"He’s a pitbull when it comes to photo’s"

Inta i Göteborg

Inta Ruka var i stan igår.
Varm och hjärtlig satt hon där i Valands aula.
Berättade om sin lust för det mänskliga mötet och hur det fick henne att börja fotografera.
När jag lyssnar på henne så får jag en känsla av att det var just mötet och berättelserna som hon ville uppleva. Men hon var för blyg för att att ta kontakt.
Så då blev hon Fotografen.

Foto: Lars Tunbjörk

Så blev det frågestund. Kloka frågor. Satt och bet på ett par men kände att ....tja, inte. De frågor som kom var som sagt så bra. Och Inta svarade så ingående.
Någon frågade om det här med att Inta fortfarande arbetar som städerska för sin försörjning.
"- Yes, photo is only hobby."
Så befriande att höra sa någon i publiken. Här i Sverige är det så hyschhysch bland kulturarbetare att de måste ha ett annat yrke för sin försörjning.
Fan tro't.

Efter en alldeles för lång paus, på grund av att tekniken plötsligt inte ville vara med längre, berättade Maud Nycander om hur hon träffade Inta. Hur de bestämde sig för att göra en film.
Och hur det kommer sig att Inta sitter i ett badkar på filmaffischen. Det är en blinkning till Sune Jonsson.
Minsann.

Foto: Sune Jonsson

Och det är inte svårt att dra paralleller mellan Sune och Inta's fotografi. I en gammal, sliten miljö avbildas människor som levt ett hårt liv. 

Nära och med en överväldigande värme.

Själv hajade jag till när den här bilden dök upp på skärmen.

Foto: Inta Ruka

Den hade jag sett.

Och jodå, där hemma i jubileumspärmen från Fotograficentrum  var den.

Sunes bild.

Foto: Sune Jonsson

How to be....

Här kommer lite humor för er med självdistans.
Ni andra blir väl förbannade.
Eller nått.

Thomas van den Driessche heter en belgisk dokumentärfotograf. Han har sett på sig själv och oss andra i den stora fotografivärlden med ironiska ögon.
Resultatet är ett antal lektioner i hur man kan bli olika typer av fotograf i fyra steg.
Kul tycker jag.
Och träffande.
Se hela instruktionsboken här.

Stig T i mitt kök

Stig T Karlsson har lämnat oss.
Det är synd.

Stig T hade aldrig varit anställd. Han var"friilaaans". Det lät som en lätt försvenskning av det engelska ordet, med långa skånska vokaler och ett vackert lundensiskt r. Om du tittar på filmen så förstår du vad jag menar.

J

Jag träffade Stig T Karlsson en gång. På 80-talet. Vi var några som drev ett fotogalleri under FotografiCentrums flagg i Helsingborg, och det året skulle vi hålla i årsmötet. Tror jag. 

Hursomhelst kom Stig T ner. 

Med entourage.

Jo, jag lovar. En hoper jagvetintevad som liksom surrade runt honom. Frågade vad han tyckte om allt. Ville ha hans uppmärksanhet. 

Märkligt, tyckte jag. 

För Stig T själv verkade varken glad åt, eller störd av uppmärksamheten.

Han var en vänlig och uppmärksam liten man med den obligatoriska fotovästen på.

Hursomhelst så blev det en sen kväll och framåt morgonen var det bara han och jag som var vakna.

- Frukost?, frågade jag.

- Jo tack, svarade Stig T.

Men det var tidig söndag, inget öppet. Så det fick bli hemma hos mig. Vilket var en bit bort.

Väl där åt vi av vad som fanns hemma. 

Gott, sa min gäst. 

Vad vi pratade om där i köket kommer jag inte ihåg. Men jag tror att det blev mycket Skåne. Inte mycket fotografi. 

Men min gäst verkade trivas, så här utan hela sällskapet.

Stig T Karlsson ville alltid berätta om människorna. I norrland, Indien eller Sicilien, det kvittade var de fanns, människorna, deras historia var alltid i centrum.

Och det är därför som jag är så stolt över att ha den här bilden från FotografiCentrums jubileumspärm.