Hört talas om Humphrey Spender?

Den låg som en rekommendation på Vimeo, filmen om Humphrey Spender. Tyvärr ville inte utgivaren låta mig dela så det får bli en länk.

Har aldrig hört talas om honom men när jag ser bilderna känner jag igen flera av dem.
En samtida med Cartier-Bresson, men på andra sidan kanalen.
Och i mina ögon i samma klass.
Hade lätt kunnat vara en av de första Magnumfotograferna.
Fast han verkar inte ha varit lika pigg på att resa jorden runt som de andra.

 

 

När jag letar vidare efter material om honom stöter jag på den här dokumentären om honom och två andra fotografer. Klart sevärd.

Kontaktkartor Wolfgang Tillmans

Kockar, kaffe och Schoeller

Fototävling-en affärsidé

Ibland hittar jag länkar till olika fototävlingar.
Lensculture, World Photography Organisation, PDN, IPA heter några sidor.
Och så har väl varenda kameratillverkare av rang sin egen.

En del är gratis, andra kräver medlemskap.
Men det är de där som kostar pengar att delta i som jag grunnar på.
Ett inte helt ovanligt upplägg är en anmälningsavgift på 150-300:- för enstaka bilder och ungefär det dubbla för kollektioner.
Vi pratar web-baserade evenemang så man når runt hela världen. Och skryter gärna med det.
Ponera att det kommer in 2000 bidrag för i snitt 400skr/person. Tror det är väldigt lågt räknat.
2000x400 = 800000skr!

Vi får förutsätta att datakraften att ta emot bidragen redan finns eftersom det här rör sig om sidor som arbetar året runt med annat material.
Troligen har de redan rutiner för att ta betalt.
Kvar återstår att betala en jury, prispengar (brukar röra sig om mellan 50000-150000skr) och kanske lite marknadsföring. Ibland görs det t.o.m. en utställning men det är nog småpengar i sammanhanget.

Och detta är fasta kostnader.
Ju fler som deltar desto större vinst.

Det är inte tävla som är grejen.
Det är att tjäna pengar på det som gäller!

Kontaktkarta. Golf

Hade sommarvik på Kristianstadsbladet.
1999 tror jag.
På Barsebäck skulle det spelas SEO-golf och eftersom jag bodde i Lund föll det på mig att bevaka.
På den tiden var jag fortfarande förtjust i att plåta sport, men golf stod inte på favoritlistan.
En massa travande fram och tillbaka. 300'an, eller större, över ena axeln och väskan över den andra.
Så jag tänkte att det kunde vara kul att ta med Mamiyan. Med blixt.
Mer grejer men roligare. Typ.

Det blir mycket dötid på ett sånt här jobb.

Väntan.

Ett slag här. En putt där.

Med all utrustning och mitt egentliga uppdrag fanns inte tid att stå och vänta på hur en situation skulle utvecklas. Såg jag något var det bara att ta ett knäpp och gå vidare.

Någon kanske hade hamnat i en bunker.

Men det var något med den här miljön som nådde mig.

På ett plan som jag själv ännu inte var medveten om.

Inte förrän jag sent omsider fick framkallat filmerna och jag hittade den här bilden gick det upp för mig vad det var.

Reklamen som fanns överallt.

Skyltar, periskop, engångspallar, överallt.

Bilden på mannen som puttar i reklammontern blev ett startskott.

Sedan dess har jag fotograferat hur reklamens budskap formar vår omgivning.

Och hur vi formar vårt språk i det offentliga rummet efter reklamen.

Jag kallar det Trademark.

Krass Clement

Läser om Algirdas Seskus på Claes Gabrielsons sida "Sharpness is a bourgeois concept". Bilderna leder mina tankar till en gammal bok som jag inte kan hitta.
Har väl fallit offer för någon av alla dessa flyttar.
Så här ser den ut.

Krass Klement introducerades för mig av Ralph Nykvist när han och några andra gjorde den poetiska gatufotografin känd.
Bilderna i boken både svepte med mig och förbryllade.
Danmark, detta land som jag tyckte mig känna så väl.
Växt upp intill.
Var det det här?

 

Jo, absolut. 

Framför allt var det Krass Klements Danmark.

 

 

 

 

 

40 i Vegas

En liten pärla av Alec Soth.
Projektorljud och allt.

Kontaktkarta Widelux1: Karusell

 

 Wideluxen var en spännande och lite märklig kamera. Främst använd för interiörer och kanske landskap, men jag hade sett reportagebilder tagna med en sådan. Så den fick bli ett komplement till den kvadratiska Mamiyan på mitt Tivolilivprojekt. Ett val som kritiserades av en del och lovordades av andra när utställningen visades.




När jag arbetade med den försökte jag ofta att inte använda de speciella färvrängningarna som en sån kamera har. Men här såg jag till att använda just dessa till min fördel.

Återigen är vi i Sjönevad.
Tivolit har precis börjat byggas på de ännu nästan tomma ängarna. Det är stora, öppna ytor och jag använder det breda formatet för att accentuera det.
Framför allt i den senare delen av filmen, där far och son Eggert lägger ut planen för tivolit. De hade nästan aldrig samma åsikt. Det skälldes, muttrades, stegades och diskuterades.

Men på den första delen av filmen har jag fotograferat när en svänggunga redan håller på att byggas. Det är långa armar, svepande linjer. Kommer ihåg hur jag kämpade med skuggor och komposition. Ville hitta en bild som var mycket kraft och rörelse.

 

The photo issue

National Geographic fyller 125 år.
Jubileumsnummer.

Jag har alltid gillat den tidningen och dess bilder. Kanske inte så kreddigt att säga men så är det.
Bra bilder, snyggt, välarbetat och glassigt.
Och ibland har de vågat sig ner på djupet i en historia. Då blir det skitbra. Trots att tidningen har ett mittveck som kan svälja en hel familj.

Jag har precis köpt den på väg till jobbet.
Bara bläddrat som hastigast.
Ser lovande ut. Lite av allt.
Jag har alltid gillat "best of".
Sån e' jag.

Kontaktkarta Tivolilivporträtt

 

Tivoliliv, en utställning om ett resande tivoli från Skåne, är nog det största projektet jag gjort.

Så här långt.

Under flera år följde jag samma tivoli och de som arbetade där.

En av dem var Kazimierz Górski.

 

Kazimierz arbetade alltid väldigt hårt. Fokuserat.

När de andra festade var han oftast i utkanten.

Hade familj hemma i Polen som kom på besök ibland.

Städad och städat.

 

Och han gick på loppis.

 

 

 

Den här dagen låg vi i Sjönevad. En vägkorsning vid en sjö mellan Halland och Småland, där de stora ängarna och beteshagarna förvandlas till en gigantisk marknad en gång om året. Tivolit var redan byggt och det var vardag i väntan på marknaden. Reparationer, förberedelser och nöjen. Som loppis. Och längst nere vid sjön stod Kazimierz med sitt senaste fynd. Slalomskidor. Med pjäxor.

 

 

När jag tittar igenom kontaktkartan ser jag hur mycket av vardagen på tivolit den är.

Jag vandrar runt och pratar med folk. Tar några bilder. Pratar lite till. Går vidare.

Jag var inte en av dem, men jag älskade att vara där.

Få lov att vara med.

En ynnest.