David Alan Harvey är en gammal favorit. En man som rest jorden runt för den lilla gula i många år och ändå behållit sin hunger och passion. En fotografisk naturkraft som bara blir starkare med åldern. Många gånger har jag undrat hur man kan få den energin. Jag menar med vardag, plikter, familj och allt det. Ungefär 2,5 minut in i den här intervjun tror jag att svaret kom. "I said ciao to all that". Mitt i livet. Skilsmässa, sålde allt och iväg till Chile med en Leica. Hmm. Skulle jag vilja det? Offra allt för sin egen kreativa frihet? Medger att tanken har varit lockande men aldrig som ett realistiskt alternativ. Var skulle jag ta vägen med mitt liv då? Jag är inte den som kan leva mitt liv genom fotografin. Varken emotionellt eller ekonomiskt. Är alldeles för beroende av en bas, en familj, ett jobb, ett hem.
Så jag tar mina bilder när det blir tid till det. Om jag är nöjd med det? Klart jag inte är. Jag vill ju också kunna leva på min egen fotografi. Mina bilder som världen bara ska älska. Och betala för. Men jag gör det inte på bekostnad av mitt nuvarande liv.
Sedan kan man inte annat än beundra en fotograf som gör något sånt här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar