Påsk

Har aldrig förstått det här med ris och fjädrar till påsk. Låter ju som något ur Lucky Luke. Men det blir lite lagom galet som inslag i gatubilden.
För knappt två år sedan flyttade vi till Styrsö i Göteborgs södra skärgård. Här eldar man till påsk, inte till Valborg som jag är van vid från Skåne.

Extra krydda på spektaklet är den kamp som är mellan Styrsö och grannön Donsö. Det handlar inte om att ha största bålet. Nej, det gäller att försöka elda upp konkurrentöns bål före påskafton. I fjor brann vårt på långfredag. I år hölls det bålvakt hela natten mot påskafton. För att undvika en upprepning. Nästa år måste jag försöka skildra detta underbara spel.

Bildjournalistik 2010

Den här filmen gjordes efter Pictures of the Year International 2010. Och visst, den är full av samma klicheér som det brukar vara i sådana här sammanhang. "You have to be there...", "Show the world....", "Tell their story..." och så vidare. Men det är bra. Fantastiskt bra. Faktiskt.

 

 

 

Vår!

Gatufotografi i det här landet är en halvårssyssla. I varje fall om man ska få något annat än folk som skyndar mellan punkt A och B. Undvikande regn, snö och slask. Det är inte mycket "gatans teater" under vinterhalvåret. Det är nästan så att man är glad över köpgallerierna. Om man nu inte blir utkörd därifrån när man lyfter kameran.

Men nu är det vår. Nästan. Och människorna kryper ut ur sina grottor, slänger av sig de bylsiga vinterkläderna och blir nykära. Eller?

Louis Majanja

" I try to capture the mundane things that might not seem interesting and people take for granted. You know, everybody has a camera nowadays - so everyone captures the big events, the obvious things."

 

Louis Majanja intervjuad på sajten "This Is Africa"

Jag hade någon sorts strävan att hitta minst en gatufotograf från varje kontinent. Typ. Men när jag kom till Afrika blev det svårt. Så svårt att jag gjorde ett inlägg om det här.
Nåväl, jag hittade till slut Louis Majanja. Boende i Nairobi, Kenya. Han är kanske inte gatufotograf i den klassiska bemärkelsen. Mera en krönikör i bild. Bild läggs till bild, dag efter dag. Med en tydlig linje och känsla för hur bilden fungerar. Jag tycker att Lois Majanja tar mig med till sin vardag. Jag kan känna ljus och färger. Men också höra ljuden, känna lukterna.

Han lägger ut sina bilder på en Tumblr sida som du hittar här. Det finns några intervjuer med honom på nätet och en hittar du här.

Tååålamoood....

 

 

 

Julien Legrand

“I do not have any aim, I take what the chance gives to me.”- Julien Legrand

 

Julien Legrand bor i staden Lille i Frankrike och det är där som han tar de flesta av sina bilder. Ständigt sökande efter nya intryck är han lite av urtypen för den utpräglade gatufotografen. Alltid en kamera med sig, ständigt öppen för allt som kan ske, arbetar spontant och instinktivt. Han ser gatan och de allmänna platser som han fotograferar på som en outtömlig källa till inspiration. 

 

Juliens Legrands bilder tycker jag innehåller så mycket av den mänskliga observatören. Visst tar han bilder som bygger mycket på komposition och färg, men det är de där iakttagelserna av människans belägenhet som fångar mig. Älskar t.ex. bilden av kvinnan som kämpar med sina varukassar mitt i gatan. Igenkänningsfaktorn är stor.

 

 

 

 

 

Mer av Julien Legrand hittar du här och här.

 

 

Charmigt.

Den här lilla filmen handlar om en kille i Johannesburg som gillar att att kort. Han är egentligen artdirector, inte fotograf. Och när jag hittar något av honom på webben så är det mest tecknade illustrationer. Men filmen har charm och värme, och tanken att låta något av sig själv finnas med i bilderna känns äkta. Även då det är en reklamfilm för en sydafrikansk mobiloperatör.



TC Lin

De verkar nästan bortglömda, människorna i en del av TC Lin's bilder. Av andra och ibland av sig själva. Som om de när som helst skulle vakna upp, skaka på huvudet, och undra var de är. Eller om de ska få följa med.

Det är lite svårt att hitta information om denne TC Lin på nätet men så mycket har jag fått fram att han är ex-amerikan som nu bor på Taiwan. Där arbetar han med såväl fotografi som film. Han är också medlem i fotokollektivet Burn My Eye. Ett par länkar med bilder kan jag dock bjuda på. Här och här.

 

 

 

 

För lite text.

Har fått frågan ett par gånger varför det inte är mer text i mina gatufotografpresentationer. Regelrätta intervjuer och så. Mitt svar är att syftet med serien är att visa på bra gatufotografi från hela världen. Bilder. Sedan lämnar jag till er läsare att söka vidare. Dels finns det länkar i alla presentationerna, dels har ni ett antal namn att göda Google med. I en del fall finns inte så mycket att hitta, andra är ganska välkända och det finns mer på nätet. Så det är bara att putsa glasögonen och söka på.

Nils Jorgensen

Nils Jorgensens gatufotografi är i mångt och mycket en kontrast till hans arbete som frilansfotograf. Ett sätt att få fotografera utan deadlines och försöka finna något annat. Och det han många gånger finner är små bitar, nästan detaljer, av livet. Detaljer som skapar frågor, som skapar en historia. Som blir betraktarens alldeles egen.

 

 

 

Nils Jorgensens bilder utmärks också av sin humor. I mina ögon en lite torr, och varför inte brittisk, humor. Ett leende i mungipan. Som en blinkning till en kompis.
"-Såg du det där?"

 

 

 

Mer av Nils Jorgensen hittar du här.

Justin Sainsbury

"I’m interested in pictures that subvert what’s happening. To me, this triggers an emotional response that is all the stronger if it proves whimsical, irreverent or plain absurd."

Justin Sainsbury är ytterliggare en fotograf baserad i södra England, utmed kusten. När man tittar på ögonblicksbilder verkar det som om en del fotografer drar till sig udda beteenden. Folk snubblar, hoppar eller går på stan i maskeradkostym precis där fotografen kommer gående. Om det då är en fotograf med känsla för timing och komposition blir resultatet ofta fantastiskt. Justin Sainsbury är en sådan fotograf.

Justins Sainsburys hemsida hitar du här.

Människohundar

Har svårt för det här. Husdjur i människokläder är dålig smak, och förödmjukande för djuren, även om de fotograferas av någon som gjort sig ett "seriöst" namn i konstfotokretsar på att plåta dem.



Snacket på Sydsvenskan

Min gamla kollega Lars Dareberg på Sydsvenskan diskuterar bildjournalistik med fotograferna Emma Larsson och Åsa Sjöström. Lyss o lär!

Klicka här för att komma dit: Snacket på Sydsvenskan, del 8

Visst e det märkligt

Igår tog jag inte med kameran när jag skulle gå till jobbet. Var inte på humör. Och med tanke på att man som en aktiv, engagerad fotograf alltid ska ha kameran med, kändes det nästan som om jag svek. Något. Vad? Ingen aning.
Men det var inte läge. Huvudet fullt av annat. Viktigare. Då blev det som en mental avlastning att inte ha kameran med. Så kan det också vara. Världen må vara full av bilder att ta, men ibland har jag inte lust.

Arindam Thokder

Arindam Thokder är en ung och oerhört begåvad gatufotograf från Bangalore i Indien. Gatufotografi i Indien har ett par giganter att se upp till, Raghubir Sing och Raghu Rai, båda internationella stjärnor som använder sig mycket av gatufotografins arbetssätt i sina reportage. Och detta utmärker också Arindam Thokders fotografi. Utöver en oerhört säker känsla för bildens olika element och ögonblicket, berättar hans bilder historier.

 

Precis som andra fotografer från solrika länder har Arindam Thokder lärt sig att behärska sol och skugga. Han låter gärna huvudpersonerna synas som mot en fond av mörker, något som kanske är nödvändigt i en så färg- och detaljrik miljö. En svår konst, något som vi som får vara glada över att få sol överhuvudtaget, har upptäckt.

 

 

Arindam thokder har också ett snabbt öga för detaljer. Han visar bilder där en rörelse möter en annan i ett ögonblick, men bara delar av de personer som deltar i bilden.

 

Mer bilder hittar du här och här.

Paul Russell

Paul Russell bor inte i en storstad, han bor i grevskapet Dorset, södra England. I hans bilder möter vi en helt annan sorts människor och miljöer än vad som är vanligt inom gatufotografin. Bilderna är mänskligare, närmare "vardagen" än vad jag tycker mig se i många andras gatubilder. Till och med ljuset är mildare. 

Jag har svårt att ducka för charmen i hans bilder. Berättelserna som de innehåller. I ena stunden ett par tanter som verkar ha "käppfäktning", i nästa ett par där pojkvännen vill imponera. Kanske är det för att jag själv känner mig mer hemma i miljöer som dessa som gör att bilderna går direkt in i mitt hjärta. Eller så är det helt enkelt för att det är förbannat bra bilder.

 

 

"I'm interested in depicting how human behaviour is affected by our environment, where the environment is both biotic and abiotic. I think of my photography as a study of human natural history and ecology, and my approach has been informed by my academic studies of other (non-human) animals.

We enjoy traditional nature documentaries, and birdwatchers will often spend hours waiting for a small nondescript brown bird to leave its nest, for example, but we rarely stop to examine and consider our own everyday behaviour in such detail."

 

 

Paul Russells hemsida hittar du här

 



Andrew Kochanowski

Andrew Kochanowski är som en berättare av tillståndet i hans omgivning. När man bläddrar igenom kollektionerna "My fellow citizens" och "Red, white and blue" är det som att tas med på en personlig resa.

 

 

 

 

Men Andrew Kochanowski är också en fotograf med ett fascinerat öga. Fascinerat inför företeelser som omger honom, och som har en förmåga att fastna på bild gång efter annan. Så till den grad att ett par av gallerierna på hans hemsida är med bilder av hår respektive skyltfönster. Och han är varierar dessa teman på ett spännande sätt.

 

 

Andrew Kochanowski's hemsida hittar du här.