Det som utmärker dessa och alla andra gatufotografer från den tiden är att de i någon mån såg sitt gatufotograferande som en sorts reportage. Man ville berätta. Om människan och livet, vardag och fest. En historia om historien.
 |
| Robert Frank |
Så det är med en viss förundran och inte så lite avsmak som jag bläddrar igenom allt som idag kallas gatufotografi. Eller "street photography". Så att alla förstår.
Skit samma, definitionen av denna genre verkar ha blivit "bilder tagna på gatan eller det offentliga rummet i största allmänhet". En blomma, ett porträtt mot neutralbakgrund, ett landskap, en arrangerad gruppbild. På gatan = gatufotografi.
Vad jag inte ser så ofta är något mål eller syfte med dessa bilder. Ingen historia, ingen genomtänkt kompostion, ingen tanke. Bara en massa tomma bilder. Att detta är en fotografi att ta på allvar verkar ingen ha fattat. En person som kommer gående på en trottoar är inte en bra bild bara därför. Inte ens om det regnar eller snöar. Det behövs lite varför?, varthän?, mot, för, till???... Jag vill bli berörd, nyfiken och engagerad. Inte uttråkad av sånt som jag och vem som helst kan se och uppfatta. Tanken är ju att fånga det där som de flesta missar. En blinkning, rytmen i en rörelse, en kort beröring.
 |
| Eduard Boubat |
Jag tror att de som ger sig ut för att ta dessa bilder saknar insikten i vad som är målet. Varför skulle man annars ge sig ut på stan och mer eller mindre överfalla allt och alla som kommer i ens väg. Urskiljningslöst för att sedan lägga ut skiten på nätet. För att inte tala om dessa fotopromenader. Suck. Kanske är jag för mycket ensamvarg, men vad kan det ge i unikhet? "Fick du nått?, visa?, wow, den fick jag med!".
 |
| Gary Winogrand |
Ibland kan gatufotografi vara ett sätt att träna. Öva upp sinnena, ögats känslighet för det oväntade. För mig är det ofta så. Mer nu när jag inte lever på fotografin än när jag arbetade med det på heltid. Vilket var lite synd. Jag hade nog behövt det ibland. Och visst, bilderna blir inte alltid så spännande. Kanske är det mer fokus på komposition vissa dagar, situationer andra. Men så kommer det där tillfället då man förhoppningsvis är med.
 |
| Guy le Querrec
|
Så för alla er som nu kokar av ilska över dessa ord, eller bara är hälsosamt nyfikna på vad det är jag menar, ta en titt i arkiven. Googla fotograferna här ovan plus några till. Ralph Nykvist, Richard Kalvar, Joel Meyerowitz. Vill du sedan se vad som görs idag ute i världen, gå in på iN-PUBLIC's hemsida och nosa runt. Se, känn, lär. Och ut och fotografera.
Det utövas även mycket "fotboll" av folk som knappt kan reglerna och inte vet vad dom sysslar med. Fotboll är ju en konst. Kolla bara på Pelé, Maradona, Messi, mfl och jämför med det du ser på överallt på idrottsplatser och skolgårdar etc runt om i världen..
SvaraRaderaInstämmer till fullo med dina synpunkter. En anledning till att jag inte längre är aktiv på FS, är att det inte gick att diskutera den "urvattning" av GF-genren som du tar upp, utan att bli kallad arrogant, dryg, överlägsen etc. Jag menar inte att min uppfattning om vad som "är" gatufoto är den absolut rätta, bara det att, som du skriver, vilket skitfoto som helst taget på gatan, kan vara GF. Eller att vilket motiv som helst, kan vara det. Fast jag är ju, liksom du, en Kapten Stofil i sammanhanget.
SvaraRadera/ mvh Finn Calander (www.sawantphotography.com)
Även jag är gammal, 59 år för att vara exakt. Om jag inte uttrycker mig lika "brutalt" som Du så är jag ändå böjd hålla med Dig. Jag har helt tröttnat på alla fotograferade ryggar, gärna vinjetterade och knallhårda i svartvitt. Jag skrev en kommentera om det på Fotosidan och fick så mycket ovett i retur att jag helt tröttnade på att lägga upp bilder där. Mitt silvermedlemsskap blir nog ett gratismedlemsskap när prenumerationen går ut.
SvaraRaderaMen för att hålla mig till ämnet, gatufotografering är svårt, riktigt svårt. Man måste ha en agenda med sitt fotograferande, man får ge sig själv ett uppdrag. Samtidigt, när man gör det, så betraktas man som pretentiös, svullen och pompös. Då får man skit för det också. Jag hade en utställning i Gamla Stan i två månader (dec 2012 - jan 2013), ett extrakt ur min gatufotobok från ett gatufotoår i Stockholm. Boken finns på Blurb http://www.blurb.com/b/4024351-stockholm-1 och utställningen finns förevigad på www.artlib.se (Allt beror på .... ). Dom som gillade bilderna köpte boken, jag sålde många, men sedan finns en stor grupp som försökte tiga ihjäl alltsammans.
Min tes blir att man måste göra det som hjärtat klappar lite extra för. Med stor respekt för de man fotograferar göra de bilder man själv gillar. Då har man i alla fall en beundrare. Om man börjar där och är sann mot sig själv, då tror jag man har ett bra fundament som utgångspunkt för att vidareutveckla sin egen stil som gatufotograf.
Mvh
Hans Wahlgren (www.wbi.se)
Gillade ditt blogginlägg. Det var intressant. Jag blir inte heller berörd av alla bilder jag tittar på här och på annat håll. Jag kan ibland undra "hur tänkte dom nu". Inlägget har också fått mig att fundera över mitt eget fotograferande. Gatufoto är ganska nytt för mig. Även om jag passerat de 50 har jag liksom börjat i "fel ände" när det gäller gatufoto. När jag tog upp fotograferandet efter många år i malpåse hade jag ingen koll på att det ens fanns en genre som heter gatufoto där många gjort stordåd. Jag attraherades av att plåta människor, gärna på stan, gärna med en antydan till kreativitet, gärna former, linjer och mönster. Någonstans där i mina reflektioner inser jag att du i ditt resonemang definierar gatufoto på ett speciellt sett. Kom att tänka på att hård rock när jag var i tonåren helt enkelt benämndes hårdrock. Idag delas hårdrocken in i oräkneliga olika genres. Själv är jag insnöad på DreamTheater inom genren progressiv metal, som kan sägas vara en sammanslagning av den gamla hårdrocken parad med den gamla tidens progressiv rock blandad med den nyare tidens metal. Är det inte likadant med gatufoto? Det finns olika genres. En del gillar det historiebyggande, andra det konstnärliga. Inget är rätt och inget är fel, men visst finns det bättre och sämre resultat. I slutänden är dock det viktiga att den som tagit bilderna haft roligt. För det är ju därför vi plåtar, eller hur?
SvaraRadera/Jonas Mauritzson
Håller helt enkelt med.
SvaraRaderaDock bör man visa överseende med alla ryggar och tomma bilder (producerar ju själv en hel del sånt). Däremot saknas alltför ofta den konstruktiva kritiken som skulle kunna lyfta fram ett bättre bildseende. Ibland kan jag känna att det borde vara ett krav att förklara vad en bild är tänkt att förmedla. Det är allt för få bilder som står för sig själva och om inte fotografen själv förstår, vem skulle då kunna?
/ roger friberg