Ibland är det som förgjort att få tagit några bilder. Jag menar Bilder. Egna som inte är beställda eller ska bekräfta någon annan. Det var likadant när fotografin var mitt levebröd. All energi gick åt till att tillfredställa andra. Idag jobbar jag med annat än fotografi. Det blir inte fler bilder tagna nu. Det känns som om jag stjäl minuter med bilder här och där. För kameran är med. Oftast. Men det känns hela tiden som om bilderna inte blir tillräckligt bra när man klämmer in dem så här.
Kommer ihåg ett par exempel på personer som tagit tag i det här. Den första är bara en historia som jag hörde för många år sedan. Vet inget namn eller så, men det var en fotograf som bestämde sig för att ta EN bra bild om dagen. Inte ge sig förrän det kändes så. Märk väl att det här var på filmtiden, så det fanns ingen display att kolla på. Han fick gå på känslan. 365 bra bilder på ett år. Minst. Det blev början på en framgångsrik bildbyråkarriär. Jo, det var på den tiden man kunde ha en sådan också.
Det andra exemplet är mer dokumenterat. Jim Brandenburg är en av dessa amerikanska naturfotografer som rest jorden runt för främst Den lilla gula. Men i mitten på 90-talet fanns det ingen kraft kvar. Han bestämde sig för att dra sig tillbaka till sitt hus i skogarna mot kanadensiska gränsen. Där föddes idén att utmana sig sig själv och sin fotografiska själ. Han bestämde sig för att ta en, endast en, exponering varje dag. Under 90 dagar. På film. Resultatet blev boken Chased by the light. Och ett av få naturreportage i Den gula som jag gillat och sparat (någonstans i en låda). Boken verkar ha tryckts om, men vill du se bilderna nu, gå in på hans hemsida och kolla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar