Jag är gammal, jag vet. Växte upp med bilderna från Cartier-Bresson, Robert Frank, Boubat, Tony Ray-Jones, Gary Winogrand m.fl. De satte en stämpel på vad som kan kallas gatufotografi. Små, små bitar av vårt liv. Det som utspelas i det offentliga rummet. I en 125/sekund. Eller så.
Det som utmärker dessa och alla andra gatufotografer från den tiden är att de i någon mån såg sitt gatufotograferande som en sorts reportage. Man ville berätta. Om människan och livet, vardag och fest. En historia om historien.
|
Robert Frank |
Så det är med en viss förundran och inte så lite avsmak som jag bläddrar igenom allt som idag kallas gatufotografi. Eller "street photography". Så att alla förstår.
Skit samma, definitionen av denna genre verkar ha blivit "bilder tagna på gatan eller det offentliga rummet i största allmänhet". En blomma, ett porträtt mot neutralbakgrund, ett landskap, en arrangerad gruppbild. På gatan = gatufotografi.
Vad jag inte ser så ofta är något mål eller syfte med dessa bilder. Ingen historia, ingen genomtänkt kompostion, ingen tanke. Bara en massa tomma bilder. Att detta är en fotografi att ta på allvar verkar ingen ha fattat. En person som kommer gående på en trottoar är inte en bra bild bara därför. Inte ens om det regnar eller snöar. Det behövs lite varför?, varthän?, mot, för, till???... Jag vill bli berörd, nyfiken och engagerad. Inte uttråkad av sånt som jag och vem som helst kan se och uppfatta. Tanken är ju att fånga det där som de flesta missar. En blinkning, rytmen i en rörelse, en kort beröring.
|
Eduard Boubat |
Jag tror att de som ger sig ut för att ta dessa bilder saknar insikten i vad som är målet. Varför skulle man annars ge sig ut på stan och mer eller mindre överfalla allt och alla som kommer i ens väg. Urskiljningslöst för att sedan lägga ut skiten på nätet. För att inte tala om dessa fotopromenader. Suck. Kanske är jag för mycket ensamvarg, men vad kan det ge i unikhet? "Fick du nått?, visa?, wow, den fick jag med!".
|
Gary Winogrand |
Ibland kan gatufotografi vara ett sätt att träna. Öva upp sinnena, ögats känslighet för det oväntade. För mig är det ofta så. Mer nu när jag inte lever på fotografin än när jag arbetade med det på heltid. Vilket var lite synd. Jag hade nog behövt det ibland. Och visst, bilderna blir inte alltid så spännande. Kanske är det mer fokus på komposition vissa dagar, situationer andra. Men så kommer det där tillfället då man förhoppningsvis är med.
|
Guy le Querrec
|
Så för alla er som nu kokar av ilska över dessa ord, eller bara är hälsosamt nyfikna på vad det är jag menar, ta en titt i arkiven. Googla fotograferna här ovan plus några till. Ralph Nykvist,
Richard Kalvar, Joel Meyerowitz. Vill du sedan se vad som görs idag ute i världen, gå in på iN-PUBLIC's hemsida och nosa runt. Se, känn, lär. Och ut och fotografera.