J.J. Cale

J.J Cale, hörs alldeles för sällan.

 

Och jag orkar inte med fotografi idag

Älgrem

Den tyska kameran som alla vill ha men inte har råd med, publicerar också en tidning.
Pappers och på nätet.
Intressanta bilder och reportage brukar dyka upp där så jag tittar in då och då.

Men nu senast var det en artikel i deras shop som fångade mitt öga.

The Eddycam 35 mm is the world's first and currently only camera strap made of elk leather – an exceptionally durable and comfortable strap.

Jodå, världens första kamerarem gjord av älg.
Finsk älg dessutom.

Som gjord för en tysk kamera.

De fattiga och de rika i Virserum

Det är mycket tillbakablickar på museumsväggarna nu.
Hasseblad center, Malmö museér, Dunkerska.
Det är svensk dokumentärfotografi från 70-80-talet, Strömholm och personlig fotografi.

Men på ett ställe, djupt in i Småland, är det en konsthall som fokuserar på idag.
Den dokumentära bilden i Sverige idag.
Virserums Konsthall.

Foto: Emma Blomberg

I samarbete med Årets Bild och Sveriges Fotografers Förbund har de satt ihop en utställning som ska spegla dagens dokumentära fotografi.
Cirka 80 fotografer.
Drygt 200 bilder.
Och jag har inte sett det själv än.

Foto: Emma Blomberg

Trots att jag har med tre bilder från Trademarkprojektet.

 

Foto: Emma Blomberg

 

Hade visserligen planer på att bevista vernissagen men som så många gånger förr så kom livet emellan.

Eller snarare jobbet.

Men det hinner nog bli en tur innan de stänger den 14 september.

 

Foto: Emma Blomberg

 



Sverigebilden?

Swedavia sköter en massa flygplatser. Däribland Arlanda.
Vid jul utlyste de en fototävling med Sverigebilder.
Ljuset var temat.
Bilderna ska pryda en gate.

I torsdags presenterades de utsedda bilderna.
Och visst, jag hade skickat in bilder. Väl medveten om att jag inte har material för en sån här sak.
Men det är ju kul att bidra.

Och ändå, när jag ser de utvalda bilderna blir jag....brydd.
Motiven är romantiska, idylliska. Inget konstigt med det.
Men så överarbetade!

Det har krämats på med saturation, kontrast och antagligen en hel bunte plug-infilter.
För inte ser väl världen ut så här?

 

Foto: Amy Ying Feng Johansson

Foto: Ravi Kappel

 

Vad hände med en naturlig återgivning? Måste allt se ut som en bilannons på speed?

Men det värsta är att jag misstänker att betraktarna inte blir ett dugg förvånade.

Det är ju alltmer så här den komersiella bildvärlden vill se ut.




Foto: Jan Alexandersson

Små filmer om några bilder.....

Det är visserligen en väskmakare som gjort filmerna, men det är små upplysande filmer om en bild.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och du tycker att det är svårt?

Så här är det.
Du föds med syn på på bara ett öga. Bra, då behöver man ju inte stänga ett öga när man ska plåta.
Så får du MS. Inte lika bra. Men det finns ju assistenter som kan hålla kameran.
Så får du cancer. Ännu sämre.
Men det går ju fortfarande att ta bilder
.
Vad var det du tänkte på sist vädret var emot dig? Du hade nageltrång på avtryckarfingret? Huvudvärk?

Att det är för jobbigt att ta en bild?

Vakuum

 

Ja, vad ska man säga? Allt för konsten?

 

 

 

Jävla, duktiga unge.

Hade tänkt skriva något om hur jag känner mig omgiven av normalitet, idyll och i-landsproblem. Och hur mycket jag är just det.

Men så såg jag del 2 av SVT's krigsfotografdokumentärer.
Den om Véronique de Viguerie och hennes jobb i Sydsudan, Kongo, Centralafrikanska Republiken. Och så googlade jag lite och hamnade på en trailer för en dokumentär om hur farligt det är för journalister i krig och konflikt. "Killing the Messenger".
Så då kändes inte mitt lilla liv så viktigt längre.

Men vad är viktigt?
Är det viktigare att skildra oro och krig än vardagslunk och trygghet?
Eller är det bara häftigare?
Och är det värt risken?

Vad jag vet är att om två veckor åker min äldsta dotter till Kongo för Läkare utan Gränser. Ska stanna där i 9 månader.
Jag tycker att det är viktigt.
Jag är stolt.
Och jag kommer att vara orolig varje dag.
Jävla, duktiga unge.

Mr Olson

Randy Olson är en av desa NGS fotografer som jag beundrat länge. Har till och med en variant av öppningsbilden som print. Jojomän!

Vem klickar?

Så äntligen klar med bilderna till Arles. Och skickat.
Vet inte vilket som är värst, att göra ett urval eller skriva några meningar om min fotografi och kollektionerna.
Jag är ju liksom hemmablind.

 

De här bilderna har jag ju sett så många gånger förr.
Och ändå har jag svårt att ta till hjälp.

Erbjudanden att hjälpa till saknas inte.
Duktiga, snälla människor som gärna tar en titt och leder mig.
Bjuder på sina ögon.
Sina intryck och reaktioner.
Men alltsom oftast duckar jag.

Varför det?
Jag tvekar ju inte att lägga ut bilder på nätet för beskådan och bedömning.
Till och med försöker få olika forum att acceptera kritik som något bra.
Något som får en person att växa.

 

Men det ska ju bara gillas.
Bekräftelse.
Inte nödvändigtvis att det är något bra, men sett. Observerat och noterat.
Gillar.
Men vet inte om det är bra.

För ibland ser jag bilder som får massor av gillanden på olika ställen.
Facebook, Flickr, WPO, National Geographic.....
Och det är inte bra. Kasst, mediokert.
Men så ser jag namnet.
Och antalet följare.
Eller kanske fans?
"Wow, en ny bild ute på Flickr av XXXX.
GILLA!

Måste börja ta de där erbjudandena om att kolla mina bilder.

Öga mot öga. I samma fysiska rum.

Nästa gång.

Lovar.

Sortera

Sitter och försöker att strukturera mina bilder. Måste strama upp min relativt nya hemsida.
Den har redan havererat.
Har ju glatt lagt in bilder allteftersom.
Så nu spretar storlekar, färg och svartvitt åt alla håll.
För att inte tala om tankarna runt rubrikerna.

 

De tydliga projekten är ju inga problem. Men de där andra bilderna.
Ögonblicken, street, ljuset.
Det hela kom i fokus nu när jag måste välja inför den här ansökan till Arles.
Två av tre kollektioner är klara.
Men så vill jag ha en med.... något annat.
Som blir en tanke.
En riktning.
Och jag känner den.
Men gör andra det?

The Bökshop

Det blir allt större det här att göra egna böcker. För oss fotografer med.
Eller kanske speciellt för oss. Jag vet inte.

Hursomhelst så ska dessa verk nå andra, så kallade läsare.
Eller konsumenter.
Men tyvärr blir det nog så att de når på sin höjd den närmaste kretsen.
Typ.

Här kommer lite tips hur mankan nå fler.

 

 

Namnet Bökshop?

Ingen aning, men det är ett projekt för 15-25 åringar som producerat filmen.

Kanske svaret finns där?