Jag har aldrig förstått dessa fotografer som hela tiden åker ut till krigs- och oroshärdar. Att utsätta sig för alla dessa extrema risker. Vad jag aldrig har funderat över är dem som de lämnar kvar därhemma. Varje gång. Men nu är jag där själv. Igen.
Äldsta dottern arbetar för Läkare utan Gränser. Under ett par år har hon varit på uppdrag i SydSudan, Tchad och Kongo. Det har varit malariaepedemier, födslar, skottskador och kanonmuller. Och antagligen en massa som hon förskonat oss från att höra.
Och nu är det alltså dags igen. Att ta farväl, utan att veta vad som kommer att ske. Den här gången är det Central Afrikanska Republiken. Typ nummer 3 på listan över ställen dit jag inte vill se henne åka.
Och jag som sett alla dessa reportage.
Hur klarar man av att ta farväl? Hur klarar alla de som blir kvar hemma att leva med det?
Man visar upp ett stolt ansikte. Berättar om hennes engagemang. Patos.
Samtidigt som det knyter sig i magen. Hoppas på att det går att få någon sorts kontakt. Mejl, telefon, skype. Bara det går att höra hennes röst då och då.
Hur är det då att ha någon nära som gör dessa resor hela tiden? Nya avsked kanske flera gånger i månaden. Att säga adjö och vi ses till någon som ska ut i frontlinjen. För att bilden är där.
Har någon tänkt på det när alla dessa lovord och priser delas ut?
Tror att vissa människor är ämnade för att göra sådana saker, en del blir det att klättra högsta bergen, åka skidor ner för stup osv osv, andra så gör man nått vettig av det och hjälper människor som behöver det som mest eller vill visa oss här hemma hur jävligt det verkligen är ute i världen...
SvaraRaderaMen det är ju ingen tröst för den som är kvar hemma...