Lite mittimellan

Mellandagar. Julen blev inte som väntat för oss i år. Och mellandagarna ägnas åt konvalescens. Men det blev en vit julafton. Snöig alltså. Sedan kom regnet. Det bekanta. Så jag lägger upp lite "obekanta" bilder.

 

 

 

 

 

 

 





Åka båt

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Håller Jul

 

 

 

 

Då håller jag jul här ute på Styrsö. Vi ses!

 

 



Afronauts

En av 2012 års största fotobokssuccéer, The Afronauts av Cristina De Middel.

The Afronauts by Cristina De Middel from DEVELOP Tube on Vimeo.

McCullin

Skärmklipp

"Visa mig dina bokmärken och jag ska säga dej vem du är."

Kan det vara så enkelt? Vassego!



Apropå

Det här hittade jag på SVT Kulturnyheternas hemsida

"Nytt försök Kränkande fotografering ska vara förbjudet från 1 juli 2013. Det föreslår regeringen i en lagrådsremiss.

Förbudet ska gälla när fotografering sker olovligen och i hemlighet och den fotograferade befinner sig på en plats som tillhör personens privata miljö eller en lokal som är avsedd för särskilt privata förhållande. Till exempel en toalett eller ett omklädningsrum.
Straffet föreslås vara böter eller fängelse i högst två år.

Tydligare om vilka platser

Det är andra gången regeringen skickar en remiss till lagrådet när det gäller förbud för kränkande fotografering. Det förra förslaget fick i vintras tung kritik av lagrådet, som framförallt tyckte att förbud för kränkande fotografering och en lag mot spridning av kränkande bilder borde behandlas i ett sammanhang. Regeringen väljer dock att inte gå fram med ett lagförslag om spridning av kränkande bilder.
I den nya lagrådsremissen framgår tydligare på vilka platser lagen mot kränkande fotografering kan gälla. Främst handlar det om privata bostäder och förbudet kan gälla även om fotografen står ute och fotograferar in genom ett fönster. Däremot anser regeringen att kriminaliseringen skulle bli för långtgående om den även omfattar bostadens trädgård.

Hemlighet i centrum

I det första förslaget angavs att fotograferingen ska ha som syfte att "allvarligt kränka" en persons integritet för att fotografen skulle kunna straffas. Nu föreslås i stället att fotograferingen ska ske i hemlighet för att vara straffbar.
Enligt lagförslaget ska domstolarna väga integritetskränkning mot samhällsintresset om fotograferingen sker i samband med nyhetsförmedling i grundlagsskyddade massmedier."

Publicerad 20 december 2012 - 11:13 – Uppdaterad 20 december 2012 - 12:04

Den hemlige fotografen

Det här med att vara osynlig som fotograf har alltid varit en strävan för mig. I gatufotografin, reportagefotografin och faktiskt också när jag tar porträtt. Men vad har jag för rätt att i smyg avbilda folk? På gatan och andra offentliga platser känns det kanske inte så märkligt. Där känns det snarare som regel än undantag att man blir upptäckt. Men hur är det t.ex. på en buss. Någon som somnat, sitter illa till eller råkar ut för något. Bra bild. Så jag tar den. Obemärkt. Lyfter knappt kameran till ögat.

Någonstans känns det som om jag inte ger motivet en chans.


Det finns ett par andra projekt som fått mig själv att fundera. Det första är Moa Karlbergs "Watching You watching me" eller "Ser dig se mig" på svenska. Så här beskriver hon själv projektet för Lars Dareberg när hon vann Årets Bild 2010:

"- Jag hade länge funderat på hur man kan fotografera människor utan att de är medvetna om kameran. Total öppenhet och ärlighet är ju något man eftersträvar i de flesta situationer, men vanligtvis kan man inte fånga bilden av hur någon ser på sig själv. Jag monterade en spionspegel i ett fönster. Den fungerar som så att det är en spegel från utsidan, men vanligt genomsiktsglas från insidan. Personerna som gick förbi hade alltså ingen aning om att det fanns en kamera bakom spegeln. Projektet handlar också om vad jag får göra med bilderna nu efteråt – var går gränsen då man kränker den personliga integriteten, och stämmer det överens med lagarna?"

Moa karlberg såg alltså bilderna som utgångspunkten för en större debatt. Sverige har mycket liberala lagar när det gäller fotografering på allmän plats. Vad innebär det för den avbildade individen?

Det andra exemplet är äldre än så och var en provokation mot de stränga franska lagarna om fotografering på allmän plats. Den franske fotografen Luc Delahaye fotograferade passagerare på Paris Metro med dold kamera mellan åren 1995-97. Resultatet blev boken L'Autre. 



Det är inte utan att de här båda exemplen visar på konflikten mellan den konstnärliga ambitionen och motivets utsatthet. Den närmaste parallellen jag kan komma på är de gånger dold kamera används i syfte att göra ett journalistiskt avslöjande. Typ Wallraff. Men det är ju knappast fallet här.

Moa Karlberg ställer frågan:
 -"Var går gränsen då man kränker den personliga integriteten, och stämmer det överens med lagarna?"
Jag har inte lyckats hitta någon debatt eller reaktion på hennes bilder på nätet men jag tycker att det finns en klar skillnad mellan frågans två delar. Vad lagen säger tycker jag är mindre intressant i sammanhanget, om det inte är som i Delahaye's fall, där projektet delvis är ett ifrågasättande av den.
Men det där med att man kränker den personliga integriteten. En balansgång. Du tittar på dig själv i ett spegelglas för att sedan finna din granskande nuna på en gallerivägg. Det säger sig självt att det är helt beroende på vem som råkar ut för det. Vill nog tro att jag skulle bli förtjust. Lite "Titta! Jag!". Men sådan är jag. Du då?
Eftersom jag själv tycker att det är en uppgift man har som fotograf att lyfta floret för oss alla, visa något nytt, annorlunda, oväntat, kan jag inte annat än beundra fotografer som Karlberg och Delahaye. För deras vision, klarsynthet. Och respekt för sina motiv.

In'a da djungel

2012

Jisses vad fort det går. Eller är det bara för att en av världens största nyhetsbyråer (Reuters) har bestämt sig för att komprimera det till en minut. Som en 1:ans jpg bild. Nästan omöjlig att återskapa i sin helhet och detaljrikedom. Är det så vi kommer att se historien i framtiden? Som ett sekundsnabbt flöde i tiden. Eller är det rentav så att vi redan har det? I realtid. Det handlar inte längre om "fifteen minutes of fame". Snarare femton sekunder. Eller kanske femton hundradelar.

Pappersbilder

Har varit och på Medieverkstan och gjort en del bilder. På papper. Det är som jag sagt innan något speciellt med bilder på papper. Har bestämt mig för att skriva ut alla bilder som jag är nöjd med i projektet Trademark. Så att jag har något att visa upp för t.ex. gallerister. De måste ju gilla "riktiga" bilder. De arbetar med sådana. Och det är något speciellt med dem. Pappersbilderna alltså. I det här fallet på ett matt, vackert Cansonpapper. Lite ljust med dämpade färger.

Vinter

Väldans vad det blev mycket vinter. Plötsligt. Inga dubbdäck på bilen, ingen spolarvätska heller. Har tack o lov hittat alla vinterkläderna. Annat var det förra året. Som ovan. En vanlig hederlig, blöt och trist vinter. Som man e van vid. Och gnälla över. Jaja.

Googleresa, typ

Doug Rickard berättar om sitt projekt "New American Picture" där han använder sökbilder från karttjänster. Typ Google-maps. Och hittar bilder.

1999

Här en dokumentär om Magnum som har några år på nacken. Det här är innan Twitter, Facebook, Tumblr, m.m. Internet fanns ju, men det var väl också allt. Med andra ord, en tid då detvar film i alla kameror och fortfarande gick att leva på att sälja arkivbilder för att finansiera sitt liv. Och fotografi.

PS. Gå in 37 minuter och se en irriterad Larry Towell försöka banka liv i sin havererade Leica. Mot ratten i sin bil. DS.

Utställning till salu.

Vad ska jag göra med Tivoliliv. Utställningen alltså. Nu har den snart levt sitt liv. I februari tas den ner för sista gången på Frölunda Kulturhus. 35 bilder, ganska stora, definitivt skrymmande. Kan inte garantera hållbarheten heller. Men det vore ju synd att bara kasta den. Vilket är alternativet just nu.

Leker med tanken på att sätta ut den till högstbjudande. Tradera eller nått. Men då uppstår frågan om det ska vara hela utställningen eller delar. En bild i taget, grupper om 5, eller...?

Pengarna skulle delvis kunna gå till välgörande ändamål. Läkare utan gränser och mig. 50/50 typ.

Varför jag inte sparar den? Tja, var? Varför? Hur? Har helt enkelt inte plats. Den har levt sitt år, fått sina stötar (bara en bild har helt gått i kras så här långt), eller det kanske är patina? En reva i Eksjö, ett skrapat hörn från Stockholm.

Men det känns som sagt hårt att bara dumpa den. Så många timmars arbete och svett. Se själv på min utställningsblog The Tivoliliv Tour om det arbetet. Tänk att få att leva vidare bit för bit.

Eksjö Museum konsthall



Galleri Kontrast

Sjöbo Konsthall

Husesyn

En liten husesyn hos Magnum, Paris.

GIF

Larry Towell

Larry Towell är i mina ögon en lika motsägelsefull som självklar person. Medlem av Magnum, har fotograferat i mellanöstern och sydamerika men samtidigt alltid dokumenterat sin familj. Hans mästerstycke i mina ögon är boken "The Mennonites", om en religiös minoritet  USA. Ja, och så är han musiker. Såklart.

The Mennonites from Larry Towell on Vimeo.

Stories 1

I took the backseat, my wife and daughter in front. They where chatting along, I slowly doozed of. Then came that curve.

There must be more. More than the darkness, these walls. But this I never expected.

 

 

 

I'm not a sailor, I know. I prefer cars or balloons. But he made it hard to resist.

 



Stor kamera, stora planer, stort, stort, stort.....

Dennis Manarchy är en fotograf med stora resurser. Och höga mål.

Channel 4

2008 hade brittiska Channel 4 en sorts fotograftävling som hette "Picture this". Ingen aning om hur den var, har inte lyckats se något avsnitt, men det gjordes 4 korta filmer som presenterade mentorer och domare. Och de filmerna är intressanta.



Frederike Helwig | PictureThis from Field Studies



Jonathan Olley | PictureThis from Field Studies



Joy Gregory | PictureThis from Field Studies



Martin Parr | PictureThis from Field Studies

Att ta ett porträtt

Det har fastnat i huvudet, "att ta ett porträtt". Vet inte riktigt varför, eller jo kanske. Var på Konstmuseet här i Göteborg och hamnade i en av mina favorithörnor. Hjalmar Gabrielsons samling med självporträtt.





64 självporträtt av en lång rad kända konstnärer, bland andra Kurt Schwitters, Käthe Kollwitz, och Isaac Grünewald. Dessa män och kvinnor som lagt ner tid på att avbilda sig själv har alltid fascinerat mig. Lite skillnad på dagens Facebookporträtt.



Arvid Fougstedt



Käthe Kollwitz

Hursomhelst så gjorde jag ett par försök. Och trots att det var jag själv som tog bilderna, med mobilen på armlängds avstånd, kände jag mig.....utsatt. Utlämnad. En ny känsla. Hur är det då att bli utsatt för detta av någon annan? Som mig.

På Fotosidan drog jag igång en tråd om vad som kan visas i ett porträtt. Men vi diskuterade aldrig ansvaret.

Jag går på om att fånga en personlighet, inte låta motivet bestämma.

Hur är det att hamna i det? Själv har jag oerhört svårt för när någon dissar ett porträtt som jag tagit för att "mitt hår ser ju inte klokt ut" eller "den där slipsen gör sig ju inte på bild". Vad har jag för rätt att då hävda att det är en bra bild av den personen? Bara för att det är min bild av en personen. 

Men jo, lite rätt har jag nog. Personen har ju faktiskt gett mig mandat att avbilda hen. På mitt sätt. Ett förtroende. Som jag naturligtvis måste ta på allvar. 



Foto: Anna HejdenbergStoltz



  

Danny hits the streets

När jag började fotografera var en "häftig" effekt att i mörker sätta slutaren på B och tända ett tomtebloss. Sedan gjorde man mönster. Kul.
Här en uppdaterad version.
Typ 10.0.

 

 

(Danny? Då följer du nog inte Melodifestivalen. Förra året hade en av artisterna, Danny, en sådan här dräkt och när han sjöng och dansade så......  Äh, kolla den här videon. Den är 100 gånger häftigare.)

Strindberg

Var på Hasselblad Center/Göteborgs konstmuseum i helgen. Hade siktet inställt på Paul Graham. Och det var väl bra. Eller? Jo, bilderna från 1981 tagna utmed A1 är underbara. Men förra årets dip- och triptyker från New York kändes mer som manér. Fast det var coolt med så lågt hängda bilder i stort format.
Nä, besökets stora behållning blev utställningen om Bildkonstnären August Strindberg. En sådan energi. Allt från de noggrant arrangerade familjebilderna till exprimenten med t.ex. fotografier utan kamera. Inget stoppade tydligen den mannen när han väl kom igång.

Visst är resultatet inte alltid så fantastiskt. Det är inte det. Utan denna energi, vetgirighet och lust att söka ett uttryck. Måste man ha ett objektiv? Är inte glaslinserna i vägen för bilden? Eller varför ha kamera överhuvudtaget? Bort med den! Hålkamera eller filmkasseten riktad direkt mot himlavalvet. Tjohoo!

Sedan är det som alltid kul att se hur fåfängan och självbilden var central. Inga oöverlagda vinklar här.



Bild på papper?

Fick lust att se mina bilder på papper. Trött på dessa filer. Digitala återgivningar. Vill ha något konkret. Yta, lyster, skärpa, struktur. Så jag har satt igång. Och visst är det en njutning att ha. Pappersbilder.
Men till vad? A3 i högar, i lådor som ska förvaras, tar plats. Vem mer ska se dem? Kommer någon mer att se dem? Mina pappersbilder.

Magnum i "Kodaktown"

Tio Magnumfotografer gör Rochester, Kodak's födelsestad, i samband med byråns projekt "Looking for America". Kolla här

Mer kändisar som plåtar

10 nya

Mia Klintewall på Galleri Kontrast tipsade om det här. En av alla dessa boklistor. Men det är lite spännande att se vad som görs. Både fotografiskt och designmässigt. Det dyker hela tiden upp böcker som är samlingar, som är affischer, som är kontaktkartor. Gränserna sprängs, typ.
Här ett par exempel. Först den oefterhärmliga David Alan Harvey.





Sedan Alec Soth's senaste bok om män som dragit sig undan världen. Varje bok har en annan, unik bok som "omslag". Var får de allt ifrån?




Alec Soth är också inblandad i Magnums bok/box "Postcards from America"

Det handlar om historien.......

Jag har klankat ner på de som försöker testa gamla tekniker. Sagt att de bara tar konstiga bilder för det konstigas skull.
Jag har försökt närma mig berättandets kärna.
Jag hittade det här. Det är det här som jag menar med att ha ett mål med en teknik, samtidigt som den inte är det enda fotografin handlar om. Fast det är ju inte fel om kameran/bilen i sig drar till sig folk. När det är människor man vill möta.

Måste berätta.....

Mycket av min fotografi har handlat om att berätta en historia. Oftast någon annans. På senare tid kanske mer min egen. Men vad är det som gör att vissa av oss Måste berätta. Tänker inte bara på oss fotografer, det gäller nog många skribenter också. Och kanske andra konstnärliga utövare. Tanken kom när jag såg en intervju med Loise Boije af Gennäs på TV. Hon berättade om sin senaste bok, såklart, där hon skriver om vänskap. Hade upptäckt hur speciell den typen relation är. Och måste berätta. Skriva en bok. Varför var det den naturliga reaktionen? Varför räcker det inte för vissa av oss med att konstatera faktum, glädja oss åt insikten, kanske ändra oss? Och gå vidare med våra liv.
Jag vill tro att vi helt enkelt är historieberättare. I rakt nedstigande led från lägereldarnas skalder. Fast tekniken har gett oss kameror och datorer. Men annars undrar jag om så mycket mer har hänt. För en historia är ju alltid värd att berättas.

 

Varde ljus. Och färg.

Är inne i en period då jag  fascineras av ljus och färg. Kan sitta eller gå omkring och helt drunkna i det när andan faller på. Känner att det liksom är en så stor del av vad fotografi handlar om. En del som jag kanske inte alltid brytt mig så mycket om. Annat än ur ett rent yrkesmässigt perspektiv. Det här är något annat. Ett frossande i upplevelsen.

Nackhåret på min fru när hon kör bil. Ett rött paraply som passerar en blå ljusinstallation. Eller det magiska blandljuset vid min grind ute på Styrsö en sen sommarkväll. Skulle bara ut med soporna. Rusade in efter kameran. Blev kvar där tills ljuset försvann.

Dagen efter hade jag vägarna förbi Mölndals bussstation. De har färgade glasväggar.

En bild om dagen.

Ibland är det som förgjort att få tagit några bilder. Jag menar Bilder. Egna som inte är beställda eller ska bekräfta någon annan. Det var likadant när fotografin var mitt levebröd. All energi gick åt till att tillfredställa andra. Idag jobbar jag med annat än fotografi. Det blir inte fler bilder tagna nu. Det känns som om jag stjäl minuter med bilder här och där. För kameran är med. Oftast. Men det känns hela tiden som om bilderna inte blir tillräckligt bra när man klämmer in dem så här.

Kommer ihåg ett par exempel på personer som tagit tag i det här. Den första är bara en historia som jag hörde för många år sedan. Vet inget namn eller så, men det var en fotograf som bestämde sig för att ta EN bra bild om dagen. Inte ge sig förrän det kändes så. Märk väl att det här var på filmtiden, så det fanns ingen display att kolla på. Han fick gå på känslan. 365 bra bilder på ett år. Minst. Det blev början på en framgångsrik bildbyråkarriär. Jo, det var på den tiden man kunde ha en sådan också.

Det andra exemplet är mer dokumenterat. Jim Brandenburg är en av dessa amerikanska naturfotografer som rest jorden runt för främst Den lilla gula. Men i mitten på 90-talet fanns det ingen kraft kvar. Han bestämde sig för att dra sig tillbaka till sitt hus i skogarna mot kanadensiska gränsen. Där föddes idén att utmana sig sig själv och sin fotografiska själ. Han bestämde sig för att ta en, endast en, exponering varje dag. Under 90 dagar. På film. Resultatet blev boken Chased by the light. Och ett av få naturreportage i Den gula som jag gillat och sparat (någonstans i en låda). Boken verkar ha tryckts om, men vill du se bilderna nu, gå in på hans hemsida och kolla.