Likes

 

 

Alla är fotografer ska man tycka illa om. Usch! Inte bra. Flamsigt.

Och alldeles för mycket fokus på programledarna.

De där redan populära.

 

Och det kanske äger sin riktighet.

Lite för mycket välbärgade, medelålders, vita män.

Med sina leksaker.

Riktigt illa blev det när Rheborg bad sin dotter ta sig tröjan inför en porträttfotografering.

 

Men bortsett från den blundern så har jag iallafall haft en del ut av serien.

Bara detta att anta utmaningar, ge varandra uppdrag. Eller sig själv för den delen.

Så har fotoundervisning, och mycket annan estetisk sådan, bedrivits i alla tider.

Ut och leverera.

 

Och det borde alla göra hela tiden.

Hörde en gång att självaste Christer Strömholm under en period gick ut på stan med avståndsinställning fasttejpad på 1,5 meter. Bara för att kunna utforska hur han bäst kunde arbeta så nära. Svårare än så behöver det inte vara.

 

Men det som blev den största ögonöppnaren för mig, en vit, medelålders man, var det senaste avsnittet. Om bilden i sociala medier.

Har liksom aldrig fattat det där.

Har inget Instagramkonto.

Inte Twitter heller.

Klarar om sanningen ska fram knappt av Facebook.

 

Men här blev jag varse.

Det handlar inte alls om fotografi, ju.

Det handlar om bekräftelse och gillande.

Att bli omtyckt för den man kanske är, det man kanske gör, den bilden man kanske står för.

 

 



 

Och det är där som sociala medier är så hopplösa om man söker kritik. Det finns bara en gillaknapp.

Vilket i sin tur sätter tonen i kommentarerna.

Har sett långa och bittra diskussioner om huruvida det är OK att lämna "negativ" kritik i olika grupper på Facebook.

Det är en ängslighet för att bli bedömd som är beklämmande.

Vilket jag tolkar som ett totalt ointresse av att gå vidare.

Utvecklas.

 

Men visst finns det skitstövlar överallt.

Någon kommer någon gång att kasta ur sig ett "jävla skitbild".

Kanske anonymt.

Och då är rädslan tillbaka.

Ska det vara så?