Viktigt!! Fotografering tillåten!

Svenska Fotografers Förbund uppmanar sina medlemmar, och andra, att gå ut på gator och torg imorgon den 1/7 och fotografera. Som en protest mot den nya fotolagen. Det är ju fint.
Att många fotografer går ut och fotograferar.
Och att SFF gör en aktion och märks.

Men så är det det här med varför. På SFF Facebooksida med uppropet står det så här:
 

"Måndagen den 1 juli uppmanar Svenska fotografers förbund alla våra medlemmar att ta med kameran ut på gator och torg och ta massor av bilder.

Fotografer kränker inte med sina kameror.

Däremot bidrar de till att vår samtid dokumenteras, att angelägna bilder visas i alla tänkbara sammanhang och att vårt gemensamma visuella språk hålls levande.
...
Svenska fotografers förbund tror på yttrandefrihet!

VI SES PÅ STAN!

Hälsningar
Lotta Schwarz
Ordförande Svenska fotografers förbund"

 

Och det är ju klart. Solklart.
Men är det vad lagen handlar om? Jag vet inte exakt men om jag förstått det rätt handlar den om fotografering i en mycket privat miljö. Delar av ditt hem t.ex. där du kan uppleva dig extra utsatt. Genom badrumsfönstret. Här ett inlägg på sidan av juristen Mark Klamberg:

"Ni uppmanar era medlemmar "att ta med kameran ut på gator och torg och ta massor av bilder." Är det seriöst? I ett tidigare förslag kunde kränkande fotografering på allmän plats vara kriminellt, det kritiserades (bl.a. av mig) och denna del av förslaget försvann.

Det som nu kriminaliseras är olovlig fotografering när man befinner sig i privata utrymmen som toalett eller omklädningsrum, men även detta kan vara lagligt om det sker exempelvis för journalistiska ändamål. I lagtexten står följande:

"Den som olovligen med tekniskt hjälpmedel i hemlighet tar upp bild av någon som befinner sig inomhus i en bostad eller på en toalett, i ett omklädningsrum eller ett annat liknande utrymme, döms för kränkande fotografering till böter eller fängelse i högst två år....
Till ansvar ska det inte dömas om gärningen med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig.""

 

'

 

Läser man det så kanske aktionen skjuter över målet. Eller?

 

Fast vi vill ju inte ha det som i Frankrike, där all avbildning av personer i det offentliga rummet bara kan ske med den avbildades medgivande. 

Hämmande.

Skrämmande.

 

Så jag ska ut och ta lite kort imorgon. Gör min insats på Styrsö. Såklart.

Så att alla vänjer sig vid att jag tar bilder på gator och torg om inget annat.

 

 

Landskap i kvadrat.

En av mina första utställningsupplevelser var en landskapsfotograf.
Faktiskt.

Fay Goodwin. Svartvitt. Kvadratiskt.

Jag kommer ihåg att jag blev helt förtrollad av kopiorna. Och kompositionerna.
Köpte till och med en liten bok.
För mig var då, och är till viss del fortfarande, landskap mest en kuliss.
En plats där BILDEN ska ta sin plats. Dramat tar sin början. Fylls med människor.

Men Fay's bilder hade redan ett drama. Väldigt sällan som jag känner det så.
Antingen är det för blankt och ointressant. Eller så har fotografen skruvat upp allt så in i helvete med teknik och annat att jag bara blir matt.
Men inte Fay.
Lite som hos Gerry Johansson.
Bilder där något kommer att ske. Eller har skett.
Eller?








En liten film hittade jag också.

Att ta farväl!

Sydsvenskan skär ner sin bildredaktion med hälften. Över en natt. Tråkigt.
För att manifestera detta gjorde de denna bilden.
På en lunchrast.

Chicago Sun-Times sade upp hela sin bildredaktion. Bara sådär, typ. Stort ramaskri inom den amerikanska pressfotokåren. CNN gav en fotograferna i uppdrag att porträttera alla fotograferna. De fick alla hålla något som varit betydelsefullt för deras karriär. Kolla här!

Mad Man

Colors, Mollison, Dadaab

Is Gerry Johansson the World's Most Antisocial Photographer?

Det kan man kanske fråga sig. Läs mer här.

Gerry har en frikostig hemsida där du kan bläddra dig igenom hans böcker.

Japaner finns och lukten av papper

Precis det ska jag skriva om. Först japanen.
På väg hen från Brattens hamn. Uppför.
Solen skiner, typ 500/s f11.
Då står han där. Precis som mytens turistande japan i min ungdom.
Kameran riktad mot en av praktvillorna. Och på STATIV!
Så dom finns. Stativjapanerna.

Lukten av papper?
Gick in i en Göteborgs sista riktiga tidningsaffärer. Skulle köpa British Journal of Photography (kan rekommenderas).
Precis innanför dörren stannar jag. Det är något som slår mig. Mina luktorgan närmare bestämt.
Lukten av hundratals glansiga sidor. I diverse magasin.
Där och då bad jag till de högre makterna att papperstidningen aldrig får dö.
Om inget annat så för lukten av glansigt papper.
Få det på en iPad om du kan!

En Turnley.

Om du undrar vad de amerikanska tvillingarna har för sig så har du en liten film om en av dem här. Det är Peter som numera verkat hoppat av den internationella bildjournalistiken för gatufotografin.

När man lyfter blicken.

När jag ställde ut på vår konstrunda häromsistens fick jag många frågor om varför.
Varför jag fotograferar när jag pendlar? Vad vill jag med det?
-Jag vill visa vad alla ni som sitter med blicken fäst på en smartphoneskärm missar, blev mitt svar.
För det är ju så. Pendlare verkar ha två lägen. Sova eller phånen. Och visst, jag somnar också ibland.
Men all annan tid sitter jag och betraktar min omgivning. Även när jag sitter och pratar med någon (vilket visserligen kan ge ett något oartigt intryck).
Det är små historier som utspelar sig framför mig. Kärlek och osämja. You name it.
Eller ljuset som formar omgivningen till det mest oväntade. Och spännande.

Sedan har ju det här med mobiltittandet en annan konsekvens. Motiven i vardagen har blivit färre. Ingen får tråkigt och börjar göra något tokigt för att bryta ledan. Ingen börjar spontant prata med en granne på busshållplatsen. Alla är ju redan inne i sin egen värld. Och de bilderna är jag färdig med.

 

 

Inga bilder.

Uttrycket är "en bild säger mer än tusen ord". Kan vara sant. Men ibland måste man läsa orden. Min dotter som arbetar för Läkare utan gränser tipsade om den här texten. Skriven av en kollega och vän till henne. Och för att ni som inte vågar klicka på en länk ska kunna få läsa klistrar jag in texten.
Läs och fundera. På hur viktigt det är med att köpa "rätt" kamera, imponera på varandra med häftigaste maträtten, ständigt välja de rätta, överprissatta innekläderna.

"Vittnesmål från ett krig

By Läkare Utan Gränser

Man förundras över hur livet går vidare. Och att folk orkar gå vidare. Vi är vana, säger de ofta, vårt öde ligger i Guds händer och han kommer skydda oss. Det betyder inte att sorg och själslig smärta gör mindre ont här. Sorgen är universell och förlusten av ett barn drabbar föräldrar lika hårt här som hemma. Trots det måste folk fortsätta kämpa. Och folk kämpar. Jag har aldrig träffat så modiga människor som i Pinga. Vanligt folk som bär sjuka personer i dagar till närmsta vårdcentral, korsande frontlinjer och tät djungel. Berättelserna om det som händer här nere väcker alla möjliga känslor. Inte minst väcker människors gärningar beundran och hopp.
Fifi, barnmorska på en av våra vårdcentraler här nere, hade en sådan berättelse nu efter de senaste striderna. Hennes historia börjar en lugn lördagsmorgon. Kvällen innan hade man hört talas om en eventuell attack. En rebellgrupp hade omringat byn. Ingen visste vad som skulle hända, rykten av den här typen florerar nästan varje dag. Klockan 05.00 bekräftades dock ryktet av eldstrid som tycktes komma från alla håll. Komplett kaos bröt ut i byn. Folk sprang i alla riktningar. Somliga till sjukhuset men de flesta ut i djungeln.
Fifi sprang i en grupp om 40 personer, tillsammans med sin familj och sina grannar medan kulorna ven omkring dem. Detta var början på två timmars springande genom djungeln. Alla var rädda men fokuserade på att komma i säkerhet. Många föll och skrapade sig mot stenar och grenar. Det fanns ingen stig men de visste vart de var på väg. Kvinnor och män sprang med sina barn. En kvinna sprang med sin 10-månadersbebis på ryggen. Mitt i allt kaos skadades kvinnan, en förlupen kula snuddade vid hennes huvud. Hon fortsatte springa, hon hade inget val. En stund senare insåg hon att hon var indränkt i blod – för mycket blod. Det var då hon förstod att kulan som hade skadat henne också dödat hennes son på ryggen. Hon var tvungen att fortsätta springa.
En annan i gruppen, en 13-årig pojke, dog också han av en förlupen kula. Pojken dog omedelbart och familjen stannade för att begrava hans kropp eftersom de visste att de inte kunde bära honom dit de skulle. Resten av gruppen fortsatte springa i två timmar genom tät djungel, uppför berg och genom vattendrag. Slutligen kom de till en glänta där de bestämde sig för att stanna tills attacken i byn slutade. De stannade i två dagar, skyddade från kulor men tillräckligt nära för att höra striderna i Pinga.
Vid ett tillfälle kom en stressad ung kvinna fram till Fifi. Hon sa att hon var trött efter flykten, men också att hon haft värkar i flera timmar. Då Fifi undersökte henne var hon fullt öppen och bebisen redo att komma. Lyckligtvis hade Fifi, då hon sprungit hemifrån, ryckt med sig ett förlossningskit hon fått från Läkare Utan Gränser. Dessa kit har delats ut till alla barnmorskor ifall de hamnar i liknande situationer och inte kan nå vårdcentralen i tid. Fifi förlöste säkert en liten flicka, knöt och klippte navelsträngen och lade bebisen på hennes mor för att hålla henne varm. De hade inga kläder till bebisen eftersom de flytt tomhänta genom skogen.
Efter en viss tid tycktes striderna i Pinga sluta. Tillsammans med den nyblivna modern tog sig Fifi tillbaka till vårdcentralen för efterkontroll och vård. Mamman, vars barn dog, kom inte tillbaka till Pinga med resten av gruppen. Hon var för rädd och uppriven. Hon bestämde sig för att fortsätta i samma riktning för att hitta vård någon annanstans än i Pinga.
Paul, en sjuksköterska från samma vårdcentral, berättade för oss hur han blev fast på vårdcentralen i samband med attacken. Folk gömde sig i de trånga rummen. Soldater med dragna vapen var där och plundrade. En kvinna låg i värkar redo att föda. Paul sprang ut i kulregnet för att hämta ett förlossningskit som han först gömde under tröjan och sedan i en papperskorg bredvid den födande kvinnan för att det inte skulle stjälas. Han kunde sedan ta emot en frisk bebis i rummet fullt av skakande människor.
Historier om människor som fortsätter kämpa och leva. Och mitt i allt detta alla barn. Alla barn som leende ropar och vinkar. För närvarande lever en hel del familjer som flyktingar på sjukhuset. Barn i olika åldrar går runt i gäng och följer verksamheten på avdelningarna på nära håll. Det är som en egen värld mitt i men samtidigt parallellt med livet utanför, en värld där de ser hur vissa patienter bli friska och andra dör. De klättrar i träd och letar frukt, hämtar kol till elden och tar hand om varandra. Läkare Utan Gränser ordnar med lekterapi en gång om dagen. Normalt sett är det bara för våra undernärda barn men nu bjuder vi in alla dessa barn. Snoriga och skrikiga, skrattande och dansande vill de lyftas upp i luften, busa och trycka på knapparna på min radio. Vi sjunger och hittar på lekar. Det är underbart, kan inte tänka mig en bättre terapi för egen del.

Marcus Bergman/läkare. "

En italienare i Mexico.

Art Shay

Blodomloppet

Var på löpardag här i Göteborg. Du vet, folk som springer för att det är nyttigt. Blodomloppet heter det. Fyndigt, eller?
Var där med jobbet, men kameran fick hänga med ändå.
Mycket bilder att ta.
Få fanns det tid att fånga. Jobbet som sagt.

På hemvägen långt senare stod någon och fiskade.
Tror jag.

   

 

 Sist lite dans. Häpp!

Intervju

 

Blev intervjuad av en västtrafik angående mitt projekt Årskort. Som naturligtvis är bilder från kollektivtrafiken.
Mitt pendlande.
Det var en trevlig pratstund om fotografi, livet och karriär.
Mest karriär.
Att vi, frugan och jag, bytt våra medialiv mot omsorg och vård.
Väcker ständigt frågor hos de som är kvar inom media.
Men det blev en fin text. Kommer i en välspridd publikation någon gång i augusti.
Här i Gbg.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vem f-n vill städa när solen skiner?

 

Så har man begått Konstrundepremiär. I vår vedbod nära entrén. Vinterns vedförråd hade krympt till en dekorativ liten hög och vårens trädgårdsaktiviteter hade ännu inte hunnit fylla tomrummet med skit.
Och så slapp vi få in en massa folk i huset.
Vem f-n vill städa när solen skiner.

Foto: Anna HejdenbergStoltz

Det här med att publiken kommer vandrande var lite speciellt. Hade för det första inte trott att det skulle komma några alls. Jag menar, högsommarvärme och fotografi. Vem orkar?
Men de kom. Troget.
Hade, som jag skrivit tidigare, valt en kollektion bilder från min pendlarvardag. Ögonblicksbilder i färg. Alla tagna det senaste halvåret. Färskt.

 

Och för att inte krångla till det för mycket så hängde jag printarna "nakna" direkt i små klämmor. Gav en direkt "från printern" känsla tyckte jag.
Sparade in på kostnaden för ramar tyckte plånboken.
Vad besökarna tyckte om just det vet jag inte.



Hursomhelst, folk kom i en jämn ström under både lördag och söndag. En del tog bara en snabb runda, "- E' de' här allt?", andra hängde kvar längre.
Och ville prata bild, uttryck och intryck! Inte kamera. Happy, happy!

 

Allra roligast var det med de som valde att komma till mig efter att ha sett min bild i samlingsutställningen på Öbergska galleriet i Bratten (den överst här). Många kommer med båten dit och verkar ha som rutin att gå dit först för att se vilka som ska få besök.

Jag växte en liten bit för var och en som sa sig ha gjort så.

Och sedan traskat hela vägen hem till mig.