Att lyfta kameran

Ibland tvekar handen. Ögonen ser, ger signal, men handen är inte riktigt med. Vågar inte. För tänk om personerna som ska bli min bild tar illa upp. Modet sviker. Kanske blir det inte någon bild denna gången.

För vad ska jag säga? Vad har jag för anledning att ta en bild på totalt främmande människor som för en sekund eller två råkar utgöra en bild? Jag har inget definitivt svar men det brukar lösa sig. Ett leende, ett par ord om att det såg ut att bli en bild. Om de överhuvudtaget märker något. För visst är det ganska harmlöst det jag gör. Tar ett par kort. På offentlig plats.

Och vem vet, kanske det blir en liten kontakt, människor emellan. Fast det kan jag ju inte veta när jag ska lyfta kameran för att ta den där bilden. Har jag självförtroendet, det är en bra dag, modet på topp, kan det hända att jag aldrig tvekar. Skapar en bild. I ögonblicket.