Det blir som det blir.

Man formas av de beslut som man själv och andra tar. Där och då. Och så blir det som det blir.

Vi pratade om det häromdagen, min fru och jag. Båda har vi många år inom journalistik, formgivning och fotografi bakom oss. Just bakom, för idag arbetar jag med personer med psykosociala funktionshinder och hon är snart färdig undersköterska. Och vi brinner för dessa nya världar.

Besluten att hoppa av och börja med något nytt var bara delvis frivilliga. Jag hade gärna fortsatt som frilansfotograf, men blev med åldern allt tröttare på att jaga jobb i den allt hårdare, och yngre, konkurrensen. Det var helt enkelt dags att vända skutan och finna ett nytt levebröd. Föga anade jag att det skulle leda mig in på en minst lika fascinerande bana som fotografin.

Istället för kamera, objektiv, ljusättning och exponering, handlar det idag om autism, downs syndrom, rutiner och stöd. Jag har lärt mig att se människor. Läsa dem för att kunna ge. En balans och en riktning. Ett liv på egna villkor. Hade ingen aning om att det kunde vara så spännande.

Och så då fotografi, på mina villkor. När jag hinner, förstås. Men jag har tänkt mycket på om det är så stor skillnad från den tiden då jag arbetade med fotografin. Visst, kameran i hand hela tiden. Men det blev inte så många egna bilder. Och de jag tog hamnade alltid längst ner i högen.
Det är den högen jag har kunnat rensa i nu under de här tre åren sedan jag lade ner frilansandet. Och fått lusten tillbaka att ta nya bilder. Mina bilder.

Kanske hade jag kunnat göra saker och ting annorlunda.
Satsat mer.
På fotografin.
På familjen.
Eller?
Hade det gjort någon skillnad? Hade det gjort mig till en bättre fotograf? Människa? Fan vet. Och jag har slutat ställa mig frågan. Det går inte att hålla på och försöka gissa sitt tänkbara liv. Det blir det det blir.

Fast när min fru kom med den där klassiska "vad hade du gjort om de ringde från en tidning och erbjöd dig ett fast fotografjobb"-frågan, tvekade jag inte på svaret.
Klart att jag hade sagt ja. Om lönen är bra. Och det inte är för långt bort. Och de kan garantera att de inte ska säga upp folk de närmaste tio åren. Och jag får hålla på med egna projekt.

Då hade jag sagt ja. Med en gång.