Förkylt

Vår och förkyld.
Skulle lägga tid på att plåta och hålla på i trädgåren nu när någon sorts värme kommit. Så kommer den där sista, hoppas jag, förkylningen.
Djupt inifrån lägger den beslag på halsen. Och eftersom jag är den jag är, även huvud, bröstkorg och humör.
Så det får bli lite bilder i datorn. Eller inte. Att man kan bli så trött av att sitta o glo på en skärm.

Imorgon 1:a maj. Hoppas på tillfrisknig. Gillar rött i bild.

Capture: Peter van Agtmael och Mary Ellen Mark

 

 

Så där inifrån. Typ.

När jag ser bilder av fotografer som JH Engström, Anders Petersen, Aue Sobol eller för den delen Rosie Barnes i förra inlägget, kan jag bli lite trist. Hur gör man för att skapa bilder som någonstans inte alls handlar om det som avbildas? Som sätter, eller förväntas sätta, tankeprocesser igång som leder vidare.
Blir en aha-upplevelse. Eller kanske öhh!?
När jag plåtar så är det liksom just det som hamnar på bild som det handlar om. Pang på. Typ.
Någon åker karusell. Punkt.
Någon äter glass och spiller. Punkt
Ytterliggare någon annan ritar i morgonimman på en busskur.
Punkt.

Ibland vill jag vara lite mystisk. Tankeväckande.

Kan man lära sig det?

Världen enligt Stanley.

Hur tolkar ett barn alla signaler i sin omgivning? Så tänkte brittiske fotografen Rosie Barnes när hon gjorde en serie bilder om sin 18 månaders son. Det var 1997 och 18 månader senare fick sonen diagnosen autistisk. De bilder som Rosie tagit för att försöka skildra hur komplicerad och förvirrande världen kan vara för ett barn att förstå, kändes plötsligt som en föraning.
Den Stanley som sedan växt upp måste hela tiden förstå de enklaste ting och sammanhang på ett sätt som för oss andra kan vara väldigt svårt att inse.

Vardagen består av rutiner, återkommande in i minsta detalj. Allt som är nytt eller ovant blir en störning. Något som måste hanteras. Eller bort. Att fira sin födelsedag är inget som Stanley gillar. Det blir för mycket som inte är som det brukar.

Rosie Barnes fortsatte att ta sina bilder i vilka hon försöker skildra en värld att tolka. Förstå. Förhålla sig till. Hon vill försöka visa hur världen kan vara för den som har autism.
Nu kommer hennes bilder ut i en bok. Du kan beställa den här.
Rosie's hemsida hittar du här.

Tankar om Vivian.

Efter att ha skrivit och lagt ut förra inlägget om Vivian Maier kom tankarna. Lite som att tala innan man tänker.
Vad skulle få mig att inte vilja visa mina bilder? Varför skulle jag ta dem? Skulle jag ta dem?

Tanken häftar fast.
Först så.... jovisst skulle jag ta bilder. Jag tycker om mina bilder. När de blir bra. En definition som är ännu viktigare nu än när jag har lyxen att främst ta just mina egna bilder.

Men jag kan inte låta bli att visa. Det är ju dessutom så lätt nuförtiden. Facebook, Flickr, blog. Nästan lite för lätt. Jag tröttnar faktiskt själv ganska fort på att bläddra igenom alla dessa bilder. Miljoner.

Så jag planerar utställningar. Och drömmer om att göra en bok. Eller två. På riktigt. Förlag och allt.

Men att sitta där och vara nöjd med att bara ta bilderna. Aldrig visa dem för någon. Fast Vivian Maier beskrivs ju som lite udda. Excentrisk nästan.
Och varför så många oframkallade rullar? Var hon inte ens intresserad av att se dem själv?
Eller var det så att hon redan hade gjort det?
När hon tog dem.

Om Vivian

John Maloof köper en låda oframkallade negativ hos sitt lokala auktionshus i Chicago. Bilderna ska vara tagna av en okänd amatörfotograf. Han framkallar dem och upptäcker en av 1900-talets viktigaste gatufotografer. En nanny som heter Vivian Maier.
Sedan dess har hennes namn flugit över den fotografiska himlen som en raket. Alla verkar prata om denna okända juvel som aldrig verkar ha visat sina bilder för någon.
Letandet efter vem hon var har blivit en film. En fotografins Sugar Man. Som snart har premiär. Här en trailer.

 

 

I en flyktings skor.

Ibland slås man av hur enkla de bästa ideérna är.
Som i fallet med Shannon Jensens bildserie "A long walk". Amerikansk fotograf baserad i östra Afrika. Där har hon bland annat skildrat tillblivelsen av kontinentens senaste självständiga stat, Syd Sudan. Ett land, och en region, genomkorsad av flyktingströmmar, belamrat av flyktingläger. Hur skildrar man det?
Ja, det vet ni. Översiktsbild på tält, porträtt på utsatta människor, stackars barn o.s.v.
Men Shannon Jensen såg något annat.
Deras skor.
Slitna, udda och definitivt inte tänkta att användas på en vandring mil efter mil. Genom bushen, upp i bergen, ner igen och kanske genom öken. För att slutligen nå gränsen och kanske någon sorts trygghet.
Bild efter bild formar ett starkt dokument över människans förmåga och vilja att överleva mot alla odds.

 

Du kan hitta mer om projektet på: http://www.shannon-jensen.com/.

Det blir som det blir.

Man formas av de beslut som man själv och andra tar. Där och då. Och så blir det som det blir.

Vi pratade om det häromdagen, min fru och jag. Båda har vi många år inom journalistik, formgivning och fotografi bakom oss. Just bakom, för idag arbetar jag med personer med psykosociala funktionshinder och hon är snart färdig undersköterska. Och vi brinner för dessa nya världar.

Besluten att hoppa av och börja med något nytt var bara delvis frivilliga. Jag hade gärna fortsatt som frilansfotograf, men blev med åldern allt tröttare på att jaga jobb i den allt hårdare, och yngre, konkurrensen. Det var helt enkelt dags att vända skutan och finna ett nytt levebröd. Föga anade jag att det skulle leda mig in på en minst lika fascinerande bana som fotografin.

Istället för kamera, objektiv, ljusättning och exponering, handlar det idag om autism, downs syndrom, rutiner och stöd. Jag har lärt mig att se människor. Läsa dem för att kunna ge. En balans och en riktning. Ett liv på egna villkor. Hade ingen aning om att det kunde vara så spännande.

Och så då fotografi, på mina villkor. När jag hinner, förstås. Men jag har tänkt mycket på om det är så stor skillnad från den tiden då jag arbetade med fotografin. Visst, kameran i hand hela tiden. Men det blev inte så många egna bilder. Och de jag tog hamnade alltid längst ner i högen.
Det är den högen jag har kunnat rensa i nu under de här tre åren sedan jag lade ner frilansandet. Och fått lusten tillbaka att ta nya bilder. Mina bilder.

Kanske hade jag kunnat göra saker och ting annorlunda.
Satsat mer.
På fotografin.
På familjen.
Eller?
Hade det gjort någon skillnad? Hade det gjort mig till en bättre fotograf? Människa? Fan vet. Och jag har slutat ställa mig frågan. Det går inte att hålla på och försöka gissa sitt tänkbara liv. Det blir det det blir.

Fast när min fru kom med den där klassiska "vad hade du gjort om de ringde från en tidning och erbjöd dig ett fast fotografjobb"-frågan, tvekade jag inte på svaret.
Klart att jag hade sagt ja. Om lönen är bra. Och det inte är för långt bort. Och de kan garantera att de inte ska säga upp folk de närmaste tio åren. Och jag får hålla på med egna projekt.

Då hade jag sagt ja. Med en gång.

Photojournalismlinks

För alla er som vill ha koll på vad som görs i den bildjournalistiska världen kan jag rekommendera den här länken.

‘Which Way Is the Frontline from Here?‘

Fick en länk om en artikel i Time, den här. En fantastisk artikel om krigsfotografens motiv och drivkrafter utifrån en kommande dokumentär om Tim Hetherington, skriven av Magnumfotografen Peter van Agtmael, som också kände Tim. I artikeln vänder och vrider han på vem den där personen som måste ge sig ut i krig är.
Kan vara.
Vill vara.
Här ett exempel:
Tim’s story is extraordinary, but there are real dangers in myth-making. The war journalist is often romanticized but poorly understood. While we talk sincerely (and in public, predominately) about affecting public policy and creating a record for history, many of us — perhaps most of us — are driven by darker desires as well. I asked Sebastian what he thought attracted Tim to conflict.
“War gives you meaning,” he said, “an appreciation of life, and a chemical rush.  That’s good. If anything else gave you all that, I’d be doing it every day. War is giving you these things that everyone seeks and presents it in a package. You never get those three things together in anything else. You can go skydiving but that’s not meaningful, it’s just an indulgence. War is everything.”

Gå in och läs, tänk och ta dig en funderare på hur livet kan vara. 

In-Public i Sthlm

Det finns tydligen något som heter CUP, utläses Contemporary Urban Photography, som har bjudit in gatufotografikollektivet In-Public till utställning och workshops. 22/5-26/6 på Snickarbacken 7. Häpp!

Grattis Micke!

Han sliter med sin fotografi, kärleken, skidåkningen ja hela jävla livet. Hela tiden. Och allt får vi se och läsa på den eminenta bloggen "I gryningen får dårarna ro". Och nu har han fått ett pris. Efter mästaren Sune Jonsson. "Sune Jonsson-stipendiet". Välförtjänt!

Grattis Micke!

Här är vad juryn sa:

"Micke Berg är en Leica-fotograf av ädel årgång.

Han är född 1949 i Lycksele, uppvuxen i Sundsvall och Stockholm. Han är ett typiskt stadsbarn som anser att livet ständigt bör bevakas från ett stambord på lokala kaféet. Därifrån kan man göra utryckningar i alla geografiska riktningar, till andra bord, andra rum, där saker händer. Där människor träffas händer alltid saker. Människan är berättelsen.

Till detta tjänar Leican, den är snabbare än tanken. Suveräna föregångare finns, från Henri Cartier-Bressons svala geometri till Christer Strömholms köttslighet. Berg uppvisar drag och lärdom från båda. Överallt i produktionen står människor intuitivt rätt placerade i Leicans bildrum, och tittar skeptiskt och undrande på oss. Särskilt barn spanar redan efter svek.

Ungdomsrevolternas tid är Bergs: Skogsnäs, Mullvaden, Jordcirkus, Christiania och Roskilde, Nordirland, Baskien, Libanon, på alla platserna har han varit, och om vissa av dem finns fotoböcker utgivna. Sin samlade gärning fram till millennieskiftet sammanfattar Berg i den imponerande volymen Retro (1999). Sitt skriftliga credo om fotografens uppdrag och ansvar formulerar han i prosaboken Fotograferna (2006).

Micke Berg har framhållit Sune Jonsson som en av Sveriges fyra ledande fotografer –jämte Strömholm, Lennart Nilsson, Anders Petersen – det känns följdriktigt att nu utse honom till mottagare av Sune Jonssons Vänners stipendium år 2013."

Micke Berg har gett ut ett 30-tal böcker och visat omkring 100 utställningar i Sverige och på många platser utomlands. På sin blogg (http://mickebergphoto3.blogspot.se) publicerar han generöst sina foton och texter.

I samband med Sune Jonsson-sällskapets årsmöte 28 april kl 14 i Västra flygeln på Västerbottens museum medverkar Micke Berg och berättar om sin fotografi i ett bildspel. Under sommaren finns i fotoutställningen Se – för livet! ett urval bilder ur hans rika produktion. Den öppnas lördag 15 juni kl 13 då fotografen medverkar

Ed Kashi

Ed Kashi i en sprillans ny kortfilm. Om att vara ifrån de man älskar. För att man måste?

 

Här en text från siten Talking eyes Media:

"The notion of ‘home’ has shifting significance for Ed Kashi, a photojournalist who travels the world documenting social and political issues. For the past 30 years, Kashi has lived a life of intense engagement mixed with danger, anticipation, and loneliness. Encompassing nearly 20 years of photographs and journal entries to his wife, Julie, “Photojournalisms” (a supplement to Ed Kashi’s new book by the same title) is a short, experimental film that provides a glimpse into the life and mind of an intrepid photographer. It is a complex collage defined by sensation, tension, and passion."

Giganter!

Se, njut och för er som har åldern inne, bli nostalgiska.

Nina Berman

Det här är en film om en engagerad fotograf. Som vänder och vrider på vad krig gör med människan. Hur den amerikanska militären arbetar för att fylla leden. Gå i krig. Skicka hem resterna.

Men det är också en glimt in hur en av världens bästa fotojournalister arbetar med att utveckla sin historia. Se och lär.

Barnet i mig

De ligger där i en hög, utspridda över golvet i väntkuren. Vars golv är över vattnet i hamnen i Bratten. Och någon såg det genom springorna i plankgolvet. Så fort väntan på nästa båt kan gå.
Själv kommer jag på mig själv med att stå och fånle. Jag riktigt känner spänningen att långt där nere ana något.

Vår för fan!

Cyklade till jobbet idag. På ren trots. Till skillnad från herr Berg i hufvudstaden så är det inte ett intresse. Bara ett sätt att känna sig duktig i vardagen. Och solen den skiner ju vidare, himlen är blå. Men kylan. Vet inte om det är mina lungor som är känsliga, men när det är minus och blåser, då är det inget nöje att vara duktig.
Och kameran fick stanna hemma. Visste liksom med mig att jag skulle bli frustrerad och andfådd.
Tar inga bra bilder då.
Har liksom full upp med att överleva.

Väskor

Det fanns en Domke F2'a på Tradera nyligen. Det väckte minnen. Och tankar. Just en sådan, svart, var min första "riktiga" fotoväska. Direktbeställd från USA. På 80-talet. Ett litet äventyr bara det på den tiden, pre-internet. Jag älskade den. Nu kunde jag bli pressfotograf på riktigt.

Och det blev jag. Började på bildbyrå i Helsingborg, därifrån till Kvällsposten o.s.v. Med min Domke. Man hade mycket prylar på den tiden. Men som komplement skaffade jag ändå en Billingham Hadley. Utan datorficka. Det fanns inte då. Att jobba med dator alltså. Och det där släpade jag runt några år. Domken slets faktiskt ut ganska fort. Inredningen släppte i sömmarna, gummeringen på remmen torkade och förstörde ljusa jackor, canvasen trasades sönder i botten. Men cool var den. Så cool att den ersattes av deras största ryggsäck. Ett stort åbäke med plats för såväl kamerautrustning som belysning för en smärre studio. För nu hade jag ju blivit frilansfotograf med reklam på menyn. Jajamänsann. Och en sån har ju en ännu större väska. Eller?

 

Bara ryggsäcken vägde flera kilo, ryggen blev bara snedare. För inte fan bar jag den på ryggen. Nä, upp på axeln bara.

 

Man kan väl säga att kameratekniken räddade ryggen. Färre kameror, färre objektiv. Digitalt och zoom. Även om jag kämpade emot i det längsta. Så under en resa till Sydafrika gav Hadleyn upp. En billig, olivgrön väska i samma storlek inköptes på en marknad i Port Elizabeht. 30 Rand. Lika mycket i svenska pengar. Ner med Billinghaminsatsen i den. Och ryggsäcken därhemma fick se sig pensionerad.

 

Numera huserar Domkemonstret i garderoben som förvaring åt utrustning som aldrig används. Med mig har jag oftast bara ett hus och en normalzoom.Och behöver jag mer räcker det mer än väl med den gröna från Port Elizabeth.

 

 



Flickr

Har gått med i Flickr. Till slut. Heter förresten Styrso29. Lite fantasilöst, jag vet.

Men gu' va' mycke' bilder!

Sitter och kollar igenom grupp efter grupp, medlemsportfölj efter medlemsportfölj. En del bra, mest skit. Eller, inte skit. Det får man inte säga. Bara snälla kommentarer. Klapp medhårs eller håll käften.
Vem fan lär sig av det? Visst är konstruktiv kritik bäst, men ibland bara måste man få säga som det är.
Ta bort! Gör om!
Men det är mycket sånt. Var snäll.
Och det klart, när man hör om all skit som folk hittar på här på nätet med mobbning, kontokapningar och allt så behövs det kanske en snäll profil. Lite etikett.

Så nu sitter jag här och vet inte riktigt vad jag ska göra med det här fenomenet. Att så påtagligt inse att det är så många som tar så många bilder. Hela tiden. Och vill att alla ska se dem.
Jag drunknar.

Att se bortom skogen.

Fick ett "brev" på Facebook från en gammal kollega i Skåne. Lite "hur går det?", "fortfarande kvar i götet?". Jo, allt är bra. Mycket bra faktiskt, inte bara Facebookbra. Kom jag på, allt eftersom jag skrev mitt svar. Ny stad, nytt jobb och nytändning med fotografin.

 

Faktum är att jag äntligen har börjat se bilder i vardagen igen. Förr när jag arbetade med fotografin på heltid var det som om jag fick fotografiskt tunnelseende. Alla bilder skulle ha ett syfte, en plats. Fritiden var bildlös. Det är mycket möjligt att detta var en nödvändig mekanism för att inte helt snöa in. Behålla min identitet som människa. Men lite trist.

Tomt.

Inser jag nu.

  

 

Det har tagit närmare tre år att få tillbaka seendet. Uppskattningen av vardagens små ögonblick. Tror att det kommer av att det inte finns så många tillfällen att göra bilder numera i mitt liv. Ett fast jobb, en fix arbetsplats. Det gäller att ta tillfällena när de presenterar sig. Som till och från arbetet. Det börjar bli en liten portfölj med pendlarbilder. Styrsö-Frölunda ToR heter den. Bilder från båt, spårvagn, buss, cykel och till fots.
Så tar jag mig till jobbet.

Det är som om de oändliga möjligheterna till bilder som fanns när jag for södra Sverige runt, och lite mer än så, som frilansfotograf gjorde mig........blind. Jag såg inte bilden för hela skogen.

 

 

 

 

Marc

Marc Cohen, 1982.