Kamerajäveln

Åkte till jobbet utan kameran idag.

Orkade helt enkelt inte släpa med den.
Har den ju alltid med, men på sistone har det inte blivit bilder.

Ser den när jag packar upp lunchen.
Och när jag lägger tillbaka den tomma lunchlådan.
Tänker att man kanske skulle försöka ta en bild på hemvägen.
Inte.

Till slut så blir jag stressad av att bara veta att den ligger där i väskan.
Kamerajäveln.
Så idag fick den stanna i byrån.

Och det var inte utan att stegen kändes lite lättare.
Ingen press.
Behövde inte spana efter bildmöjligheter.

Bara gå till jobbet.

Men imorgon åker den med.
Kan ju inte gå till överdrift.

Retrospektiviteter Virserum-Göteborg-Wärmdö

 

 

Det blir mycket retrospektivt om svensk fotografi i år.
Här i Göteborg visas "Mellan Verkligheter" på Hasselblads.
Svensk fotografi 1970-2000.
Med en sorts fortsättning på Artipelag i Värmdö med utställningen "Det Synliga".
Båda har Niclas Östlind som gemensam nämnare. Det hela är en del av en avhandling.
Mäktigt att kunna sätta sådana här spår med sin avhandling.

Själv är jag mer intresserad av Virserums Konsthalls initiativ "De fattiga och de rika".
De har samarbetat med bl.a. SFF och Årets Bild för att ge en bild av svensk dokumentärfotografi. Kan bli hur bra som helst.
Och så är jag själv med.
Bara en sån sak.

Verkar för övrigt vara en ganska häftig lokal.
En utställningslada mitt i skogen.

Utställningen pågår från den 9/2 - 14/9.

Här texten från deras inbjudan:
"Vi ville så här inför valet undersöka hur det ser ut i samhället. Samtidigt tar vi temperaturen på svensk dokumentärfotografi och bildjournalistik av idag. Fotots roll är under förändring i och med papperstidningens kris och det digitala intåget. I samarbete med Årets Bild och Svenska Fotografers Förbund presenterar konsthallen nittiotalet fotografer och över 200 bilder."

Deltar gör:

Anders Andersson, Urban Andersson, Peter Alexandersson, Majlis Andersen, Jerker Andersson, Johan Axelsson, Elin Berge, Stefan Berg, Peter Bäcker, Johan Bävman, Jimmy Croona, Helen Edvall, Hussein El-Alawi, Åke Ericson, Robert Eriksson, Marc Femenia, Viktor Fremling, Karl Göran Zahdi Fougstedt, Jeppe Gustafsson, Eva Terez Gölin, Kent Hallgren, Niclas Hammarström, Paul Hansen, Dan Hansson, Casper Hedberg, Janerik Henriksson, Andreas Hillergren, Christoffer Hjalmarsson, Erik Holmstedt, Anna Hållams, Adam Ihse, Thomas H Johansson, Tor Jonsson, Annica Jönsson, Moa Karlberg, Martin Von Krogh, Christina Kronér, Björn Larsson Rosvall, Jens Olof Lasthein, Rikard Laving, Aline Lessner, Jenny Leyman, Lisa Lindqvist Liljedahl, Julia Lindemalm, Hampus Lundgren, Lennart Lundkvist, Joel Marklund, Laura Mendelin, Jack Mikrut, Daniel Nilsson, Mia Olofsson, Matso Pamucina, Fredrik Persson, Johan Persson, Emmy Polbratt, Lennart Rehnman, Maria Rosenlöf, Daniel Roos, Per-Erik Sandebäck, Johann Selles, Åsa Sjöström, Sanna Sjösvärd, Jesper Stenmark, Per Olof Stoltz, Stefan Söderström, Lisa Thanner, Sonny Thoresen, Jan Töve, Rebecka Uhlin, Theresia Viska, Leif Wikberg, Jan Wiridén, Jimmy Wixtröm, Ulrika Walmark, Magnus Wennman, Peter Åklundh, Patrik Österberg"

 

 

Bunker

 

Jag är uppväxt i ett litet, men ständigt växande, villasamhälle söder om Helsingborg.
Rydebäck.
En kort cykeltur till Öresunds stränder.
Och bunkrar.
Gigantiska, kompakta betongkolosser som en gång byggdes för att försvara den skånska kusten.
Nu är de övergivna, fungerar mest som vindskydd för badgäster. Och alldeles för svåra att ta bort.
Men de är en del av min barndom.

Så det är med förtjusning som jag ser Marc Wilsons projekt där han reser Europa runt för att fotografera resterna av dessa gamla fort.
Som en gärning för framtiden, men också en sorts landskapsfotografi.
Det är liksom vackert och tragiskt på en och samma gång.

 

När letade efter lite material till det här inlägget stötte jag på tidningen Fort&Bunker!
Jo, det är sant.
Med artiklar om utflykter till diverse bunkrar, dess historia och allt.
Det finns ett intresse för alla.
Uppenbarligen

Det kom ett mejl från Arles.....

Det har varit en fotografiskt tung höst och vinter för undertecknad.
Inte riktigt kommit igång med nått känns det som.
Och följaktligen har självförtroendet följt med i det.

Men så dimper det ner ett mejl. Från Arles.

En av de organisationer som har kvällsvisningarna under fotofestivalen hade sett mina bilder på hemsidan. Och vill nu att jag skulle skicka in några kollektioner för dem att titta på.
Och kanske, KANSKE!, väljas ut att vara med på en av visningarna.

 

Oj. Händer sånt?

Kollade naturligtvis om det kan vara på riktigt. Om organisationen finns. Jodå. Hemsida, syfte (upphovsrätter för bilder om jag förstod franskan/engelskan rätt) och facebooksida med några internationellt respektabla namn som följer. Hittade även några artiklar om deras deltagande i Arles. Så jag väljer att tro på det.

Visst, jag vet att det sitter en eller flera personer och scannar världen efter fotografer som skulle kunna vara intressanta för deras jury. Övertygad om att tiotusentals har fått det här mejlet. Oddsen att jag överhuvudtaget kommer att höra mer från dem är monumentalt små.  Jag vet.
Men ändå!
Jag!
Moi!

Så nu ska jag försöka plocka ihop lite bilder. Tills den 10'e februari har jag på mig.

David vallas i Korea

Lars Dareberg tipsade om ett par filmer med Alex Webb i den här "besök Korea"-serien. Här är en annan med David Alan Harvey.
Det är som en blandning av fotografpåresa-film och en extreeemt lång landspresentation á la Melodifestivalen. Lägg märke till den käcka musiken.
Och ljudpålägget på hans kamera.
De har gjort många filmer med olika fotografer, bara klicka in dig på Youtube och börja plocka.
De ger inte så mycket av lärdom om fotografi tycker jag. Snarare då en insikt i hur kända fotografer kan användas för marknadsföring.
Och hur viktigt det är att lyckas med en solnedgång.

Återvunnet inlägg: Jakten på en mor.

Jag gjorde det här inlägget för ett halvår sedan. Hittade trailern igen och blev lika fascinerad igen så jag lägger upp den på nytt. Nu kan jag dessutom bidra med en Facebooklänk och en länk till projektets hemsida.

Rachel Elizabeth Seed:
"This project began when I uncovered some boxes of short films at my dad's house about the photographic icons Henri Cartier-Bresson, Bruce Davidson, Cornell Capa, Lisette Model, W. Eugene Smith, William Albert Allard, Don McCullin, and others. My mother, Sheila Turner-Seed had directed and edited the films in the early '70s. Since she died so long ago, I thought maybe I could learn more about her life if I retraced their origins.

I discovered that her raw interviews had been sitting like a time capsule at the International Center of Photography since 1979 when my dad sent them there for safekeeping. This led me to start A Photographic Memory, a film celebrating my mother's life and work, as well as ICP founder Cornell Capa's vision for photography."

Bill Jay och Album

Bill Jay befann sig mitt i allt som hände inom fotografin från 1960 fram till sin död 2009. Som redaktör och skribent för ett antal fototidskrifter mötte han "alla de stora". Och tog bilder på dem.

När man går in på hans hemsida, som fortfarande ligger ute precis som den var när han gick bort med meningar som "Many more articles, photographs and other items will be added at frequent intervals.", hittar man dels en sektion med många av hans bilder på olika fotografer, dels en sida med samtliga 12 nummer av hans eget tidningsprojekt Album.
Tidningen levde bara ett år, 1970, men hann presentera många av den tidens fotografer som skulle komma att bli stora framöver.
När man öppnar pdf'erna är det inte några glassiga tidningsidor man möter.
En ganska stram layout, med stora textblock över hela sidor och rena bildsidor. En stil Bill Jay tagit med sig från sin tid på den legendariska tidningen Creative Camera.
Men det är spännande att se vad som var stort då. I en tid då informationen om vad som hände i den stora fotovärlden var synnerligen begränsad.
Hursomhelst, här ser du några sidor, en intervju med Bill Jay och några av hans fotografporträtt.
Gå gärna in på hans sida och bläddra.

 

 

 

 





André Kertesz

Graciela Iturbide

 

David Hurn

Tony Ray-Jones

 

Street, inte bara en plats.

Då drar jag det här med street ett varv till. Lyssnade på radio, Stil tror jag att det var, och de pratade om streetmode.
Något som är sprunget ur den urbana miljön.

Visst, tankarna gick till den lite segdragna debatten om vad streetphotography ska vara.
Är.
Borde vara.

Streetphotography, streetfashion, streetstyle, streetsmart, streetfood.

Verkar som om ordet street får klä många uttryck. Ordet i sig står för ett uttryck, inte nödvändigtvis en plats.

Men om jag ska försöka mig på en gemensam nämnare så tror jag att det kan vara något spontant, urbant och organiskt.

 -Spontant för gatans ständigt föränderliga spel.

 -Urbant för att det oftast är i den miljön som dessa termer används.

 -Organiskt för att den stil och det uttryck som ofta syftas på, förväntas ha växt ur den offentliga och öppna miljö som gatan är.

Hjälper det här i pratet om vad som är streetphotography?

Nä, tror inte det. Kanske befriar det några av oss gamla stötar som alltid mumlar om CartierBresson, Tony Ray-Jones, Robert Frank så fort ämnet kommer på tal. Kanske vi skulle se på hela genren som ett uttryck.
En känsla.

Eller inte.

"Try to do that with your digital cameras in about a houndred years"

Only in England

Ett utställningstips för den som har vägarna till London före den 16e mars. Martin Parr har letat "nya" bilder i Tony Ray-Jones arkiv. Själv njuter jag av att i det här lilla klippet kunna se och studera flera av Ray-Jones kontaktkartor.
Science Museum hittar du här.

Att blogga på allvar.

Vi är några stycken som bloggar. Tusentals, kanske hundratusentals.
Om fotografi, mat, mode, bågskytte, frimärken, barnen, resor. Ja, allt som kan vara av intresse för den som vill skriva.
Det är alltsom oftast lättsamt.
Lite tips och goda råd blandat med en del självhävdelse och rentav skryt.
Och gnäll.
Men det är i det stora hela ett nöje.

Så ser jag en dokumentär på TV.
Om två kinesiska bloggare på ett journalistiskt korståg för yttrandefriheten.

 

 

Två bloggare som försöker att publicera den information som de kan få tag på. Information som staten inte vill ska komma ut.

 

De går ut på gatan och pratar med folk som blivit utsatta för övergrepp. Reser så mycket de kan och har råd med för att kunna rapportera.

Hela tiden med myndigheterna och säkerhetspolisen i hälarna.

Deras sidor blockeras, de trakasseras och förflyttas.



 

 

Och ändå fortsätter de.

 

Se programmet Nätrebeller i Kina på SVT..

 

Och så fundera på vad som är viktigt här i livet.

Kashi

Leitner - en trailer