Det är snart fyra år sedan jag slutade att leva på fotografin. Två år sedan jag flyttade hit ut till Styrsö.
När jag började att arbeta med funktionshindrade var min, och några gamla kollegers, reaktion att det var en utmärkt chans att fotografera den världen. Men inte. Det var väldigt skönt att INTE fotografera. Att ha ett jobb, en uppgift, som fick vara ifred från kameran. Det gjorde det så mycket roligare och lättare att fokusera.
Men med mitt boende här på ön är det tvärtom. I samma ögonblick som jag kom hit ut i skärgården ville jag ta bilder. Det är ju som att leva i ett vykort.
Och vykortsbilder blev det.
Trist.
Men så häromdagen kände jag att det skulle vara kul att kolla vad som händer på fotbollsplanen. Pojklags match. Föräldrar, syskon och kompisar i publiken. Korvkiosken öppen.
Slog mig ner hos några grannar och njöt av spelet, kameran över axeln.
Så tog matchen slut och spelarna kom upp till oss som tittat på. Och bilderna kom.
Jag pratade och plåtade omvartannat. Kunde i lugn och ro betrakta och delta på samma gång.
Det här är naturligtvis inga perfekta bilder. Men en början. Att komma in inuti och betrakta, vara med.
Tjöta lite.
Kameran över axeln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar