Pojken i mig

"- Hur är det att vara gammal?"
Ögonen plirar på grabben. Han verkar tycka att jag är lastgammal.
Jag sitter nersjunken i en av bussens stolar. Sådär med knäna uppe på ryggstödet framför. Som man gjorde redan i tonåren.
"- Skitbra", svarar jag
Vad fan ska man svara annars.

Framförallt som jag nog egentligen skulle vilja vara som grabben. 10 kanske 12 år.
Då var allt så ............ upptäckbart!
Allt gick att utforska, uppleva, våga.
Undrar du hur en grej funkar? Plocka isär den! Testa!
Undrar du om det går att klättra upp i toppen av ett träd? Klättra!
Kan man dricka 2 veckor gammal mjölk? Häll upp ett glas!

 

Jag är 52, och som så många andra så lever jag alla mina åldrar. Och trivs med de 52.

Men pojken är jag gärna. Ofta.

För nyfikenheten. Lättheten.

För att jag måste ju få veta hur allt fungerar.