromisslöshet när det gäller att komma nära. Kommer ihåg en workshop med honom för över 30 år sedan då han rekommenderade att man skulle ta porträtt naken, både motiv och fotograf. Även om ett bara handlade om en ansiktsbild. Och jag har aldrig varit med om någon som så tar bilder på så stort allvar. Andras eller egna. Hans bilder ställs ut över hela världen och är eftertraktade av samlare. Så därför är det extra roligt att han ville svara på mina frågor till den här bloggen.


                        © Pauline Benthede/Fotografiska



- Varför väljer du att ställa ut dina bilder?

- Jag ställer ut bilderna för att det är ett av sätten att visa fotografi. Jag tycker alla sätt att visa bilder är legitima; böcker, tidningar, klockor, tekoppar, t-shirts, tapeter, restauranter, plank, posters, barer, nattklubbar,  murar, slideshows,  filmer, videos... men jag är bokälskare, så jag föredrar böcker.


- Hur går tankarna inför en utställning?

- Det är en stor hjälp om det finns en skiss över stället. Då kan man utgå från ingången och som en fältherre planera slaget; vad man ser först och vad man ser sedan och under tiden och till slut... det kan vara som musik. En mästare på hängning är fotografen Tillmanns.


- Kan du nämna en utställning som du gjort som du är extra nöjd med och varför?

-  Nöjd är jag aldrig helt. Men några hängningar som fungerade för mig var :
"Roma, a diary 2005", år 2005, Musei Capitolini, Palazzo Caffarelli, Rom, Italien

"Exhalting Humanity", år 2007 i Lianzhou, Kina. 

"Café Lehmitz", år 2007 på Rat Hole Gallery, Tokyo, Japan

"From Back Home", år 2009 på Gallery VU, Paris, Frankrike. Tillsammans med fotografen JH Engström

"City Diary", år 2010 på Marvelli Gallery, New York, USA

- När du själv ser andras utställningar tänker du då på vad som gör den bra förutom själva bilderna? Vad i så fall kan det vara?

- När jag uppskattar en utställning, som t.ex. den av Daido Moriyama på Foundation Cartier i Paris år 2002(?) - då är det inte bara så där...utan jag drabbas emotionellt och särskiljer inte hängningen från bilderna. När det fungera som i Moriyamas fall blir uttrycket en helhetsupplevelse, som jag inte vill och inte heller kan frigöra mig ifrån. Det är bara en ynnest. Du bara befinner dig mitt i livet.


- Vad har du sett för utställning på sistone som du gillade?

- Den senaste utställningen som starkt grep mig var "Half Life" av Michael Ackerman på Galerie VU i Paris hösten 2010.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar