Här står Lars-Erik och rakar sig i sin trädgård. Han brukar göra det ibland, men oftast sitter han då ner på en stol. Men den här dagen kände han för att ställa sig upp. När vi träffades den där dagen i Rydebäck såg jag honom inte först. Jag hörde honom. En blandning av ett nynnande ljud och något annat. Först när jag kom fram till Lars-Erik och hans fru Elsie's trädgård förstod jag.
Bilden på Lars-Erik är den första jag tagit i mitt nya projekt om villaområdet Rydebäck. Där jag växte upp för sådär 30-40 år sedan. Då var det en växande massa av hus som byggdes från ingenting på den skånska myllan mellan Helsingborg och Landskrona. 1968 flyttade vi dit. I ett enochetthalvplans radhus. Mittemot höll man på att bygga nästa radhuslänga. En dröm för en sjuårig grabb. Material till kojor och lådbilar överallt. Och en cykeltur till Öresunds vatten.
Rydebäck skulle bli barnfamiljernas dröm. Nytt, säkert och ett eget hus. Sommarlov på stranden eller på tennisplanen. Fotboll på planer som anlagts på strandängar, som lutade så mycket att höjd- skillnaden mellan målen var nästan en halvmeter.
Men nu vill jag veta vad som blivit av denna min barndoms dröm. 50 år efter att de första husen restes. Jag ska vandra in i hemmen hos de som bott där nästan från starten och de som kom nu. Försöka skildra dagens Rydebäck med mina ögon. Och historia. Jag är ju trots allt Rydebäcksbo version 1.0.
