Att ta ett porträtt

Det har fastnat i huvudet, "att ta ett porträtt". Vet inte riktigt varför, eller jo kanske. Var på Konstmuseet här i Göteborg och hamnade i en av mina favorithörnor. Hjalmar Gabrielsons samling med självporträtt.





64 självporträtt av en lång rad kända konstnärer, bland andra Kurt Schwitters, Käthe Kollwitz, och Isaac Grünewald. Dessa män och kvinnor som lagt ner tid på att avbilda sig själv har alltid fascinerat mig. Lite skillnad på dagens Facebookporträtt.



Arvid Fougstedt



Käthe Kollwitz

Hursomhelst så gjorde jag ett par försök. Och trots att det var jag själv som tog bilderna, med mobilen på armlängds avstånd, kände jag mig.....utsatt. Utlämnad. En ny känsla. Hur är det då att bli utsatt för detta av någon annan? Som mig.

På Fotosidan drog jag igång en tråd om vad som kan visas i ett porträtt. Men vi diskuterade aldrig ansvaret.

Jag går på om att fånga en personlighet, inte låta motivet bestämma.

Hur är det att hamna i det? Själv har jag oerhört svårt för när någon dissar ett porträtt som jag tagit för att "mitt hår ser ju inte klokt ut" eller "den där slipsen gör sig ju inte på bild". Vad har jag för rätt att då hävda att det är en bra bild av den personen? Bara för att det är min bild av en personen. 

Men jo, lite rätt har jag nog. Personen har ju faktiskt gett mig mandat att avbilda hen. På mitt sätt. Ett förtroende. Som jag naturligtvis måste ta på allvar. 



Foto: Anna HejdenbergStoltz



  

Danny hits the streets

När jag började fotografera var en "häftig" effekt att i mörker sätta slutaren på B och tända ett tomtebloss. Sedan gjorde man mönster. Kul.
Här en uppdaterad version.
Typ 10.0.

 

 

(Danny? Då följer du nog inte Melodifestivalen. Förra året hade en av artisterna, Danny, en sådan här dräkt och när han sjöng och dansade så......  Äh, kolla den här videon. Den är 100 gånger häftigare.)

Strindberg

Var på Hasselblad Center/Göteborgs konstmuseum i helgen. Hade siktet inställt på Paul Graham. Och det var väl bra. Eller? Jo, bilderna från 1981 tagna utmed A1 är underbara. Men förra årets dip- och triptyker från New York kändes mer som manér. Fast det var coolt med så lågt hängda bilder i stort format.
Nä, besökets stora behållning blev utställningen om Bildkonstnären August Strindberg. En sådan energi. Allt från de noggrant arrangerade familjebilderna till exprimenten med t.ex. fotografier utan kamera. Inget stoppade tydligen den mannen när han väl kom igång.

Visst är resultatet inte alltid så fantastiskt. Det är inte det. Utan denna energi, vetgirighet och lust att söka ett uttryck. Måste man ha ett objektiv? Är inte glaslinserna i vägen för bilden? Eller varför ha kamera överhuvudtaget? Bort med den! Hålkamera eller filmkasseten riktad direkt mot himlavalvet. Tjohoo!

Sedan är det som alltid kul att se hur fåfängan och självbilden var central. Inga oöverlagda vinklar här.



Bild på papper?

Fick lust att se mina bilder på papper. Trött på dessa filer. Digitala återgivningar. Vill ha något konkret. Yta, lyster, skärpa, struktur. Så jag har satt igång. Och visst är det en njutning att ha. Pappersbilder.
Men till vad? A3 i högar, i lådor som ska förvaras, tar plats. Vem mer ska se dem? Kommer någon mer att se dem? Mina pappersbilder.

Magnum i "Kodaktown"

Tio Magnumfotografer gör Rochester, Kodak's födelsestad, i samband med byråns projekt "Looking for America". Kolla här

Mer kändisar som plåtar

10 nya

Mia Klintewall på Galleri Kontrast tipsade om det här. En av alla dessa boklistor. Men det är lite spännande att se vad som görs. Både fotografiskt och designmässigt. Det dyker hela tiden upp böcker som är samlingar, som är affischer, som är kontaktkartor. Gränserna sprängs, typ.
Här ett par exempel. Först den oefterhärmliga David Alan Harvey.





Sedan Alec Soth's senaste bok om män som dragit sig undan världen. Varje bok har en annan, unik bok som "omslag". Var får de allt ifrån?




Alec Soth är också inblandad i Magnums bok/box "Postcards from America"

Det handlar om historien.......

Jag har klankat ner på de som försöker testa gamla tekniker. Sagt att de bara tar konstiga bilder för det konstigas skull.
Jag har försökt närma mig berättandets kärna.
Jag hittade det här. Det är det här som jag menar med att ha ett mål med en teknik, samtidigt som den inte är det enda fotografin handlar om. Fast det är ju inte fel om kameran/bilen i sig drar till sig folk. När det är människor man vill möta.

Måste berätta.....

Mycket av min fotografi har handlat om att berätta en historia. Oftast någon annans. På senare tid kanske mer min egen. Men vad är det som gör att vissa av oss Måste berätta. Tänker inte bara på oss fotografer, det gäller nog många skribenter också. Och kanske andra konstnärliga utövare. Tanken kom när jag såg en intervju med Loise Boije af Gennäs på TV. Hon berättade om sin senaste bok, såklart, där hon skriver om vänskap. Hade upptäckt hur speciell den typen relation är. Och måste berätta. Skriva en bok. Varför var det den naturliga reaktionen? Varför räcker det inte för vissa av oss med att konstatera faktum, glädja oss åt insikten, kanske ändra oss? Och gå vidare med våra liv.
Jag vill tro att vi helt enkelt är historieberättare. I rakt nedstigande led från lägereldarnas skalder. Fast tekniken har gett oss kameror och datorer. Men annars undrar jag om så mycket mer har hänt. För en historia är ju alltid värd att berättas.

 

Varde ljus. Och färg.

Är inne i en period då jag  fascineras av ljus och färg. Kan sitta eller gå omkring och helt drunkna i det när andan faller på. Känner att det liksom är en så stor del av vad fotografi handlar om. En del som jag kanske inte alltid brytt mig så mycket om. Annat än ur ett rent yrkesmässigt perspektiv. Det här är något annat. Ett frossande i upplevelsen.

Nackhåret på min fru när hon kör bil. Ett rött paraply som passerar en blå ljusinstallation. Eller det magiska blandljuset vid min grind ute på Styrsö en sen sommarkväll. Skulle bara ut med soporna. Rusade in efter kameran. Blev kvar där tills ljuset försvann.

Dagen efter hade jag vägarna förbi Mölndals bussstation. De har färgade glasväggar.

En bild om dagen.

Ibland är det som förgjort att få tagit några bilder. Jag menar Bilder. Egna som inte är beställda eller ska bekräfta någon annan. Det var likadant när fotografin var mitt levebröd. All energi gick åt till att tillfredställa andra. Idag jobbar jag med annat än fotografi. Det blir inte fler bilder tagna nu. Det känns som om jag stjäl minuter med bilder här och där. För kameran är med. Oftast. Men det känns hela tiden som om bilderna inte blir tillräckligt bra när man klämmer in dem så här.

Kommer ihåg ett par exempel på personer som tagit tag i det här. Den första är bara en historia som jag hörde för många år sedan. Vet inget namn eller så, men det var en fotograf som bestämde sig för att ta EN bra bild om dagen. Inte ge sig förrän det kändes så. Märk väl att det här var på filmtiden, så det fanns ingen display att kolla på. Han fick gå på känslan. 365 bra bilder på ett år. Minst. Det blev början på en framgångsrik bildbyråkarriär. Jo, det var på den tiden man kunde ha en sådan också.

Det andra exemplet är mer dokumenterat. Jim Brandenburg är en av dessa amerikanska naturfotografer som rest jorden runt för främst Den lilla gula. Men i mitten på 90-talet fanns det ingen kraft kvar. Han bestämde sig för att dra sig tillbaka till sitt hus i skogarna mot kanadensiska gränsen. Där föddes idén att utmana sig sig själv och sin fotografiska själ. Han bestämde sig för att ta en, endast en, exponering varje dag. Under 90 dagar. På film. Resultatet blev boken Chased by the light. Och ett av få naturreportage i Den gula som jag gillat och sparat (någonstans i en låda). Boken verkar ha tryckts om, men vill du se bilderna nu, gå in på hans hemsida och kolla.

Göta kanal

Har ni sett introt till programmet om Göta Kanal på TV3 och undrat hur det kan vara gjort. Lite ryckiga bilder i ett modellandskap, typ. Kanske har de arbetat såhär. Vill du veta mer om detaljerna hur Nathan Kaso gjort, klicka här så länkas du till Vimeosidan. Där finns en massa kommentarsdialoger om tekniken.



"Toy Boats" is a short tilt-shift time-lapse video I shot over 3 days while staying in Sydney. The tilt-shift effect was created in Photoshop, compiled in LRTimelapse & After Effects and edited in Premiere Pro CS6.

I was fortunate enough to visit while the famous 'Sculpture by the Sea' exhibition was running along the Bondi to Bronte coastal walk. Other locations include Circular Quay, Sydney Tower Eye, Pylon Lookout, Camp Cove, Cahill Expressway Lookout and Observatory Park.

Equipment: Canon 5D Mark II with 17-40mm f/4L, 24-105mm f/4L and 70-300mm f/4.5-5.6 USM

Mer våtplåt.

Lars Dareberg tipsar om den här lilla filmen. Apropå mina skriverier om alternativa processer.

Mannen som älskar Egypten

Satt och tittade igenom bildbyrån VU's hemsida. De som representerar bl.a. Johan Bävman, Lars Tunbjörk och Pieter ten Hoopen. Stötte på fotografen Denis Dailleux. En fotograf som snöat in på Kairo. Gett ut ett par böcker om staden. Hittade det här inslaget. Det är på franska. Gå gärna in på hans hemsida också. Snyggt tycker jag.

Mr Pettersson

Per-Anders Pettersson är en av få svenska bildjournalister som slagit igenom internationellt. Numera baserad i Sydafrika gör han jobb för de stora magasinen. Försökte hitta någon film med honom men det här var allt. 23 sekunder från ett  jobb om le sapeurs i Kinshasa. Annars kan du kolla hans hemsida.

Gammalt och nytt

I USA har det blivit populärt att hålla på med riktigt gamla tekniker. Jag pratar våtplåt. Ett original som framkallas med de mest hiskeliga kemikalier. Sök bara på "tintype" på Youtube eller Vimeo. Här en liten film med en clou. Det är både Polaroid och våtplåtsteknik. Men filmad med en Iphone4S. Clash of technology!

Hänga en utställning.

När jag höll på med min utställning Tivoliliv skapade jag en blog om just det arbetet, The Tivoliliv Tour. Tanken var att berätta om tillblivelsen och att följa utställningen. Jag gjorde också ett antal mejlintervjuer med kända svenska och utländska fotografer om varför de gör utställningar. Men favoriten och Magnumfotografen Alec Soth glömde jag fråga. Sådan tur då att jag hittade den här filmen.

Det är intressant att se hur han våndas och gläds i processen med hängningen. Känner så väl igen det. Lärde mig mycket av att lyssna på kloka människor när jag skulle hänga. Det är skillnad att sitta vid datorn och göra urval och att stå där med tomma väggar i en utställningslokal och en massa bilder.

 Nu i januari ska jag ha den sista utställningen med Tivoliliv på Frölunda Kulturhus. Det kommer att bli den allra bästa.

Hemmabygge!

Det har funnits möjlighet att bygga sin egen storformatskamera i många år. Men det verkat inte Kevin Kadooka nöja sig med. Se själv.

Visingsö

Vi har en faster på Visingsö så det blir besök där några gånger om året. Och lite vandringar med kameran.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mer Chris Anderson

Ett litet bonusklipp om Chris Anderson som jag skrev om häromsistens. Det är uppenbart att den mannen inte helt släppt lusten att resa ut i konflikthärdar igen.



Vem är fotograf?

Trodde först att det här var en film som skulle ställa en av de frågor som ibland sysselsätter min hjärna. Vem har rätt att kalla sig fotograf? Inte minst som professionell fotograf är det en viktig fråga att ställa sig. Det handlar ju om levebrödet. Då är det svårt att se kreti o pleti springa runt med mobiler, plastkameror och samma kameror som undertecknad, för att sedan lägga ut resultatet på nätet, Gratis! Vad motiverar då en bildköpare att betala dyr timpenning? Inget. Och det gör de alltmer sällan. Inte den typen av kund som i många år var mitt levebröd. Mindre företag, institutioner, föreningar, organisationer. Alla klassiska fördkrokar för den lilla lokala frilansen.
"- Eva i vaktmästeriet eller Knut på lagret tar ju så bra bilder. Använd henne/honom. Eller ta den där bilden på nätet. Vad kostade den? En dollar, det är väl en 7-8 spänn?"
Och det funkar ju. Visst, inte hundra exponerat eller rätt i färgerna, men man ser ju vad det föreställer!

Det är då man vill hoppa av. Jag kunde till slut inte uppbåda energi att motivera kunder att tänka kvalité. Och räckte själv inte till för att nå de högre höjder där de mer prestigefyllda jobben fanns. Där det fortfarande är självklart att anlita en fotograf.

Så jag lade av. Tjänar mitt levebröd på annat. Tar mina egna bilder. Och blir lite gubbigt purken när jag ser en sådan här film där alla e så bekymmersfria, begåvade, kreativa, unga, inte ett problem i världen. Kan de leva på det där? De verkar ju ha så roligt.

Porträtt del 2

För en vecka sedan skrev jag om min vånda inför ett större porträttprojekt. Lade samtidigt ut en tråd på ett forum på Fotosidan. Och fick flera intressanta tankar som svar. Hade tänkt att göra en sorts sammanfattning men nöjer mig med att länka här.
Ett par saker vill jag dock visa här. Det ena är ett projekt som signaturen Pelle Piano (Per Ellström) visade. Han kallar det Ansiktet Utåt. Där satte han upp en tillfällig studio i Hökarängen och bad passerande att komma in för att bli porträtterade. Jag är imponerad. Både av initiativet och kvaliteten.

Det andra tipset är ett initiativ på Flickr, 100 Strangers. Stanna 100 främlingar och be att få ta ett porträtt på dem. En såväl social som fotografisk övning. Otroligt spännande tycker jag.

Going native

Facing Change

Inspirerade av 30-talets FSA dokumentation av tillståndet i USA hae ett antal av USA's främsta fotografer och reportrar startat organisationen Facing Change. I ett mediaklimat där den dokumentära skildringen alltmer kommer i skymundan för sensations och katastrofjournalistik, vill de ge en djupare bild av tillståndet i landet. När får vi något sådant här i Sverige?
Här en film om en deltagarna, Danny Wilcox Frazier, och hans projekt.

På väg

Under ett par dagar till och från jobbet åkte jag spårvagn och buss samt cyklade. Inget konstigt med det. Det är det många som gör...

 

 

 

Mister Anderson

Han tog en skraltig båt med flyktingar från Haiti, höll på att drunkna, blev världsberömd för bilderna, medlem i Magnum, blev krigsfotograf, fick barn, flyttade hem. Möt Christopher Anderson.