Gamla och nya gator.

Det kommer att bli mycket om ögonblicks-/gatufotografi här framöver. Grunnar en hel del på det. Det var min första fotografiska passion, en skola som präglat min fotografi. Med storheter som Henri Cartier Bresson, Robert Frank, Robert Doisneau, Gary Winogrand m.fl. De hade upptäckt livet på gatorna, vardagen i det lilla, i det offentliga rummet. Bressons perfekt komponerade betraktelser, Doisneau's varma bilder ur vardagen, Frank som gav sig ut att se det "verkliga" USA och Winogrand som ständigt sköt från höften. Helt olika kan tyckas, även om jag själv ser en fransk och en amerikansk skola i de här, men alla med en berättelse i sikte. När jag ser deras livsverk finns där hos alla en berättelse som berättas. Om livet. Deras liv.
Den här fotografin har fått ett nytt liv på senare år. Det "gatufotograferas" så det står härliga till. Facebookgrupper har bildats, forum startats. Och efter att inte ha brytt mig om genren i säkert 20 år började även jag släpa med mig kameran. Men varför? Vad har dagens gatu/ögonblicksfotografi för syfte och mål? Finns där en berättelse? Kanske.
In-Public är ett samarbete mellan gatufotografer från hela världen med britten Nick Turpin som central gestalt. De har stora namn som Trent Parke  och Joel Meyerowitz i sina led och försöker föra fram den nya gatufotografin. En sorts sammanfattning ser du i det här bildspelet:

Det är mycket spel med linjer, lustiga situationer, rörelse. Men vad berättar det? I flera intervjuer hör jag dessa fotografer, och de anses idag vara gräddan i skrået, berätta om att upptäcka sin vardag. Gatans balett är ett populärt uttryck. Mitt problem är, räcker det?

Jag lägger ut några videointervjuer här med några av dessa fotografer. Ta dig tid och lyssna på vad de säger. Stirra dig inte blind på den häftiga kameran (det är bara en Leica ändå) eller den änu häftigare stadsmiljön. Utan lyssna. Har de verkligen något att berätta?