En bild eller många?

Det kvittar hur jag gör, det är jättesvårt att bara välja en bild. En enda som säger allt. Tömmer ämnet, uttrycker allt som behöver sägas. I min egen fotografi alltså. Det var annorlunda när jag arbetade på tidning. Oftast hade jag ganska klart för mig vilket utrymme och vilken vikt knäcket skulle få. Och ställde arbetet efter det. Det hände att jag ibland kom tillbaka med fler bra bilder än vad som fick plats. Oftast inte.
Men när det gäller mina egna bilder så blir jag en samlare. Hittar jag en typ av bild, vill jag genast hitta en till. Och en till. Och ytterliggare en. Jag kan gå igenom mappar med bilder som jag gillar för att se om de kan hänga samman. Allt för att bilda en kollektion. Jag har en svaghet för den där berömda tråden.
Och när jag väl hittat den gör jag allt för att se hur långt jag kan gå i den definition som jag valt att formera kollektionen runt. Tänja gränserna för mitt eget uttryck.
Från slutet av 90-talet släpade jag alltid med mig en mellanformatskamera när jag var ute på jobb. Med den tog jag bilder vid sidan av. Lite här och där. Dit mina uppdrag tog mig. Rullarna samlades på hög innan de framkallades. Efter några år började sökandet efter den där tråden dyka. Jag visste att den fanns där. Och till sist hittade jag den. Serien TradeMark började ta form.

Vad den handlar om? Jag kämpar med det. Jag vet vad som gör att en bild hör dit men att sätta ord på det. Svårt. Men jag vill visa på hur vi allt mer använder den kommersiella världens uttryck för att utmärka, kanske sälja oss själva. Livet blir allt mer som en personlig pitch. Nått sånt.

Hursomhelst så är det fortfarande efter alla dessa år en växande kollektion. Nya bilder hela tiden. För det är den andra sidan av att inte nöja mig med en bild. Att inte veta när det är färdigt. Måste det bli det?