Varför utsätta sig?

Niclas Hammarström och Magnus Falkehed, två journalister som ingen vet var de är.
Men varför var de där?
Jag har aldrig förstått det där med att utsätta sig för faran.
För bilder.
Eller något alls.
M;en så är jag också konflikträdd.

Så jag plockade fram tre filmer om krigsfotografer.
Kanske kan man få någon sorts svar där.
Den i mitten hittade jag förresten på Magnus Sundbergs blog. Läs den.

 

 

 

 

 

 

Är du säker på det?

Det var för många år sedan. Jag hade satt mig med Tunbjörks "Landet utom sig". Nyinköpt.

Entusiastiskt visade jag min fru några av bilderna. Den med Kalles kaviartuben och Tomteland, tror jag.
- Kolla, visst är det fantastiskt vad han kan fånga! Att han lyckas hitta de här situationerna, sa jag.
- Det där har han arrangerat, var hennes svar.
- Tunbjörk. Aldrig.
- Hur vet du det?
- För att..men Tunbjörk är ju...för fan, så kan du inte säga. De är ju som att säga att Cartier Bresson arrangerat sina bilder.
- Ja? Det har han kanske.
- ????????????

Upplevelsen var skakande. Att kunna ifrågasätta dessa giganters vandel.

Arrangera! Varför skulle de det?

Men det har gnagt ända sedan dess. Vad har vi för garantier.
Nu är det inte så att jag ifrågasätter varken Tunis eller Bresson.
Men fruns utifrånperspektiv öppnade ögonen.
Att inte ta det jag ser och hör för givet. Svälja grodor.
Lite sund skepsis skadar aldrig.

Därför behövs det berättande fotografer

Har hamnat mitt i en massa FB sidor om gatufotografi av varierande kvalité. Tyvärr är nog skalan medel till dålig. Men vem är jag att....
Hursomhelst så märker jag att många amatörer tar bilder som jag som fd. pressfotograf finner ointressanta. Jag har ju tagit hundratals liknande.

Men det har inte de. Men de har sett dem.
I en tidning.
Någonstans.
Vardagsbevakning som blir vardagsbilder i vilken lokaltidning som helst. De i sin tur skapar en estetik som tolkas som proffessionell kvalité av amatörer. Och så går hjulet runt om ingen lyfter bilden till högre nivåer.

Därför är det viktigt med duktiga, engagerade, uppmärksamma, påhittiga hårt arbetande bildjournalister. Så att den berättande bilden kan lyfta över den trötta klichévardagen.
Berika det visuella språket.
Göra skillnad.

Och därför är det en katastrof när den ena tidningen efter den andra lägger ner fotoavdelningar och vill skapa multijournalister. Räcker det inte med att kunna filma också?

Shooting film. Real film.

Fler fotografer som plåtar med film.

Frapperande hur unga de är.
Som om de "upptäckt" filmen.
Kanske är det så att film kommer att existera som ett parallellt medium till digitalt. Likt oljefärger till akvarell eller guache. Olika teknik för att uppnå samma mål.
En fotografisk bild.

Lite tjatig och lång är filmen dock.
 



 

 

Lika som......

Är det någon annan som reagerat på detta?

 

 

 

Dareberg tipsade förresten om den här. Eftersom jag inte bara är fotograf utan också numera arbetar med funktionshindrade unga, så vill jag gärna puffa för den en gång till.

Varför blir det på detta viset?

Funderar på vad som kategoriserar en bild. Bruksbild, konstbild, familjebild m.m.
Satt häromdagen och tittade i en lantbrukstidning som jag jobbat åt. På förstasidan finns en annons med en skogsbild med mycket grönska. I den finns vita siluetter av personer i helfigur. Ett sätt att anonymisera tänkbara kunder.
Bilden påminde mig om en annan fotograf.
Maria Miesenberger och hennes bilder med svarta siluetter i svartvita bilder.

 

Liknande bild i olika sammanhang.

Den ena bruksbild i reklam, den andra dyr konst på vägg.

 

Vad är det som gör att en bild blir konst? Eller historiskt dokument.

Eller går från en kategori till en annan?

 

Är det fotografens avsikt med bilden? Eller dennes namn? Betraktaren?  Beställaren?

 

Jag har jobbat med pressbilder och reklam. Bilder vars liv har ett bestämt tidsspann. En plats.

Sedan har jag stött på bilder som ser ut som en dålig version av mitt proffessionella arbete, som hänger på galleriväggar. Hyllas.

 

Hur blir det så?

 

 

Jag har tagit den här bilden. Vad tror du att den är för mig?

 

Musikhjälpen 2013 - Fotografier

Har gått med i en grupp på Facebook. Fotokonst till Musikhjälpen 2013.
Kolla in den.

Det handlar om att lägga ut en monterad bild till försäljning på Tradera och låta pengarna gå till Musikhjälpen. Ditt bidrag blir bilden, monteringen och ev. frakt.
En bra sak, tycker jag.

Nu ska man väl kanske inte ha för stora förväntningar på priset. Det kan lätt bli så när man kollar på Bukowskis senaste auktion. 331500:- för en bild på Frank Sinatra vandrande bland en massa badgäster. Njaaee.

 

Men lite vintage blir det nog från mig också. Funderar på att lägga ut någon av mina gamla 80-talsprintar. Barytkopia, 24x30 papper. Är det inte det som kallas vintage?

eller...

för att inte tala om...

Bildjournalistik/gatufotografi

Gatufotografi är hett.
Det fångas folk på språng, gestikulerande, tänkande, i solstrålar....
En jakt på....vaddå.

 

I min fotografi vill jag hitta historier. Kanske är det min bakgrund som bildjournalist.
Och det är ju ur den traditionen som gatufotografin kommer.
Cartier Bresson och grabbarna, för det var ju mest det, var bildjournalister.
Med historieberättandet som kall.
Människor, livet och döden. Typ.

Glöm inte det.

 

Jack Simon

Jack Simon bor i SanFransisco. Det som slår mig när jag går igenom hans bilder är miljöerna som han fotograferar i.
Det är mycket gallerier, utställningsrum, konstmiljöer. Eller är det konstiga?

Många gånger är människorna på hans bilder utklädda.

Jag tycker att hans bilder är roliga, fulla av det oväntade. Inte sällan har de flera djup med olika lager.

 

Erik Kim har gjort en film där Jack Simon presenterar sin fotografi.

 

 

För övrigt så har han precis givit ut en bok på Blurb "Seventy", utgiven på och betitlad med anledning av hans 70-årsdag. Den går att ladda ner som ebook gratis.
 

Frustrating. Very frustrating.

 

Och jag som satt och önskade mig en sån där liten radiostyrd helikopter häromdagen. Bara för att bejaka pojken i mig.

 

 

Morgonbön: So God made a photographer.

Om jag hade det minsta gudstro i mig så hade jag nog börjat varje dag med den här bönen.

 

 

Videon är tydligen gjord efter en reklamvideo för en biltillverkare som visades på senaste SuperBowl. Du ser den här.
Texten i den är sin tur från Reaganeran och gjord av en radiogubbe som heter Paul Harvey, men honom får ni googla själva.
Ha en skön fredag!

Kontaktkarta: Spårvagnspojken

Ibland hinner man som sagt bara med ett par knäpp.
Andra gånger har man all tid i världen att vänta in. Bilden som jag vill berätta om är ganska ny den med.

På väg till jobbet satt jag i den bakre vagnen i en av de allra äldsta spårvagnarna här i Göteborg. Det är egentligen två vagnar som är ihopkopplade. Det gör att man kan stå längst fram bredvid chaufförsplatsen och titta in i bakrutan på vagnen framför.
Egentligen var jag inte på humör att ta några bilder, men så såg jag pojken i vagnen. Och så backspegeln.
Där fanns ju en möjlig bild. Så jag plockade fram kameran.

 

Jag ville få en intressant bild av pojken som for fram och tillbaka där bakom rutan. Samtidigt ville jag att det skulle hända något i backspegeln. Vi körde parallellt med en gata som är ganska vältrafikerad. Vanligtvis.
Men inte den dagen.

Så jag lät kameran gå så fort jag tyckte att det såg ut att hända något. I rutan eller spegeln.

 

När jag går igenom bilderna kan jag inte låta bli att glädjas åt den digitala tekniken. Det är fler exponeringar än vad som får plats på en 135-rulle, och ett filmbyte hade gjort att jag missat bilden. 

Det som är svårt när man gör så här, är just att klara av att bestämma sig för vilken exponering som är bäst. Det står ju trots allt till slut mellan några få.
I det här fallet blev det pojkens skratt i kombination med att det fanns liv i spegeln.
Men exponering 6503 ovan är också bra.
Mer uppbyggd av de olika elementens spel med varandra, men pojken är lite för tråkig.
Ett skratt gör min själ lite gladare.

Inspiration

Vad det kan lyfta att läsa och se andras ambitioner, energier och bedrifter.
Det är därför som jag letar, tittar på och lägger ut de där små filmerna.
Det ger mig energi.





Samma sak med bloggar.
Dareberg har varit på inspirationsdagar i Danmark.
Skriver av sig en massa om det.
Flera inlägg som formligen dryper av inspiration, glädje, insikter och jävlar anamma.
Jag blir liksom litta.....taggad.

Gå in och scrolla.

Tack :-)

Ms Kuehn.

Åkte till NY.
Fick jobba för de stora magasinen.
Flyttade till New Mexico.
Taggade ner.
Någonstans läste jag att NY blev för dyrt. Uppdragen sinade.
Det är mycket billigare i New Mexico.
Huromhelst verkar det vara en energisk fotograf.
Karen Kuehn

Retromode

Så kom den, Nikonkameran som det pratats om så mycket.
En digital Nikon som ser ut som en gammal FM. Typ.
Och den kommer antagligen att sälja. Undrar bara vem som köper den?

Knappast vi som en gång i tiden arbetade med FM-kameran dagligen.
Det där är förbi nu.
Dagens formgivning ligger långt före 80-talets när det gäller viktiga saker som grepp och handhavande. Och utseende.

Visst, X100'an har retro-look, men där känns det som att en gammal design är den bästa för just den sortens kamera. Syfte, handhavande och teknik i en bra kombo.
Och till syvende och sist, det är inte kamerans utseende som tar bra bilder. Det gör den som vet att se. Och då är det viktigare att ha en kamera som fungerar för den fotografen.
Inte ett smycke.

Mr Kirkland

Kontaktkarta 2013

Ibland har man bara....flyt.

Hade fått en timme över i Helsingborg innan det skulle bära av hemåt.
Så jag tog en runda genom centrum i min gamla hemstad.
Alltid kul att se vad som fallit ifrån och kommit till. Kameran över axeln men någon intention att fotografera hade jag nog inte.
Men så inser jag att jag hamnat mellan ett spännande glashus, nergången till ett underjordiskt garage visade det sig, och ett övergångsställe. Reflexer och färger får mig att lyfta kameran, testa.
Tanken om möjliga bilder var väckt.























Lite längre fram stöter jag på ett spännande motljus.
Skuggor och en rullator. Gör ett försök.

I vänster ögonvrå ser jag en rörelse och trycker iväg några rutor på instinkt.
Rörelse åt höger, försöker få plats med personerna till vänster.
Sviissh.
En skateboard.
Hästsvans.
Borta.

Dags att gå till bilen.
Det är en liten lokalgata ner till parkering, kanske 100 meter lång.
Längst ner ser jag några ungdomar. När jag kommer närmare börjar ett par att kyssas. Men det är en tråkig omgivning. Ingen bild.
Så jag går förbi.

Slänger en blick över axeln.
Där kommer en man gående.
Tre snabba tryck.
Har jag fått med allt? Ansikten, ljuset? Och fötterna?!
Hatar avklippta händer och fötter.

Men det är inte slut med det.
Ett par månader senare går jag igenom bilderna igen.
En känsla av att där finns en missad bild.
Minnet av en flyktig tanke.
En kompositon.

Som sagt, en komposition. Men en gatans rörighet också.
Människor i staden.
Skyltar, ljus, mönster.
Den här växer alltmer för mig själv.
Den som jag nästan missade.

Kontaktkarta Widelux2

Mer Widelux, från samma karta dessutom.
Här försökte jag använda det breda formatet för att få fram tomheten i platsen. Hur det ser ut innan de börjar fylla den med sina karuseller.
I mitten far och son, ivrigt diskuterande strategin. Vilka vagnar var. Hur tjänar man mest pengar på den här marknaden?

I slutet en bild som jag flera gånger var på väg att scanna. Max lämnar de andra efter ett gräl. Han är arg. Men av någon anledning så blev det aldrig av. Idag när jag tittar på kontaktkartan känns den given, Spännande.
Och kan inte fatta varför jag aldrig gjorde ut den.