Ibland hinner man som sagt bara med ett par knäpp.
Andra gånger har man all tid i världen att vänta in. Bilden som jag vill berätta om är ganska ny den med.
På väg till jobbet satt jag i den bakre vagnen i en av de allra äldsta spårvagnarna här i Göteborg. Det är egentligen två vagnar som är ihopkopplade. Det gör att man kan stå längst fram bredvid chaufförsplatsen och titta in i bakrutan på vagnen framför.
Egentligen var jag inte på humör att ta några bilder, men så såg jag pojken i vagnen. Och så backspegeln.
Där fanns ju en möjlig bild. Så jag plockade fram kameran.
Jag ville få en intressant bild av pojken som for fram och tillbaka där bakom rutan. Samtidigt ville jag att det skulle hända något i backspegeln. Vi körde parallellt med en gata som är ganska vältrafikerad. Vanligtvis.
Men inte den dagen.
Så jag lät kameran gå så fort jag tyckte att det såg ut att hända något. I rutan eller spegeln.
När jag går igenom bilderna kan jag inte låta bli att glädjas åt den digitala tekniken. Det är fler exponeringar än vad som får plats på en 135-rulle, och ett filmbyte hade gjort att jag missat bilden.
Det som är svårt när man gör så här, är just att klara av att bestämma sig för vilken exponering som är bäst. Det står ju trots allt till slut mellan några få.
I det här fallet blev det pojkens skratt i kombination med att det fanns liv i spegeln.
Men exponering 6503 ovan är också bra.
Mer uppbyggd av de olika elementens spel med varandra, men pojken är lite för tråkig.
Ett skratt gör min själ lite gladare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar