Hört talas om Humphrey Spender?

Den låg som en rekommendation på Vimeo, filmen om Humphrey Spender. Tyvärr ville inte utgivaren låta mig dela så det får bli en länk.

Har aldrig hört talas om honom men när jag ser bilderna känner jag igen flera av dem.
En samtida med Cartier-Bresson, men på andra sidan kanalen.
Och i mina ögon i samma klass.
Hade lätt kunnat vara en av de första Magnumfotograferna.
Fast han verkar inte ha varit lika pigg på att resa jorden runt som de andra.

 

 

När jag letar vidare efter material om honom stöter jag på den här dokumentären om honom och två andra fotografer. Klart sevärd.

Kontaktkartor Wolfgang Tillmans

Kockar, kaffe och Schoeller

Fototävling-en affärsidé

Ibland hittar jag länkar till olika fototävlingar.
Lensculture, World Photography Organisation, PDN, IPA heter några sidor.
Och så har väl varenda kameratillverkare av rang sin egen.

En del är gratis, andra kräver medlemskap.
Men det är de där som kostar pengar att delta i som jag grunnar på.
Ett inte helt ovanligt upplägg är en anmälningsavgift på 150-300:- för enstaka bilder och ungefär det dubbla för kollektioner.
Vi pratar web-baserade evenemang så man når runt hela världen. Och skryter gärna med det.
Ponera att det kommer in 2000 bidrag för i snitt 400skr/person. Tror det är väldigt lågt räknat.
2000x400 = 800000skr!

Vi får förutsätta att datakraften att ta emot bidragen redan finns eftersom det här rör sig om sidor som arbetar året runt med annat material.
Troligen har de redan rutiner för att ta betalt.
Kvar återstår att betala en jury, prispengar (brukar röra sig om mellan 50000-150000skr) och kanske lite marknadsföring. Ibland görs det t.o.m. en utställning men det är nog småpengar i sammanhanget.

Och detta är fasta kostnader.
Ju fler som deltar desto större vinst.

Det är inte tävla som är grejen.
Det är att tjäna pengar på det som gäller!

Kontaktkarta. Golf

Hade sommarvik på Kristianstadsbladet.
1999 tror jag.
På Barsebäck skulle det spelas SEO-golf och eftersom jag bodde i Lund föll det på mig att bevaka.
På den tiden var jag fortfarande förtjust i att plåta sport, men golf stod inte på favoritlistan.
En massa travande fram och tillbaka. 300'an, eller större, över ena axeln och väskan över den andra.
Så jag tänkte att det kunde vara kul att ta med Mamiyan. Med blixt.
Mer grejer men roligare. Typ.

Det blir mycket dötid på ett sånt här jobb.

Väntan.

Ett slag här. En putt där.

Med all utrustning och mitt egentliga uppdrag fanns inte tid att stå och vänta på hur en situation skulle utvecklas. Såg jag något var det bara att ta ett knäpp och gå vidare.

Någon kanske hade hamnat i en bunker.

Men det var något med den här miljön som nådde mig.

På ett plan som jag själv ännu inte var medveten om.

Inte förrän jag sent omsider fick framkallat filmerna och jag hittade den här bilden gick det upp för mig vad det var.

Reklamen som fanns överallt.

Skyltar, periskop, engångspallar, överallt.

Bilden på mannen som puttar i reklammontern blev ett startskott.

Sedan dess har jag fotograferat hur reklamens budskap formar vår omgivning.

Och hur vi formar vårt språk i det offentliga rummet efter reklamen.

Jag kallar det Trademark.

Krass Clement

Läser om Algirdas Seskus på Claes Gabrielsons sida "Sharpness is a bourgeois concept". Bilderna leder mina tankar till en gammal bok som jag inte kan hitta.
Har väl fallit offer för någon av alla dessa flyttar.
Så här ser den ut.

Krass Klement introducerades för mig av Ralph Nykvist när han och några andra gjorde den poetiska gatufotografin känd.
Bilderna i boken både svepte med mig och förbryllade.
Danmark, detta land som jag tyckte mig känna så väl.
Växt upp intill.
Var det det här?

 

Jo, absolut. 

Framför allt var det Krass Klements Danmark.

 

 

 

 

 

40 i Vegas

En liten pärla av Alec Soth.
Projektorljud och allt.

Kontaktkarta Widelux1: Karusell

 

 Wideluxen var en spännande och lite märklig kamera. Främst använd för interiörer och kanske landskap, men jag hade sett reportagebilder tagna med en sådan. Så den fick bli ett komplement till den kvadratiska Mamiyan på mitt Tivolilivprojekt. Ett val som kritiserades av en del och lovordades av andra när utställningen visades.




När jag arbetade med den försökte jag ofta att inte använda de speciella färvrängningarna som en sån kamera har. Men här såg jag till att använda just dessa till min fördel.

Återigen är vi i Sjönevad.
Tivolit har precis börjat byggas på de ännu nästan tomma ängarna. Det är stora, öppna ytor och jag använder det breda formatet för att accentuera det.
Framför allt i den senare delen av filmen, där far och son Eggert lägger ut planen för tivolit. De hade nästan aldrig samma åsikt. Det skälldes, muttrades, stegades och diskuterades.

Men på den första delen av filmen har jag fotograferat när en svänggunga redan håller på att byggas. Det är långa armar, svepande linjer. Kommer ihåg hur jag kämpade med skuggor och komposition. Ville hitta en bild som var mycket kraft och rörelse.

 

The photo issue

National Geographic fyller 125 år.
Jubileumsnummer.

Jag har alltid gillat den tidningen och dess bilder. Kanske inte så kreddigt att säga men så är det.
Bra bilder, snyggt, välarbetat och glassigt.
Och ibland har de vågat sig ner på djupet i en historia. Då blir det skitbra. Trots att tidningen har ett mittveck som kan svälja en hel familj.

Jag har precis köpt den på väg till jobbet.
Bara bläddrat som hastigast.
Ser lovande ut. Lite av allt.
Jag har alltid gillat "best of".
Sån e' jag.

Kontaktkarta Tivolilivporträtt

 

Tivoliliv, en utställning om ett resande tivoli från Skåne, är nog det största projektet jag gjort.

Så här långt.

Under flera år följde jag samma tivoli och de som arbetade där.

En av dem var Kazimierz Górski.

 

Kazimierz arbetade alltid väldigt hårt. Fokuserat.

När de andra festade var han oftast i utkanten.

Hade familj hemma i Polen som kom på besök ibland.

Städad och städat.

 

Och han gick på loppis.

 

 

 

Den här dagen låg vi i Sjönevad. En vägkorsning vid en sjö mellan Halland och Småland, där de stora ängarna och beteshagarna förvandlas till en gigantisk marknad en gång om året. Tivolit var redan byggt och det var vardag i väntan på marknaden. Reparationer, förberedelser och nöjen. Som loppis. Och längst nere vid sjön stod Kazimierz med sitt senaste fynd. Slalomskidor. Med pjäxor.

 

 

När jag tittar igenom kontaktkartan ser jag hur mycket av vardagen på tivolit den är.

Jag vandrar runt och pratar med folk. Tar några bilder. Pratar lite till. Går vidare.

Jag var inte en av dem, men jag älskade att vara där.

Få lov att vara med.

En ynnest.

På riktigt?

Lars Dareberg la ut den här filmen. Fick tydligen en del mejl om den.
Ingen aning om vad de kan ha handlat om men en tanke slog mig när jag såg den färdiga bilden.

Vad konstlad den ser ut!
Var det nödvändigt att kämpa så där i skogen? Bilden ser ju ut som vilket jävla montage som helst!

En stil som kommit med Photoshop och alla andra program som man kan hålla på och fixa bilderna med. Det skruvas och dras i en massa reglage. Till slut vet man inte om det är ett fotografi eller en teckning.

 

 

Är det så att man, som i det här fallet, MÅSTE göra en film om fotograferingen för att ha som bevis för att det verkligen tagits en bild?

Kontaktkartor Martin Parr

En liten serie om Kontaktkartor. Don McCullin

Jag har, som ni kanske förstått, snöat in på kontaktkartor. Analoga helst, då det inte var så vanligt att man klippte ner sina negativ så som man lätt splittrar sina digitala mappar.

I kontaktkartan finns själva berättelsen runt bilden.
Hur fotografen kan ha tänkt, sett och rört sig.
Ibland undrar man hur en del kunnat välja en exponering från en karta med en hel berättelse.
Fotografer som ansökte och var aktuella för medlemskap i Magnum fick visa sina kartor. Cartier-Bresson studerade dem genom att vända dem upp och ner. För att kolla kompositionen.

Jag kommer att blanda några filmer med kända fotografers tankar kring sina kontaktkartor med några av mina egna. Lite pompöst kanske.
Men det bjuder jag på.

Först Don McCullin om sina krigsbilder. Och därefter.
Lyssna på hans berättelser, hur tungt det kan ha varit att vara där. Ångest. Kanske skuld.
Men så dyker fotografen i honom upp och börjar diskutera bilderna.
Vinklar och ljus.

 

She who tells a story

Det diskuteras från och till om kvinnliga fotografer och deras bilder. I förhållande till mäns bilder. Personligen tror jag inte att det är någon skillnad,
I vanliga fall. Som här hemma.
Men ibland är det nog så.
Som här.

 

 

Det pågår en utställning på Malmö Konsthall med samma namn just nu. Har inte blivit klok på om det är samma men jag hoppas det.

Får

Bilder på fårskötare.
Med en bladare.
De visar inte resultatet men på fotografens hemsida finns de.
Inte särskilt imponerande.
Lägger mest ut den för att det påminner mig om mina dagar som"lantbruksfotograf" för diverse LRF-publikationer.
Häpp!

Ian

Okej, det är ren reklam. Mer än många sådana här filmer brukar vara.
Och bilderna han tar och som vi får se är erbarmligt tråkiga i färg och ton.
Men gu' va brittiskt charmig han är.
Och jag ville ha en sån här kamera redan innan jag hittade filmen.
Faktiskt!

 

 

Tjernobyl och Kulturnatt, alltså fredag

Hittar ett inlägg på Facebook om en fotoresa till....Tjernobyl.
Blir inte riktigt klok på vem som är arrangör men Panasonic, Feber.se och någon resefirma som heter Ticlinetravel är inblandade. Fotograf Jonas Borg är fotoexpert-Panasonicrepresentant.
Jo, för man får "klämma och känna på Panasonicprodukter" under resan.
Som pricken över i vinner den som tagit bästa bilden på resan en kamera.

Det hela ger mig dålig smak i munnen.
När jag läser sånt här:
"För dem som gillar att fotografera öde hus och städer så är Tjernobyl ett drömresmål. Innan kärnkraftsolyckan bodde drygt 180 000 människor i området, men idag finns bara drygt 100 kvar."

Googlade det hela och hittade artiklar från de senaste åren om hur katastrofen blivit turistmål. Så det är inget nytt tydligen.
Känns inte bättre för det.

 

 

Nä, nu får jag skaka av mig det där.

Ledig idag.

 

Först till optikern för att försöka få ordning på mina nya glasögon.

2 månader och de gnager. För små.

Gick till det där företaget med rolig reklam och billiga glasögon.

Har uppenbarligen fått vad jag betalat för.

 

Sedan är det Kulturnatt här i stan. Ser fram emot en massa kreativitet och fantasi.

Och kanske någa bilder.

Go' helg på er!



Mark gillar Gerry

Ramlade, via Facebook såklart, in på Magnumfotografen Mark Powers blog. Där fanns ett inlägg som är en veritabel hyllning till vår Gerry Johansson.
Kul. Du hittar det här.

Magnum at commercial work.

Magnum har genom historien konstant haft problem med ekonomin. Det har skrivits massor om det. Här en film om ett stort projekt för en konsultfirma. 5 Magnumfotografer på 10 ställen i världen, bland annat Stockholm.
Det måste gå bra i konsultvärlden.
Och så hoppas jag att det kan Magnum att leva ett tag till.

Så tokigt

Har varit inne på siten "Vintage camera style" igen. Den med bilder på en massa människor som fotograferar. Med gamla kameror. Ibland inställer sig frågan "hur tänkte de här?"

 

Och till sist, Diane Arbus. Med den här utrustningen var hon ju helt enkelt tvungen att få kontakt med sina motiv. Ingen smygfotografering här.

 

I betraktarens ögon

Häromdagen satt jag jag och funderade.
På vad man vet om en bild. När, var  och på vad/vem den är tagen.
Som den här bilden.

Om någon nu inte vet ett smack om mig och var jag tar många av mina bilder så finns det inte så många ledtrådar.
Bussar, sol, lite naivt mönster i nederkanten och en man. Vad betraktaren i övrigt upplever ligger helt hos den själv.
Jag å andra sidan ser en hängig busschaufför i väntan på att köra nästa tur från Frölunda Torg. Såklart.
Och har gillat bilden just därför.
Lite "fångad vardagsmelankoli" hos en yrkeschaufför. Trodde jag.
Tills att jag insåg att "Jorge i Barcelona" ser en man reflekterad i en bussruta, punkt.
Hoppas han gillar bilden ändå.

Sedan har vi de där bilderna som är lika gåtfulla och förbryllande för mig som för andra.

 

Den här tog jag på semestern i Barbate, en liten stad i södra Andalusien.

Förmiddagspromenad genom lite sömniga, avsides kvarter och ser grafittin. Ingen aning om varför den är där och varför just en isbjörn. Kanske betyder det något, kanske någon bara ville göra sig lustig i 35 graders värme.

Och mannen i rosa råkade passera när jag stod där med lyft kamera. Tryckte på instinkt. Den enda fotgängaren på den gatan just då. Klick.

En bild lika full av frågetecken för mig som för alla andra.

Till sist.
Manipulationen.

Järntorget, Göteborg. Liten parkering med några imponerande motorcyklar. Från vänster kommer en välklädd man från sin Mercedes. Placerar mig strategiskt, väntar in, lutar kameran och tar bilden.
En snobbigt klädd man som parkerat sin motorcykel.
Alltså inte någon Photoshopmanipulation utan bara den gamla möjligheten att ljuga om en händelse genom att välja beskärning. Urval.
Till och med Jorge köper upplägget.

Det här är ju inga nya sanningar. All bildkonst har alltid varit tvungen att relatera till betraktaren. Vad du vill att hen ska se. Uppfatta. Förstå.
Och vad den egentligen upplever.

P. Turnley

Peter Turnley har efter ett liv inom kris- och krigsfotografin, börjat fotografera sitt Paris. Lite charmigt på nått sätt. Särskilt gillar jag hur han beskriver det som ett utbyte av kärlek när fotograf möter motiv.

En bild!

Tror det kan börja lossna snart. Tog nästan en bild häromdagen. Det finns hopp.