Ibland kan man hitta en punkt när allt vände. En artikel om den belgiske magnumfotogafen Harry Gruyaert fick svartvittfotografen i mig att ge med sig. Det var mot slutet av 80-talet och plötsligt hade jag färgdia i kameran. Nå, det var en period, som med så många andra intryck, men vissheten av hur det gick att prioritera färg och ändå fånga ögonblicket bar jag med mig.
På senare tid har jag börjat fotografera mer medvetet för att fånga ljuset och färgen. Och plötsligt började jag att "känna igen" stuket på mina bilder. Plockade fram mitt över 20 år gamla exemplar av boken "Lumieres Blanches" som inspirerade mig så mycket då. Och var hemma. Nu säger jag inte att jag tar lika bra bilder som Harry Gruyaert, men jag såg hur sättet att se poppat upp i min skalle, utan att jag varit medveten om det själv. Blev lite glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar