Efter att ha skrivit och lagt ut förra inlägget om Vivian Maier kom tankarna. Lite som att tala innan man tänker.
Vad skulle få mig att inte vilja visa mina bilder? Varför skulle jag ta dem? Skulle jag ta dem?
Tanken häftar fast.
Först så.... jovisst skulle jag ta bilder. Jag tycker om mina bilder. När de blir bra. En definition som är ännu viktigare nu än när jag har lyxen att främst ta just mina egna bilder.
Men jag kan inte låta bli att visa. Det är ju dessutom så lätt nuförtiden. Facebook, Flickr, blog. Nästan lite för lätt. Jag tröttnar faktiskt själv ganska fort på att bläddra igenom alla dessa bilder. Miljoner.
Så jag planerar utställningar. Och drömmer om att göra en bok. Eller två. På riktigt. Förlag och allt.
Men att sitta där och vara nöjd med att bara ta bilderna. Aldrig visa dem för någon. Fast Vivian Maier beskrivs ju som lite udda. Excentrisk nästan.
Och varför så många oframkallade rullar? Var hon inte ens intresserad av att se dem själv?
Eller var det så att hon redan hade gjort det?
När hon tog dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar