Landskap i kvadrat.

En av mina första utställningsupplevelser var en landskapsfotograf.
Faktiskt.

Fay Goodwin. Svartvitt. Kvadratiskt.

Jag kommer ihåg att jag blev helt förtrollad av kopiorna. Och kompositionerna.
Köpte till och med en liten bok.
För mig var då, och är till viss del fortfarande, landskap mest en kuliss.
En plats där BILDEN ska ta sin plats. Dramat tar sin början. Fylls med människor.

Men Fay's bilder hade redan ett drama. Väldigt sällan som jag känner det så.
Antingen är det för blankt och ointressant. Eller så har fotografen skruvat upp allt så in i helvete med teknik och annat att jag bara blir matt.
Men inte Fay.
Lite som hos Gerry Johansson.
Bilder där något kommer att ske. Eller har skett.
Eller?








En liten film hittade jag också.