Det verkar som om det är kvantitet som gäller. Det senaste året har både Magnum och VII haft utförsäljning av små, typ vykort, signerade printar för 100$. Under en kort period bara, kanske ett sätt att göra dem unika.
Men även enstaka fotografer har hakat på det här.
Favoriten David Allan Harvey sålde före jul printar i 8X10 tum storlek av sina mest omtyckta motiv till förmån för hans projekt Burn. Tyvärr missade jag deadline på den. Även där 100$.
Och nu ser jag att slitvargen Jan Grarup säljer billiga kopior för att få ihop pengar till sina projekt. Kolla här.
65 Euro för en A4.
Ett fynd.
Bilder, bilder, överallt bilder.
Det är Twitter, Instagram och Facebook.
Själv har jag varit med i några sk. streetfotografi grupper på Facebook. Men det blir så förbannat urvattnat. En jävla massa skott i natten.
Motljus, skuggor, blickar, titta där en så rolig gubbe. Eller är det en hund?
Så vad gör att en del är fotografer medan andra kallas amatörer?
Målet, tror jag.
Att se fotografit som en källa för berättande. Fylla de där fyra ramarna med mer än bara ljusspår.
Att kunna ta ur sig själv och bära det vidare till betraktaren.
Själv har jag förbålt svårt med enstaka bilder.
Att bygga en historia med flera bilder är mera min grej. Kunna spela med alla tangenterna.
Så, då fick jag ur mig det iallafall.
Jag ska ju ha en utställning på Botaniska här i Göteborg i sommar.
Och nu har lokalen ändrats till en större, och bättre , vilket öppnar för lösningar som inte var aktuella från början. Nu kan jag göra den utställning som jag egentligen vill. Men det kostar. Så jag tänkte på Crowdfunding. Har som hastigast kollat igenom sajter, fattar liksom konceptet, men blir inte riktigt klok på hur och var jag skulle kunna nå fram bäst. Är det någon som läser dethär som har provat detta? Erfarenheter? Jag är intresserad av både negativa och positiva.
Så har kanske sagan Vivian Maier nått hela vägen. Nu är filmen som John Maloof gjort om sin resa med hennes bilder nominerats för en Oscar.
Som bästa dokumentär.
Heja, heja!
Bill Owens, mannen som kom att ge den definitiva bilden av 70-talets amerikanska förortsliv. Med bilder som lyckades komma så nära en kultur som verkade handla om allt annat än att komma nära.
Han gjorde det som ett noggrant planerat projekt.
Platsen är Livermore i Kalifornien.
En lista över vad han ville fotografera sattes upp. Jul, Thanksgiving, Fjärde juli, Födelsedagar mm. Varje lördag under ett år åkte han dit för att fotografera.
Hela boken är alltså fotograferad under 52 lördagar.
I don't feel
that Richie playing with guns will have a negative effect on his
personality. (He already wants to be a policeman.) His childhood gun-playing
won't make him into a cop-shooter. By playing with guns he learns to
socialize with other children. I find the neighbors who are offended by
Richie's gun, either the father hunts or their kids are the first to take
Richie's gun and go off and play with it.
We're really
happy. Our kids are healthy, we eat good food, and we have a really nice
home.
En stor del av Suburbias storhet är kommentarerna som är till alla bilderna. Här kan du se vissa delar med just dessa kommentarer. Klicka bara på Gallery-knappen. Där finns ockå en bra text om själva projektet.
Så vad hände sedan? Den fotografi som Owens ville göra gick inte att leva på så han lade ner och började brygga öl. Blev pionjär inom den så populära mikrobryggeritrenden. Så kan det gå. Eller?
Här en film om vad Bill Owens gör idag. En mix av två karriärer kan man kanske säga.
