Jag gillar den brittiska TV-serien Akuten. En sorts dokumentär från akutmottagningen på King's College Hospital i London. En sådan där med en massa utmonterade bevakningskameror som fångar allt.
Vi har haft det i Sverige. Och i USA, såklart.
Och ganska snaskigt.
Men det är där som britterna skiljer ut sig.
Deras program berättar historier.
Visst är det utsatta personer som kommer in när de är som svagast.
Men parallellt med det skeendet berättas deras historia.
Genom intervjuer gjorda efteråt där de och deras nära får berätta om sina liv.
Det blir varmt, kärleksfullt, starkt. Och ja, ibland lite över gränsen. Men det är undantag.
Och jag tänker på alla dessa sjukhusknäck som jag gjort genom åren.
Sjuk, sjukare, sjukast. Maskiner och underverk.
Men mycket sällan hela människor.
Här känns det som om vi får hela människor.
Alla har sin historia att berätta.
Det mixade paret där mannen har en misstänkt stroke. Deras berättelse om hur svårt att vara ett svartvitt par för 30-40 årsedan. Men också kärleken.
Kompisarna där en av dem har svår epilepsi. 4-5 gånger om dagen! Men alla ställer upp på att han ska kunna leva fullt ut. Även om det innebär att vänta i timmar på akuten tills kompisen hämtat sig nog för att åka hem.
Mormor och 4-åriga barnbarnet. Hon hans stöd, han hennes liv.
Och så bara går det på.
Alla deras egna historier.
De som vi borde berätta oftare, närmare och varmare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar