Vi som blir kvar med vår oro.

Jag har aldrig förstått dessa fotografer som hela tiden åker ut till krigs- och oroshärdar. Att utsätta sig för alla dessa extrema risker. Vad jag aldrig har funderat över är dem som de lämnar kvar därhemma. Varje gång. Men nu är jag där själv. Igen.

Äldsta dottern arbetar för Läkare utan Gränser. Under ett par år har hon varit på uppdrag i SydSudan, Tchad och Kongo. Det har varit malariaepedemier, födslar, skottskador och kanonmuller. Och antagligen en massa som hon förskonat oss från att höra.

Och nu är det alltså dags igen. Att ta farväl, utan att veta vad som kommer att ske. Den här gången är det Central Afrikanska Republiken. Typ nummer 3 på listan över ställen dit jag inte vill se henne åka.
Och jag som sett alla dessa reportage.

Hur klarar man av att ta farväl? Hur klarar alla de som blir kvar hemma att leva med det?
Man visar upp ett stolt ansikte. Berättar om hennes engagemang. Patos.
Samtidigt som det knyter sig i magen. Hoppas på att det går att få någon sorts kontakt. Mejl, telefon, skype. Bara det går att höra hennes röst då och då.

Hur är det då att ha någon nära som gör dessa resor hela tiden? Nya avsked kanske flera gånger i månaden. Att säga adjö och vi ses till någon som ska ut i frontlinjen. För att bilden är där.

Har någon tänkt på det när alla dessa lovord och priser delas ut?

Jaaa, ännu mer ballonger!!

Som ni sett i ett par tidigare inlägg så har jag en förkärlek för ballonger i mina bilder. Franske fotografen  Charles Petillon har tagit det ett, eller snarare flera, steg till.

Det är dessutom inget Photoshopande. Riktiga ballonger, riktiga platser. Han har tänkt att ballongerna ska vara metaforer för olika ting i vardagen. Barndomsminnen, videospel m.m.

Hmm, där tror jag att han tappade mig. Men kul bilder blev det.






Han har också gjort en liten film om hur den sista bilden kommit till.

Kodak 1958, så blir film till!

För alla er som undrat!

Travis stad

Travis Jensen, gatufotograf i sin stad, San Fransisco. Man riktigt märker hur viktigt det här livet är för honom. Han är helt hemma i kvarteren. Mer en dokumentärfotograf än den vanliga, random gatufotografen.