Jag, en sponsrad fotograf!

För några inlägg sedan skrev jag om att jag sökte sätt att finansiera min kommande utställning.
Den förra utställningen blev ganska dyr när jag räknade efter.
Crowdfunding var det jag tänkte på då.
Ställde frågan om någon visste nått. Jo, det var det. Men det kändes inte som något för det här ändamålet. Fick liksom intrycket när jag kollade runt att utställningar ligger inte så högt på listan att ge till.
Så jag la ner det.
Och skrev några mejl.
Till de som kanske skulle vilja synas i Botaniska trädgården i sommar.
Fröfirmor, handelsträdgårdar och så.
Tänkte att man måste ju försöka.

Och döm om min förvåning, jag fick svar.
Ett av de största företagen inom trädgård svarade att de gärna förknippades med Botaniska.
Och mina bilder.
För den i sammanhanget modesta men nödvändiga summan som jag begärt.

Så vad säger det mig.
Jo, att det går att hitta pengar.
Bara man frågar.

"He’s a pitbull when it comes to photo’s"

Inta i Göteborg

Inta Ruka var i stan igår.
Varm och hjärtlig satt hon där i Valands aula.
Berättade om sin lust för det mänskliga mötet och hur det fick henne att börja fotografera.
När jag lyssnar på henne så får jag en känsla av att det var just mötet och berättelserna som hon ville uppleva. Men hon var för blyg för att att ta kontakt.
Så då blev hon Fotografen.

Foto: Lars Tunbjörk

Så blev det frågestund. Kloka frågor. Satt och bet på ett par men kände att ....tja, inte. De frågor som kom var som sagt så bra. Och Inta svarade så ingående.
Någon frågade om det här med att Inta fortfarande arbetar som städerska för sin försörjning.
"- Yes, photo is only hobby."
Så befriande att höra sa någon i publiken. Här i Sverige är det så hyschhysch bland kulturarbetare att de måste ha ett annat yrke för sin försörjning.
Fan tro't.

Efter en alldeles för lång paus, på grund av att tekniken plötsligt inte ville vara med längre, berättade Maud Nycander om hur hon träffade Inta. Hur de bestämde sig för att göra en film.
Och hur det kommer sig att Inta sitter i ett badkar på filmaffischen. Det är en blinkning till Sune Jonsson.
Minsann.

Foto: Sune Jonsson

Och det är inte svårt att dra paralleller mellan Sune och Inta's fotografi. I en gammal, sliten miljö avbildas människor som levt ett hårt liv. 

Nära och med en överväldigande värme.

Själv hajade jag till när den här bilden dök upp på skärmen.

Foto: Inta Ruka

Den hade jag sett.

Och jodå, där hemma i jubileumspärmen från Fotograficentrum  var den.

Sunes bild.

Foto: Sune Jonsson

How to be....

Här kommer lite humor för er med självdistans.
Ni andra blir väl förbannade.
Eller nått.

Thomas van den Driessche heter en belgisk dokumentärfotograf. Han har sett på sig själv och oss andra i den stora fotografivärlden med ironiska ögon.
Resultatet är ett antal lektioner i hur man kan bli olika typer av fotograf i fyra steg.
Kul tycker jag.
Och träffande.
Se hela instruktionsboken här.

Stig T i mitt kök

Stig T Karlsson har lämnat oss.
Det är synd.

Stig T hade aldrig varit anställd. Han var"friilaaans". Det lät som en lätt försvenskning av det engelska ordet, med långa skånska vokaler och ett vackert lundensiskt r. Om du tittar på filmen så förstår du vad jag menar.

J

Jag träffade Stig T Karlsson en gång. På 80-talet. Vi var några som drev ett fotogalleri under FotografiCentrums flagg i Helsingborg, och det året skulle vi hålla i årsmötet. Tror jag. 

Hursomhelst kom Stig T ner. 

Med entourage.

Jo, jag lovar. En hoper jagvetintevad som liksom surrade runt honom. Frågade vad han tyckte om allt. Ville ha hans uppmärksanhet. 

Märkligt, tyckte jag. 

För Stig T själv verkade varken glad åt, eller störd av uppmärksamheten.

Han var en vänlig och uppmärksam liten man med den obligatoriska fotovästen på.

Hursomhelst så blev det en sen kväll och framåt morgonen var det bara han och jag som var vakna.

- Frukost?, frågade jag.

- Jo tack, svarade Stig T.

Men det var tidig söndag, inget öppet. Så det fick bli hemma hos mig. Vilket var en bit bort.

Väl där åt vi av vad som fanns hemma. 

Gott, sa min gäst. 

Vad vi pratade om där i köket kommer jag inte ihåg. Men jag tror att det blev mycket Skåne. Inte mycket fotografi. 

Men min gäst verkade trivas, så här utan hela sällskapet.

Stig T Karlsson ville alltid berätta om människorna. I norrland, Indien eller Sicilien, det kvittade var de fanns, människorna, deras historia var alltid i centrum.

Och det är därför som jag är så stolt över att ha den här bilden från FotografiCentrums jubileumspärm.

Vi som blir kvar med vår oro.

Jag har aldrig förstått dessa fotografer som hela tiden åker ut till krigs- och oroshärdar. Att utsätta sig för alla dessa extrema risker. Vad jag aldrig har funderat över är dem som de lämnar kvar därhemma. Varje gång. Men nu är jag där själv. Igen.

Äldsta dottern arbetar för Läkare utan Gränser. Under ett par år har hon varit på uppdrag i SydSudan, Tchad och Kongo. Det har varit malariaepedemier, födslar, skottskador och kanonmuller. Och antagligen en massa som hon förskonat oss från att höra.

Och nu är det alltså dags igen. Att ta farväl, utan att veta vad som kommer att ske. Den här gången är det Central Afrikanska Republiken. Typ nummer 3 på listan över ställen dit jag inte vill se henne åka.
Och jag som sett alla dessa reportage.

Hur klarar man av att ta farväl? Hur klarar alla de som blir kvar hemma att leva med det?
Man visar upp ett stolt ansikte. Berättar om hennes engagemang. Patos.
Samtidigt som det knyter sig i magen. Hoppas på att det går att få någon sorts kontakt. Mejl, telefon, skype. Bara det går att höra hennes röst då och då.

Hur är det då att ha någon nära som gör dessa resor hela tiden? Nya avsked kanske flera gånger i månaden. Att säga adjö och vi ses till någon som ska ut i frontlinjen. För att bilden är där.

Har någon tänkt på det när alla dessa lovord och priser delas ut?

Jaaa, ännu mer ballonger!!

Som ni sett i ett par tidigare inlägg så har jag en förkärlek för ballonger i mina bilder. Franske fotografen  Charles Petillon har tagit det ett, eller snarare flera, steg till.

Det är dessutom inget Photoshopande. Riktiga ballonger, riktiga platser. Han har tänkt att ballongerna ska vara metaforer för olika ting i vardagen. Barndomsminnen, videospel m.m.

Hmm, där tror jag att han tappade mig. Men kul bilder blev det.






Han har också gjort en liten film om hur den sista bilden kommit till.

Kodak 1958, så blir film till!

För alla er som undrat!

Travis stad

Travis Jensen, gatufotograf i sin stad, San Fransisco. Man riktigt märker hur viktigt det här livet är för honom. Han är helt hemma i kvarteren. Mer en dokumentärfotograf än den vanliga, random gatufotografen.

Billiga printar

Det verkar som om det är kvantitet som gäller. Det senaste året har både Magnum och VII haft utförsäljning av små, typ vykort, signerade printar för 100$. Under en kort period bara, kanske ett sätt att göra dem unika.
Men även enstaka fotografer har hakat på det här.
Favoriten David Allan Harvey sålde före jul printar i 8X10 tum storlek av sina mest omtyckta motiv till förmån för hans projekt Burn. Tyvärr missade jag deadline på den. Även där 100$.
Och nu ser jag att slitvargen Jan Grarup säljer billiga kopior för att få ihop pengar till sina projekt.
Kolla här.
65 Euro för en A4.
Ett fynd.