Det här med att vara osynlig som fotograf har alltid varit en strävan för mig. I gatufotografin, reportagefotografin och faktiskt också när jag tar porträtt. Men vad har jag för rätt att i smyg avbilda folk? På gatan och andra offentliga platser känns det kanske inte så märkligt. Där känns det snarare som regel än undantag att man blir upptäckt. Men hur är det t.ex. på en buss. Någon som somnat, sitter illa till eller råkar ut för något. Bra bild. Så jag tar den. Obemärkt. Lyfter knappt kameran till ögat.
Någonstans känns det som om jag inte ger motivet en chans.
Det finns ett par andra projekt som fått mig själv att fundera. Det första är Moa Karlbergs "Watching You watching me" eller "Ser dig se mig" på svenska. Så här beskriver hon själv projektet för Lars Dareberg när hon vann Årets Bild 2010:
"- Jag hade länge funderat på hur man kan fotografera människor utan att de är medvetna om kameran. Total öppenhet och ärlighet är ju något man eftersträvar i de flesta situationer, men vanligtvis kan man inte fånga bilden av hur någon ser på sig själv. Jag monterade en spionspegel i ett fönster. Den fungerar som så att det är en spegel från utsidan, men vanligt genomsiktsglas från insidan. Personerna som gick förbi hade alltså ingen aning om att det fanns en kamera bakom spegeln. Projektet handlar också om vad jag får göra med bilderna nu efteråt – var går gränsen då man kränker den personliga integriteten, och stämmer det överens med lagarna?"
Moa karlberg såg alltså bilderna som utgångspunkten för en större debatt. Sverige har mycket liberala lagar när det gäller fotografering på allmän plats. Vad innebär det för den avbildade individen?
Det är inte utan att de här båda exemplen visar på konflikten mellan den konstnärliga ambitionen och motivets utsatthet. Den närmaste parallellen jag kan komma på är de gånger dold kamera används i syfte att göra ett journalistiskt avslöjande. Typ Wallraff. Men det är ju knappast fallet här.
Moa Karlberg ställer frågan:
-"Var går gränsen då man kränker den personliga integriteten, och stämmer det överens med lagarna?"
Jag har inte lyckats hitta någon debatt eller reaktion på hennes bilder på nätet men jag tycker att det finns en klar skillnad mellan frågans två delar. Vad lagen säger tycker jag är mindre intressant i sammanhanget, om det inte är som i Delahaye's fall, där projektet delvis är ett ifrågasättande av den.
Men det där med att man kränker den personliga integriteten. En balansgång. Du tittar på dig själv i ett spegelglas för att sedan finna din granskande nuna på en gallerivägg. Det säger sig självt att det är helt beroende på vem som råkar ut för det. Vill nog tro att jag skulle bli förtjust. Lite "Titta! Jag!". Men sådan är jag. Du då?
Eftersom jag själv tycker att det är en uppgift man har som fotograf att lyfta floret för oss alla, visa något nytt, annorlunda, oväntat, kan jag inte annat än beundra fotografer som Karlberg och Delahaye. För deras vision, klarsynthet. Och respekt för sina motiv.
Moa Karlberg ställer frågan:
-"Var går gränsen då man kränker den personliga integriteten, och stämmer det överens med lagarna?"
Jag har inte lyckats hitta någon debatt eller reaktion på hennes bilder på nätet men jag tycker att det finns en klar skillnad mellan frågans två delar. Vad lagen säger tycker jag är mindre intressant i sammanhanget, om det inte är som i Delahaye's fall, där projektet delvis är ett ifrågasättande av den.
Men det där med att man kränker den personliga integriteten. En balansgång. Du tittar på dig själv i ett spegelglas för att sedan finna din granskande nuna på en gallerivägg. Det säger sig självt att det är helt beroende på vem som råkar ut för det. Vill nog tro att jag skulle bli förtjust. Lite "Titta! Jag!". Men sådan är jag. Du då?
Eftersom jag själv tycker att det är en uppgift man har som fotograf att lyfta floret för oss alla, visa något nytt, annorlunda, oväntat, kan jag inte annat än beundra fotografer som Karlberg och Delahaye. För deras vision, klarsynthet. Och respekt för sina motiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar