Livlina

Det blev vakuum. Hela hösten.
Tar inga bilder, läser med alltmer växande missmod de vanliga texterna om fotografi.
Känns inte som om fotografin lyfter. Fyller mig inte med "det där" som det brukar.
Men det går över. Brukar vara så.

Men Instagram fyller jag på.
Får väl kalla det min livlina just nu.

Vakuum

Vakuum
Precis så kändes det dagarna efter Uppsala.
Tomt liksom.
Hade arbetat med utställningen, temat, bilderna allt intesivare ju närmare festivalen jag kom.
Fyra dagar, och så ingenting.
Svårt att ta nya tag. Se på nytt.
Men det kommer.

Har börjat snöa in på Instagram. Angas104, de e' jag.
Kul att se hur bilder får vara i centrum.
Men så små!
Ser många, inte minst fotografer, som lägger ut detaljrika bilder.
Intressanta bilder.
Vackra bilder.

Men det går ju inte att se allt! Försöker att dra i dem, men icke.
Eller gör jag någe fel?

Bland spontankultur och kulturinkastare.

Så var då min första fotofestival över. Både som utställare och besökare. 

Och det kändes väl bra. 

Tror jag. 

En spretig blandning bilder i mer eller, oftast, mindre ändamålsenliga lokaler. 

Själv hade jag turen att bli placerad i centrum i stadsarkivets lokaler med supertrevlig personal. Tack Erik Lindholm och alla dina kolleger för all hjälp och trevliga stunder. 

Och för att vi fick två nya ord, kulturinkastare och spontankultur. Ni kan fundera på vad de kan stå för. 

Bäst bland de utställare som jag hann se var fotojournalisten Brendan Bannons starka projekt från olika flyktingläger i mellanöstern och Ulf Renholms rayogram. Det är Ulf som berättar om sitt projekt här ovan. 

Mitt starkaste minne blir dock från lördagen. Framåt eftermiddagen gör en ung man entré på min utställning, stegar fram till en av svartvita bilderna, pekar på den och säger:

- Det där är mitt hus i Alafors. Jag har växt upp där och bott i det hela mitt liv. Tills för en månad sedan då jag flyttade hit till Uppsala. 

Vad är oddsen för att nått sånt ska hända? Här har jag jobbat med ett projekt där jag försökt att återskapa en bild av en annan människas uppväxt, och så dyker någon upp som tills nyligen bott i just det hus som just den personen vöxte upp i. 

På 1930-talet. 

Tack Willy Svendsrud för att du tittade förbi. 

Närmar sig!

Gjort urval - check
Ramat - check
Skrivit text - check
På engelska också - check

Packat bilderna - på G.

Snart bär det av!

Dunka solen!

I ett flöde.

Instagram. Det där flödet som är så populärt har fått mig fast.

Och undrande. Vad ska vi med det till? 

Jag fyllde Uppsala Fotofestivals Instagramkonto under en vecka och det var ju kul. I en vecka. Lite som ett knäck med fria tyglar. Fast jag undrar ändå, vad är grejen?  

När jag ser hur dessa bilder bara passerar förbi som i en aldrig sinande ström blir jag så stressad. Vill liksom stanna, komma tillbaka och begrunda. 

Läste i GP häromdagen att Instagram  är en feministisk frizon. Ett ställe där selfies ger personer, och tydligen främst kvinnor då enligt författaren, en plats att visa upp sig för varandra. Utan att bli betraktade av fel personer. 

Kanske det.

Shortlisted!

Det ska vara en fotobok i år. På festival.
Och varje fotoboksfestival ska ha en tävling.
Det heter "Dummy award".
Och det har inget med "...for dummies" bokserien att göra.
Fast när man ser en del bidrag så...
Men det är väl jag som inte fattar helt enkelt.

Hursomhelst så kunde jag inte motstå frestelsen i början av sommaren.
Det var nämligen gratis. Och det gillar jag. Det blir ju inget av ändå.

"We are happy to announce that you have been shortlisted for the Spine Dummy Award 2015! The winner will be presented Saturday 12/9, 15.30 at Mindeparetementet (Kungl. Konsthögskolan) - Slupskjulsvägen 26B, Stockholm."

Tamejfan!

Och även om de inte valde mig, så var det kul att få komma fram.

 

"Shortlist:

Dry the river - Mari Boman, Germany

Fifa 02 Star-Class - Viktor Fordell, Sweden

I Only Count Bright Hours - Karl Henrik Edlund, Finland

Iconic Drawings (Looking at the Stains) - Irina Popova, Netherlands

Katzmonauten, Tim Dechent/Janosch Boetckec, Germany

Land of the Setting Sun - Miyuki Okuyama, Netherlands

Light Transfers - Joakim Kocjancic, Sweden

Masala Tea - Nato Bagrationi, Georgia

My Name is Dolores - Maria José Garcia Piaggio, Spain

My Sexy Chernihiv - Bogdan Gulyay, Ukraine

Mötesplatser - Krister Kleréus, Sweden

No Map is an Island - Ali Bosworth, Canada

Reciprocity - Elena Kholkina, Russia

Searching for Neko Machi - Johanna Wallin, Sweden

Small Town - Christopher Young, Australia

Stray dog - Gennadiy Chernega, Ukraine

Sunshine & Shadow - Helga Härenstam, Sweden

The Dutch Album - Irina Kholodna, Germany

The Observer Effect - Irina Zadorozhnaia, Russia

TradeMark - Per-Olof Stoltz, Sweden

Topography of Us. Paris - Igor Chekachkov, Ukraine

Trees, Cars, Figures of People, Assorted Barries - Petr Antonov, Russia

We are the flood - Pär Fredin, Sweden

Wind Upon the Face of Waters - Johan Willner, Sweden 

100 Views of Mount Karadag - Igor Manko, Ukraine

Och vinnaren är...........Johan Willner!!

 Grattis!!!!!

Instagram @uppsalafotofestival

Så har jag varit "redaktör" för Uppsala Fotofestival i ett par dagar.
Spännande men lite osynligt.
För det är ju inte så att de har världens hetaste konto.
Men jag kämpar på och laddar upp mina bilder. Idag med ett frågetema t.ex.

Så om ni har ett Instagramkonto, knappa in uppsalafotofestival i sökfönstret!

Instagramgästredaktör

Det här med smartphone har till slut nått mig. I det längsta har jag stretat emot.
"- Det är inget fel på min gamla knappmobil. Den är både vattentålig och stötsäker. Faktiskt",
var länge mitt argument.

Men i somras bröts vallen av motstånd och fruns iphone5 blev min. Hon hade tröttnat och gått över till Samsung.
Och så kom mycket riktigt vågen av mobilitet. Det är Dropbox, acast, Mobilt bank ID, Facebook, ja allt det som ni andra har njutit av, och antagligen tröttnat på.
Och så är där kameran och Instagram.
Som jag skrev i förra inlägget så njuter jag av det okonstlade fotograferandet. Sikta och tryck.

Och nu har jag tagit det ett steg till. Jag ska vara ansvarig för Uppsala Fotofestivals Instagramflöde den 9 till den 16 september. På upploppsrakan skulle man kunna säga.

Så kolla in vad jag hittar på den kommande veckan @uppsalafotofestival!

PS. Vill ni se mitt eget flöde så heter jag angas104 på Instagram. Jag vet att det är konstigt, men tydligen hade jag eller någon annan registrerat mina vanliga namn så det gick inte att använda dem. DS

Att göra det enkelt.

Jag har ibland gnällt över det här med Lomo o vurmen för "slarvig" fotografi.

Fattade inte grejen. 

Men så plötsligt finner jag mig själv njuta av att inte ta bilder med min vanliga kamera. Istället pendlar jag mellan en 50 år gammal fixfokus halvformatkamera, Olympus pen, och min IPhone.

Inga inställningar, bara se och knäppa. 

När det regnar manna.....

Visst är det typiskt.
Här har man blivit inbjuden till att ställa ut på Uppsala Fotofestival den 24-27 september. Samma helg som Bokmässan är här i Göteborg, och den har man ju sett nog av.
Så det är ju perfekt. Komma bort lite till där det händer.

Då bestämmer sig några initiativrika personer för att ha FOTOBOKSFESTIVAL i Göteborg de datumen.
Varför då? När jag ska glänsa på östsidan!

Nåja, det blir säkert kul i Uppsala också. Kanske hinner jag in till huvudstaden och tittar på Fotografiska.

Hursomhelst så är det spurt med att få iordning de nya bilderna till utställningen.
Svartvita bilder tagna med en gammal lådkamera från 30-talet. Tänkta att ge en tidsresa till Anne-Maries dagar i Alafors när hon gjorde sitt herbarium.
Eller som det lite pretentiöst står i presentationen på Facebook:

"-Who will tell your story when no one is left to tell it?
The photographer Per-Olof Stoltz asks himself this question after finding the school project of Anne-Marie Peterson; a simple herbarium.
With his exhibition he wants to give us an insight, a reflection and comparison of the vast difference of the past selves, especially the role of a woman, with today's selfie hysteria on Instagram and Facebook. Will not the traces of Anne-Marie give the afterworld a better sense of a person, than these digital fragments?
During the festival you will find out more about Per-Olof´s documentary journey, and also be able to see his beautiful preservation photos of her herbarium."

Så det så.

 

 

Så här tänkte jag ett tag, men inte....

Gubbar

Satt o tittade på några auktionssajter. Letade bild.
Det var då som det här ansiktet dök upp på auctionet.com.

 

Per Forsell heter fotografen, var en stor del av den pictorialistiska fotoskolan på 40, 50, 60-talet. Vackra landskap, lite naket och tävlingar.

Utom för de här gubbarna.

Per Forsell samlade på dessa "original", ofta luffare. Alltid fotograferade i det här utsnittet och med denna belysning. En del av dem fick han tjata på i flera år för at få ta deras porträtt. 

Och där någonstans blev detta en kulturgärning.

På baksidan brukade han noga anteckna något om den avporträtterade.

Och mycket noggranna anteckningar om tekniken.

Så vill ni bli ägare till en sådan här klenod är det bara att kolla på auctionet. Än så länge är det bara 300:- bjudet, och en vecka kvar.

När man dammsuger sina fotoböcker...

...kommer minnena. Jag har samlat fotoböcker sedan 80-talet. Långt innan internet. 

Att överhuvudtaget hitta dem var en bedrift. För mig blev Köpenhamn en plats för fynd. Amsterdam likaså. Och att fynda innebar alltså inte billigt. 

Så när jag nu sitter och dammsuger och packar mina böcker inför dem stundande flytten kommer jag nästan ihåg var ja hittat varje bok. 

En resa o tid och platser.

Fast ännu roligare blir det att packa upp dem sedan. 

Self

Så kom då första mejlet.
Det där som berättar lite mer.
Om vad som gäller för oss utställare på Uppsala Fotofestival.

Jo, för det är det som är nästa anhalt för min herbarium-utställning.
Temat är Self.
Själv, jag, mitt.......
Och mina gamla, digitaliserade växter hör dit hur?

Jo, här kommer den andra halvan av projektet in.
Historien om Anne-Marie Peterson som gjorde herbariet 1931.
Jag har fått hjälp med att forska lite och kommit fram till att historien slutar med henne.
Inga barn. Inga syskon. Inga kusiner eller bryllingar.
Ingen.
Och då infinner sig frågan i denna självfixeringens tid.
Vad blir det kvar efter en människa när ingen finns kvar att berätta?

Jag har åkt till Alafors med ett par gamla kameror.
Fotograferat hennes skola.
Väveriet där hennes pappa arbetade.
Ängarna.
Ån som rinner förbi.
Försökt att koppla vår tid med Anne-Maries 30-tal.

Kom till Uppsala den 24-27 september så får ni se hur det går.

En entusiastisk man

Ted Forbes heter en entusiastisk man. Vare sig det handlar om gamla kameror, fotokonstvärlden, kända och okända fotografer, praktisk fotografi eller bild i största allmänhet så verkar han brinna.
Det är fint.
Hans forum är kanalen The Art of Photography på Youtube.
Att se hans nuna glatt hälsa välkommen på det där så käcka, typiskt amerikanska sättet får mig att bli förväntansfull. Det är sällan så väldigt häftigt. Och många gånger ämnen och fakta som jag redan känner till.
Men den där entusiasmen.

Att hänga en utställning

Jag har ett lite speciellt intresse för utställningar.
Tycker att det är intressant när bilder ska interagera med en lokal.
Det är så mycket att ta ställning till. Ljuset, storleken, tillgängligheten, antalet rum.
När jag skulle göra min förra utställning "Tivoliliv" skapade jag en speciell blog för den, där jag bland annat intervjuade kända fotografer om deras tankar kring att ställa ut.
Anders Petersen, Vee Speers, Jens Olof Lasthein, Ed Burtynsky var bland de som svarade.

Och nu har jag gjort en liten, och min första, timelapsfilm från när jag hänger min senaste utställning. Det är på Botaniska Trädgården här i Göteborg, och rummet är underbart stort och ljust. Men själva utställningen fick bara hänga på en vägg plus några småytor.
Så jag grunnade och skissade.
Gjorde en skalenlig bild i Photoshop med lika skalenliga bilder.
Bara att flytta runt

Letade efter en rytm och ett flöde.
Det blev version 4.

Och så kom dagen D.
Bara att hänga upp.
Typ.

Exhibition up from Per-Olof Stoltz on Vimeo.

Peter Anderson, NME

Har aldrig hört talas om karln, men med den skotskan och den mörkrumstekniken är det svårt att inte bli imponerad. Du hittar en liten artikel om honom här.

Wagner

Lite film. Om film.

jkfvsdlvbsdoivjsdlvbsd

Kastanjeblom

Kanske är det en konsekvens av att jag nu är i slutspurten av min herbarium utställning, men plötsligt insåg jag häromdagen att jag gillar kastanjeblommor.
Se där vad vidgade horisonter kan leda till!

 

PTSD - när kriget dödar därhemma

En film om ett projekt för att motverka självmord bland före detta soldater.
Krigsfotografen David Guttenfelder anlitades.
Det är hjärtskärande, framförallt när man går in på projektets hemsida Mission 22 och läser om de olika ödena.



    

Samtidigt, varför måste det krigas så förbannat?
Utan krig, inga soldater.
Inga soldater som dör, varken på slagfältet eller hemma.
Hur svårt kan det vara?

Kallotypi/xerography.

Vernissage!

Jag har skrivit lite om min kommande utställning här.
Pengar och sånt.
Men jag har ju inte talat om när den ska vara.
Eller var den ska vara.

Så här kommer det!

 

Vernissage den 12/6 klockan 16-19, alla är hjärtligt välkomna.

Kan ju bli en perfekt variation på den vanliga after worken. Eller?

Studiebesök

Det finns intresse, och det finns nörderi.
Och vem som ska gränsen är väl upp till betraktaren.

I måndags var vi några från Hasselblad Centers Vänner som var inbjudna till Göteborgstryckeriet.
Fascinerande är ordet.
Och jag erkänner gärna att när tryckare och bokkunninga besökare började  tala om duplex, triplex, 400% svärta, hybrid-teknik, FM-raster och allt annat, så tappade de mig snabbt.
Men jag njöt av detta.....nörderi, i brist på bättre ord.
Tryckeriet är stort. Och brett. Allt från förpackningar till fotoböcker i världsklass.
Och sedan var det kul att höra lite om passionen och våndan hos storheter som Anders Petersen och Gunnar Smoliansky när de var med på tryckningen av deras böcker.

Plagiatör?

 
När jag först såg det där herbariet, som nu ska bli en utställning, visste jag att det fanns bilder där.
Jag hade sett dem. I någon internationell fototidning eller nått. Kunde bara inte komma ihåg var.

Efter tag tyckte jag mig hitta min väg genom projektet.
Fann en teknik.
En historia.
En avgränsning.
Istället för att leta efter så fina herbarier som möjligt, bestämde jag mig för att det skulle handla om detta enstaka exemplar. Herbariet som genom slumpen, ödet eller vad det kallas kommit i min väg.
Och de där bilderna, som jag nu bara trodde mig ha sett, började tona bort.

Men så började de där frågorna komma. Lite jobbiga, sådär.
 - Hur kom du på det här?
 - Tja, säger jag, vet inte. Det liksom bara utvecklades till en idé. Kanske.
Och så känns det så där konstigt. Typ i magtrakten.
För varje gång frågan  kom blev jag alltmer säker på att jag sett fotografier, inte målningar, av herbarieväxter som lyste. Just ljuset och lystern fanns där på en minnesbild.
Jag försökte till och med att googla.
Herbarium
Fotografi
Photography
Colours
Vibrant
Säger sig självt att det inte gav något.

Så häromdagen hamnade jag på Johan Brinks blog "Jag äger". Mest av en slump.
Och där, som senaste inlägg, ser jag bilderna.
NICK KNIGHT!
Modefotografen som på 90-talet fick tillgång till hela sex miljoner torkade växter.
Hela Natural History Museum i Londons samling.
Resultatet blev boken Flora.

Så nu vet jag. Men hur mycket visste jag egentligen innan?
För det är de frågorna som nu dyker upp i mitt huvud.
Har jag plagierat eller inspirerats?
Visst, om jag granskar både upplägg, teknik och resultat så är det skillnader. Ibland stora.
Jag har medvetet använt ett enda litet skolherbarium. Nick Knight valde bland sex miljoner.
Jag har använt mig av en scannerteknik. Vad jag vet så fotograferade han.
Mina bilder är mer åt det mustiga hållet. Hans är skira och sköra.

Men ändå. Det finns plötsligt stunder då jag nästan ångrar att jag satte igång.
Men så kommer jag ihåg nestor Anders Petersens ord från en workshop.
"Alla bilder är redan tagna. Du ska ta dem så som bara du kan."

Foto: Nick Knight

Kasta upp den i luften!

Det är mycketom drönare nu.
Alla vill ha dem, inte minst till fotografering/filmning.
Vilket ibland kan få åskådarna att bli sjösjuka av alla åkningar.

Hursomhelst så är de inte helt lätta att kontrollera. det tar tid och övning.
Så det var bara att vänta på den här varianten.


Hade det varit 1 april hade jag nog inte trott på det alls.

Jag hittade filmen och artikeln om drönaren på sajten Petapixel.com .

Det var lite skönt att mitt i all avancerad teknik hitta ett tips som det här.

Våtplåt

www.alextimmermans.com from Alex Timmermans on Vimeo.

Jag, en sponsrad fotograf!

För några inlägg sedan skrev jag om att jag sökte sätt att finansiera min kommande utställning.
Den förra utställningen blev ganska dyr när jag räknade efter.
Crowdfunding var det jag tänkte på då.
Ställde frågan om någon visste nått. Jo, det var det. Men det kändes inte som något för det här ändamålet. Fick liksom intrycket när jag kollade runt att utställningar ligger inte så högt på listan att ge till.
Så jag la ner det.
Och skrev några mejl.
Till de som kanske skulle vilja synas i Botaniska trädgården i sommar.
Fröfirmor, handelsträdgårdar och så.
Tänkte att man måste ju försöka.

Och döm om min förvåning, jag fick svar.
Ett av de största företagen inom trädgård svarade att de gärna förknippades med Botaniska.
Och mina bilder.
För den i sammanhanget modesta men nödvändiga summan som jag begärt.

Så vad säger det mig.
Jo, att det går att hitta pengar.
Bara man frågar.

"He’s a pitbull when it comes to photo’s"

Inta i Göteborg

Inta Ruka var i stan igår.
Varm och hjärtlig satt hon där i Valands aula.
Berättade om sin lust för det mänskliga mötet och hur det fick henne att börja fotografera.
När jag lyssnar på henne så får jag en känsla av att det var just mötet och berättelserna som hon ville uppleva. Men hon var för blyg för att att ta kontakt.
Så då blev hon Fotografen.

Foto: Lars Tunbjörk

Så blev det frågestund. Kloka frågor. Satt och bet på ett par men kände att ....tja, inte. De frågor som kom var som sagt så bra. Och Inta svarade så ingående.
Någon frågade om det här med att Inta fortfarande arbetar som städerska för sin försörjning.
"- Yes, photo is only hobby."
Så befriande att höra sa någon i publiken. Här i Sverige är det så hyschhysch bland kulturarbetare att de måste ha ett annat yrke för sin försörjning.
Fan tro't.

Efter en alldeles för lång paus, på grund av att tekniken plötsligt inte ville vara med längre, berättade Maud Nycander om hur hon träffade Inta. Hur de bestämde sig för att göra en film.
Och hur det kommer sig att Inta sitter i ett badkar på filmaffischen. Det är en blinkning till Sune Jonsson.
Minsann.

Foto: Sune Jonsson

Och det är inte svårt att dra paralleller mellan Sune och Inta's fotografi. I en gammal, sliten miljö avbildas människor som levt ett hårt liv. 

Nära och med en överväldigande värme.

Själv hajade jag till när den här bilden dök upp på skärmen.

Foto: Inta Ruka

Den hade jag sett.

Och jodå, där hemma i jubileumspärmen från Fotograficentrum  var den.

Sunes bild.

Foto: Sune Jonsson