Att ta ett porträtt

Det har fastnat i huvudet, "att ta ett porträtt". Vet inte riktigt varför, eller jo kanske. Var på Konstmuseet här i Göteborg och hamnade i en av mina favorithörnor. Hjalmar Gabrielsons samling med självporträtt.





64 självporträtt av en lång rad kända konstnärer, bland andra Kurt Schwitters, Käthe Kollwitz, och Isaac Grünewald. Dessa män och kvinnor som lagt ner tid på att avbilda sig själv har alltid fascinerat mig. Lite skillnad på dagens Facebookporträtt.



Arvid Fougstedt



Käthe Kollwitz

Hursomhelst så gjorde jag ett par försök. Och trots att det var jag själv som tog bilderna, med mobilen på armlängds avstånd, kände jag mig.....utsatt. Utlämnad. En ny känsla. Hur är det då att bli utsatt för detta av någon annan? Som mig.

På Fotosidan drog jag igång en tråd om vad som kan visas i ett porträtt. Men vi diskuterade aldrig ansvaret.

Jag går på om att fånga en personlighet, inte låta motivet bestämma.

Hur är det att hamna i det? Själv har jag oerhört svårt för när någon dissar ett porträtt som jag tagit för att "mitt hår ser ju inte klokt ut" eller "den där slipsen gör sig ju inte på bild". Vad har jag för rätt att då hävda att det är en bra bild av den personen? Bara för att det är min bild av en personen. 

Men jo, lite rätt har jag nog. Personen har ju faktiskt gett mig mandat att avbilda hen. På mitt sätt. Ett förtroende. Som jag naturligtvis måste ta på allvar. 



Foto: Anna HejdenbergStoltz