Leitner - en trailer

2013

 

 

 

 

Stanmeyer

Dining with the Parr's

En något annorlunda matupplevelse serverad av Martin Parrs dotter med pappas bilder som förebild.
Här först en liten text från Martin Parr's blog om hela evenemanget.

"So six months later, I am in Tokyo and four nights of ‘Say Cheese – the photography of Martin Parr in five courses’ have just finished. On the seventh floor of an office building, you enter a typical English café setting with gingham table cloths, plastic flowers on the table, pictures of Lady Di and Mrs T, copies of the Sun and other very British items adorning the surroundings. The waiting staff are mostly English, wearing floral pinnies, and the five courses are all based on different Parr photos. But there is a twist: the food looks just like the images but tastes completely unlike what you expect. An English tea cup is filled with a tea coloured liquid, poured from a tea pot, which turns out to be a delicious Thai broth. A doughnut is actually savoury, made from lentils and served with a coconut chutney. Fish and chips are served in a Tesco bag. Lurid orange fairy cakes turn out to be moist carrot cakes served with a fragrant chai. Each course is introduced by Alice, holding up a postcard of the image. The diners take away a signed set of MP postcards showing the meal they have just eaten."

Cholombiano

Robert Frank

Likes

 

 

Alla är fotografer ska man tycka illa om. Usch! Inte bra. Flamsigt.

Och alldeles för mycket fokus på programledarna.

De där redan populära.

 

Och det kanske äger sin riktighet.

Lite för mycket välbärgade, medelålders, vita män.

Med sina leksaker.

Riktigt illa blev det när Rheborg bad sin dotter ta sig tröjan inför en porträttfotografering.

 

Men bortsett från den blundern så har jag iallafall haft en del ut av serien.

Bara detta att anta utmaningar, ge varandra uppdrag. Eller sig själv för den delen.

Så har fotoundervisning, och mycket annan estetisk sådan, bedrivits i alla tider.

Ut och leverera.

 

Och det borde alla göra hela tiden.

Hörde en gång att självaste Christer Strömholm under en period gick ut på stan med avståndsinställning fasttejpad på 1,5 meter. Bara för att kunna utforska hur han bäst kunde arbeta så nära. Svårare än så behöver det inte vara.

 

Men det som blev den största ögonöppnaren för mig, en vit, medelålders man, var det senaste avsnittet. Om bilden i sociala medier.

Har liksom aldrig fattat det där.

Har inget Instagramkonto.

Inte Twitter heller.

Klarar om sanningen ska fram knappt av Facebook.

 

Men här blev jag varse.

Det handlar inte alls om fotografi, ju.

Det handlar om bekräftelse och gillande.

Att bli omtyckt för den man kanske är, det man kanske gör, den bilden man kanske står för.

 

 



 

Och det är där som sociala medier är så hopplösa om man söker kritik. Det finns bara en gillaknapp.

Vilket i sin tur sätter tonen i kommentarerna.

Har sett långa och bittra diskussioner om huruvida det är OK att lämna "negativ" kritik i olika grupper på Facebook.

Det är en ängslighet för att bli bedömd som är beklämmande.

Vilket jag tolkar som ett totalt ointresse av att gå vidare.

Utvecklas.

 

Men visst finns det skitstövlar överallt.

Någon kommer någon gång att kasta ur sig ett "jävla skitbild".

Kanske anonymt.

Och då är rädslan tillbaka.

Ska det vara så?

 

 

 

 



Jul igen.

"Det blir en mild, blåsig och regnig julafton" hör jag väderrapporten säga på P1 under tiden som datorn vaknar.
Jovars. Nog fan blåser det. Och regnar.

Men det kan man inte hänga upp sig på. Nu är det jul.
Tomtar, glitter, stjärnor, skinka, kål, julklappar.
Har ni laddat kamerabatterierna?

God Kul!

Som sagt, det är inte kameran det hänger på.

 

 

Inte julpyssel - Leicapyssel