Strindberg

Var på Hasselblad Center/Göteborgs konstmuseum i helgen. Hade siktet inställt på Paul Graham. Och det var väl bra. Eller? Jo, bilderna från 1981 tagna utmed A1 är underbara. Men förra årets dip- och triptyker från New York kändes mer som manér. Fast det var coolt med så lågt hängda bilder i stort format.
Nä, besökets stora behållning blev utställningen om Bildkonstnären August Strindberg. En sådan energi. Allt från de noggrant arrangerade familjebilderna till exprimenten med t.ex. fotografier utan kamera. Inget stoppade tydligen den mannen när han väl kom igång.

Visst är resultatet inte alltid så fantastiskt. Det är inte det. Utan denna energi, vetgirighet och lust att söka ett uttryck. Måste man ha ett objektiv? Är inte glaslinserna i vägen för bilden? Eller varför ha kamera överhuvudtaget? Bort med den! Hålkamera eller filmkasseten riktad direkt mot himlavalvet. Tjohoo!

Sedan är det som alltid kul att se hur fåfängan och självbilden var central. Inga oöverlagda vinklar här.