Jag älskar den här kontakten som Sune Jonsson hade med sina motiv.
Den skapar ett lugn.
Andas förtroende.
Som med Severina Nyberg här. Fotograferad samma år som jag föddes. Antagligen placerad vid vad som verkar vara en gammal telefonväxel, poserar hon med ett Mona Lisa-leende. Hon litade på Sune Jonsson. Och han levde upp till det förtroendet.
Men det är svårt att veta vad som händer med bilder. Så nu är porträttet på Severina Nyberg till salu mot högstbjudande.
På Bukowskis.
Det mest ironiska finner jag i Hasse Perssons text om bilden.
I samma stycke som han berättar att Sune Jonsson inte ville sälja enstaka kopior till samlare för dyra pengar, av hänsyn till de fotograferade, poängterar han just denna kopias unikhet (signerad) i syfte att höja priset.
Så det kan bli.
"Sune Jonsson blev aldrig del av den på sent 1970-tal framväxande
fotografimarknaden. Han ville helt enkelt inte slå mynt av de människor
som gett honom förtroendet att låta sig avbildas och som gett Jonsson
tillgång till sina berättelser och sin utsatthet – den utsatthet som
följde på utflyttningen från det norrländska inlandet, exploateringen av
de norrländska älvarna och industrialiseringen i stort. Det har
berättats att om någon önskade köpa något av Sune Jonssons mästerliga
fotografier, så räckte det att skicka ett frimärksporto, så kom det så
småningom med posten ett mindre, oftast osignerat fotografi – kopierat
av upphovsmannen själv. Det finns således väldigt få signerade
fotografier av Sune Jonsson. Porträttet av banvaktsänkan Severina Nyberg
(1898-1977) bosatt i Nyluspen och fotograferad 1961 är därför en
raritet!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar