Trodde först att det här var en film som skulle ställa en av de frågor som ibland sysselsätter min hjärna. Vem har rätt att kalla sig fotograf? Inte minst som professionell fotograf är det en viktig fråga att ställa sig. Det handlar ju om levebrödet. Då är det svårt att se kreti o pleti springa runt med mobiler, plastkameror och samma kameror som undertecknad, för att sedan lägga ut resultatet på nätet, Gratis! Vad motiverar då en bildköpare att betala dyr timpenning? Inget. Och det gör de alltmer sällan. Inte den typen av kund som i många år var mitt levebröd. Mindre företag, institutioner, föreningar, organisationer. Alla klassiska fördkrokar för den lilla lokala frilansen.
"- Eva i vaktmästeriet eller Knut på lagret tar ju så bra bilder. Använd henne/honom. Eller ta den där bilden på nätet. Vad kostade den? En dollar, det är väl en 7-8 spänn?"
Och det funkar ju. Visst, inte hundra exponerat eller rätt i färgerna, men man ser ju vad det föreställer!
Det är då man vill hoppa av. Jag kunde till slut inte uppbåda energi att motivera kunder att tänka kvalité. Och räckte själv inte till för att nå de högre höjder där de mer prestigefyllda jobben fanns. Där det fortfarande är självklart att anlita en fotograf.
Så jag lade av. Tjänar mitt levebröd på annat. Tar mina egna bilder. Och blir lite gubbigt purken när jag ser en sådan här film där alla e så bekymmersfria, begåvade, kreativa, unga, inte ett problem i världen. Kan de leva på det där? De verkar ju ha så roligt.
