Hela geggamojans gränslösa skönhet

Det här är inte fotografi. Men jag önskar att jag kunde fotografera så här.
En del skulle kalla det gatufotografi.
Andra kanske reportagefotografi.
Eller introvertmittegetlillaskitlivfotografi.

Bryr mig inte. Det känns nästan som om jag fått ett mål att sikta på.

Så över till Anna Lindbloms fantastiska text från Skånskan.
Den som är så som jag skulle vilja kunna fotografera.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------
"Det är onsdag eftermiddag, det är susafrånjobbetläge, hoppinibilenläge, det är andan i halsen och lite skav i magen för än det ena, än det andra, det är en blick i backspegeln där en föga försonlig vårsol avslöjar precis hur man ser ut när man just har fyllt 39 år.
Det är ett sms från min man om att han har glömt att ta ut fisk ur frysen.

Det är kö vid trafikljusen vid Värnhem. Saktar in, växlar ner, stannar. Tittar på norra Europas kanske fulaste transformatorstation. Något annat finns inte att titta på. Skulle vara mig själv i backspegeln igen då. Slår på radion. Någon mässar entonigt om huruvida zeppelinaren har en plats bland framtidens kommunikationslösningar. Byter kanal. Hemsk musik. Byter kanal igen. Också hemsk musik.
Grönt ljus, växla upp, accelerera. Kanske finns det köttfärs, om vi nu inte kan ha fisk?

Omkörningsfil, rusningstrafik, höghus, låghus, dårhus, dikesrenar där fjolårsgräset slokar blekt och dött. Fortsatt skav i magen, lite är jobbskav, det mesta är mammaskav, det mesta är alltid mammaskav, att skaffa barn är att teckna en livslång prenumeration på magskav, man älskar för mycket, har för mycket ansvar, är för maktlös inför en orimligt stor värld.
Jo. Vi har absolut köttfärs. Men den kanske är för gammal? Och hur var det nu med handbollen? Var det i dag den var framflyttad en halvtimme? Eller var det på lördag?

Segevång, Burlöv, oändliga kraftledningar, buckliga mitträcken, små dungar av nakna träd som tålmodigt väntar på en avlägsen grönska, tusen nyanser av brunt på åkrarna.
Alldeles klarblå himmel. Verkligen fullkomligt klarblå. Kajor som skrattar mot solen och leker med uppåtvindarna. Ur radion nu: en riktigt ostig gammal Elton Johnballad. Usch, tänker jag. Sedan höjer jag volymen.
Till denna sång har jag utan tvekan dansat tryckare. Cirka 1989. Kanske 1990. Fritidsgårdens inredning gick i rött och brunt. Luften var tung av parfym och förväntningar, förhoppningar, förvecklingar. Nuet var blixtrande intensivt, ljuvligt, plågsamt, ofrånkomligt. Framtiden full av löften.

Jag hade permanentat hår och min självkänsla var stabil som skalet på ett fågelägg.
Det var jag. Samma jag som nu. Fast inte alls, förstås.
Det var tusen år sedan och alldeles nyss.
Det var samma låt. Ja, faktiskt samma låt. Jag höjer lite till.

Drivor av skräp vid vägkanten och en och annan kavat tussilago som sträcker sitt sårbara lilla ansikte mot skyn och jag kör om en riktigt ful långtradare och köttfärsen är nog faktiskt för gammal och livet är ett sådant fantastiskt kaos. Ett sådant galet Niagarafall av högt och lågt, stort och smått, fröjd och smärta, tid som går, högstadiediscon, filmjölk, flingor, födslovåndor, tandkräm, solkräm, sten, sax, påse, och man kan inget annat göra än att bara följa med så gott man kan, och försöka låta bli att svälja för mycket vatten.

Det är bäst när det är bra. Förstås. När det är medvind i ryggen och studs i steget och nytorkat köksgolv och glada barn och doft av kanelbullar och körsbärsblom.
Men det är också stunder som denna, när man sitter i sin smutsiga bil och magen skaver och Elton John byter tonart och marssolen rinner som smält guld över knäckta reflexstolpar och tappade navkapslar, och man för ett bländande ögonblick får någon sorts absolut kontakt med hela jäkla universums vansinne, någon sorts absolut känsla för den svindlande farten i allas vår färd nerför Niagarafallet, någon sorts absolut insikt om hela geggamojans gränslösa skönhet.

Luften vibrerar över slätten, vindkraftverken hjular i takt, temperaturen pressar sig upp mot tolv grader, och plötsligt är man framme vid skolan och där var visst ett barn som är mitt, och där var visst ett till, och om köttfärsen är för gammal kan man ju faktiskt alltid steka pannkakor."