Episod 9

Pojken i mig

"- Hur är det att vara gammal?"
Ögonen plirar på grabben. Han verkar tycka att jag är lastgammal.
Jag sitter nersjunken i en av bussens stolar. Sådär med knäna uppe på ryggstödet framför. Som man gjorde redan i tonåren.
"- Skitbra", svarar jag
Vad fan ska man svara annars.

Framförallt som jag nog egentligen skulle vilja vara som grabben. 10 kanske 12 år.
Då var allt så ............ upptäckbart!
Allt gick att utforska, uppleva, våga.
Undrar du hur en grej funkar? Plocka isär den! Testa!
Undrar du om det går att klättra upp i toppen av ett träd? Klättra!
Kan man dricka 2 veckor gammal mjölk? Häll upp ett glas!

 

Jag är 52, och som så många andra så lever jag alla mina åldrar. Och trivs med de 52.

Men pojken är jag gärna. Ofta.

För nyfikenheten. Lättheten.

För att jag måste ju få veta hur allt fungerar.

Den humanistiske fotografen

"You have a camera around your neck and you're amidst other people around you. You realize that these people are concerned about the tings that you are concerned about. -----------  Once you really feel that, it's amazing what you can see!"


"I realized that the importance of life was happening right here, in my own family."

"We all have our dreams, our hopes, struggles. Succeses and failiures. And I thought that if I can photograph that sort of thing, it's a pretty swell way of living a photographers life"


"If a photographer find ways of photographing his own concerns.
  Other people have those same concerns.
  So just go out and do it.
  And don't put off doing it!"

                                                                           / Wayne Miller





Lars Dareberg hittade den här pärlan från vilken jag hämtat citaten ovan. Och det slog mig att den här sortens bildjournalist känns allt mer ovanlig. En som vill berätta om människan, "the human condition".
Som upptäcker att alla bilder värda att ta finns i den egna familjen.
Det känns som det är en journalistisk syn som inte får plats idag.
Bortom katastrofer och elände.
Som låter livet andas i bilderna.

Sommargäster

Som färsk öbo har jag redan inför andra säsongen börjat mumla om att nu kommer sommargästerna. Som något som stör. Det är ju så man ska göra. Gnälla.
Fast man är och kommer att förbli en "schlonka". Vilket betyder inflyttad.
Ett öknamn som det lär ta fem generationer att bli av med.

Men det är kul med sommaren och besökarna också. Styrsö är, till skillnad från grannöarna Brännö och Donsö, lite väl stilla "off season".

Och för mitt nyvaknade intresse att skildra mitt liv här, är det spännande. Jag har ju bott här en säsong nu och vet lite om vad som händer. Tennisturnering på Bratten, tisdagkvällar på Tången. Sociala mötesplatser för alla. Bilder.
Och hemma har vi ju vårt pensionat Bed&Kitchen där vi dagligen möter våra gäster. Sommargäster. Trevliga människor som genererar inkomst.
Länge leve sommaren!

Tänk tank. Stor tank.

National Geographic har ju alltid försökt att bevara den dokumentära eller åtminstone "äkta" bildens värde. Men när de ska göra ett digitalt arrangemang så gör det åtminstone rejält.




Och här kan du se hur det blev före och efter att de reuscherat bilden.

Boule

Det tuggar på här i den lilla världen. Den som heter Styrsö. Därute i den stora bränner de bilar och lägger ner eminenta bildredaktioner. Galet så det förslår. Vem ska nu kunna berätta i bilder så att människor förstår? Berätta varför det bränns bilar. För det behövs de bästa.

Men som sagt, inte här på Styrsö. Här spelas det boule och ordnas det konstrunda.

Som i ett vykort.

Konstrunda 2013

För första gången i mitt liv ska jag vara med på en konstrunda. Den här på Styrsö såklart. 1-2 juni är ni välkomna.
Men så är det det här med lokal. Tanken är ju att folk ska besöka ateljeerna.
Har ju ingen.
Och att ha folk springande i huset har jag inte lust med.
Så det får bli cykelförrådet, beläget precis vid entrén.

Det högra rummet närmare bestämt.

Ska bara få röjt ut all skit, sätta upp lite lister och......få till lite belysning.

Och då kommer min lathet efter julen till nytta. Runtomkring förrådet sitter en lång ljusslinga fortfarande kvar. Tänker att om man tar ner den och sätter upp den i taket.

Skulle kunna bli som en ljuspanel i taket. Eller?
Lovar att återkomma om hur det går.

Gräv där du bor.

Det är snart fyra år sedan jag slutade att leva på fotografin. Två år sedan jag flyttade hit ut till Styrsö.
När jag började att arbeta med funktionshindrade var min, och några gamla kollegers, reaktion att det var en utmärkt chans att fotografera den världen. Men inte. Det var väldigt skönt att INTE fotografera. Att ha ett jobb, en uppgift, som fick vara ifred från kameran. Det gjorde det så mycket roligare och lättare att fokusera.
Men med mitt boende här på ön är det tvärtom. I samma ögonblick som jag kom hit ut i skärgården ville jag ta bilder. Det är ju som att leva i ett vykort.
Och vykortsbilder blev det.

Trist.
Men så häromdagen kände jag att det skulle vara kul att kolla vad som händer på fotbollsplanen. Pojklags match. Föräldrar, syskon och kompisar i publiken. Korvkiosken öppen.
Slog mig ner hos några grannar och njöt av spelet, kameran över axeln.
Så tog matchen slut och spelarna kom upp till oss som tittat på. Och bilderna kom.

 

Jag pratade och plåtade omvartannat. Kunde i lugn och ro betrakta och delta på samma gång.

 

Det här är naturligtvis inga perfekta bilder. Men en början. Att komma in inuti och betrakta, vara med.

 

I eftermiddag ska jag kolla på pensionärsboule i Bratten.
Tjöta lite.
Kameran över axeln.

Hos Douglas

Chris Hondros Fund Award

Tillsammans med Tim Hetherington dog också Chris Hondros. Men det var som om hans person försvann i eftermälet. Vad jag har läst så var han den mer tilbakadragne, "mjukare" av de två.
Tim Hetherington fyllde rummet desto mer. Om honom har det gjorts film och skrivits artiklar.

Men minnet av Chris Hondros finns kvar. I formen av en stipendiefond som varje år delar ut pris till fotografer som arbetar i hans anda. I år går det till den chilenske fotografen Tomas Munita. Du läser mer och ser hans bilder här.

Nina och kameran.

Jag skrev om Nina Berman för ett tag sedan här. Då handlade om hennes fantastiska projekt om amerikanska soldater som lemlästats i krig.
Men sådana projekt kostar pengar. Då måste det vara skönt att kunna göra det här. 

 

Och bara för att, så lägger jag ut det här. Vilket visar att det inte är kameran som gör bilden utan fotografen.

 

 

Men det visste du ju redan.

Gårdagens framtid.

Historiens framtidsideal genom kameran. En intressant tanke, spännande projekt. Och som jag kan se det väl genomfört.

 

Men så det här med tilt/shift. Snacka om att ha blivit en gimmick i tiden. För något annat tycker jag inte att det är. Lite som när det var populärt på 70/80-talet med en massa effektfilter. Det tillför ju inte bilden något i 99 fall av 100. Visst kan det vara kul som en kommersiell effekt att ta till då och då, eller för att få diverse genrebilder att stå ut.
Men som ett "konstnärligt grepp" i en hel produktion.

Weston 1948

En underbar film från 1948 om Edward Weston, han med paprikan. En söt liten film med någon sorts historia där mästaren undervisar eleven. Komplett med Hollywoodstråkar och allt.

Årets Bild i Vitryssland.

En gång i tiden när jag arbetade som pressfotograf tyckte jag om att tävla. Årets bild var det som gällde. Men det där försvann. Dels för att jag slutade med pressfotograferandet, dels för att jag mer och mer slutade se vitsen med det hela.
När jag idag ser bloginlägg eller läser artiklar om alla dessa olika tävlingar blir jag mest trött. Tycker att det har, likt melodifestivalen, vuxit över alla bräddar.
Och resultatet har en skrämmande tendens att se likadant ut. År efter år. Jämmer och elände. Och lite tyck synd om. Men låt dem hålla på.
Har jag sagt.

Men så kommer ett inslag på kulturnyheterna om Årets Bild i Vitryssland. Boken till 2011 års tävling har beslagtagits. På väldigt oklara grunder. Det talas dålig estetik. Enligt tullen.

Och plötsligt har denna katalog över ett lands samlade pressfotografers bästa arbete blivit.......kontroversiell.
Olaglig. Verboten!!

Och där ska vi spela ishockey nästa år. Inte för att någon bryr sig.
Men ändå.
Klippet går att se i 7 dagar till här.

Alla presidentens fotografer.

En timmes program om fenomenet Presidentens fotograf. Spännande att se. Gillar hur Souza bara liksom strosar runt maktens korridorer.
Och jag undrar, varför fanns inte denna karaktär med West Wing?




Många stora namn inom amerikansk pressfotografi har haft jobbet. Har vi någon statsministerns fotograf? Regeringens?





Och inte nog med att man får se en massa intressant om detta jobb. Det är Morgan Freeman som berättar historien!

Eggleston

En 1,5 timme med haussade William Eggleston. Har inte orkat igenom den själv, mest hoppat runt. Men för den som gillar honom är det säkert kul. Själv tycker jag att det blir lite för pretto.

Skicka vidare.

Lars Dareberg tipsade om detta. Sedan Micke Berg. Och nu skickar jag vidare.

Inte på riktigt.

 

Det här med Photoshop's möjligheter har alltid varit som överskottskapacitet för en sådan som mig. Visst Lager, Stämpel, Plåster, Lasso och allt det där är sköna grejer, men de har alltid varit ett sätt att återskapa det som gick att göra i ett mörkrum. Men bättre. I dagsljus.

 

Men så finns där ju de andra 99% med funktioner som jag aldrig kommer att/vet hur de ska användas. Filter, Masker och allt vad där är.

Men ibland öppnar jag en sådan liten "låda" med leksaker. Av nyfikenhet.

Så var det häromdagen.

 

Jag har engagerat mig i arbetet med konstrundan här på Styrsö (1-2/6, hjärtligt välkomna allihopa).

Och det skulle väljas bild till omslaget på den lilla broschyr som produceras varje år. Hittils har det bara varit fotogrfier, modell vykort.

"- Varför inga andra former av konstverk?", undrade undertecknad. Ingen visste men det blev bestämt att alla som ville lämna in förslag var välkomna.

 

Väl hemma kunde jag inte låta bli att bläddra igenom vad jag hade själv som skulle kunna passa. Fotografier alltså.

Ja, jag vet. Det var ju jag som föreslog något annat än foto, men ändå.

Så jag öppnade den där filterlådan. Och lekte.  

 

 

 Någonting med färgspatel tror jag att det hette.

 

 

Och sedan hittade jag .....sumi tror jag att det var. Med canvasyta.

Hade hur kul som helst.

Lämnade in. Det blev omröstning. Det blev jämnt skägg mellan en av mina bilder och en olja.

Då fick jag dåligt samvete. Jag hade berättat att det är manipulerade fotografier, men ändå.

Så jag drog mig ur.

Och kommer inte att öppna det där dj-vla filterlådan igen. På länge.

 

Fast jag hade kul.

 

 

 

Bild: Margareta Reimer

 

 

Så här blev slutresultatet.