Aue Sobol igen

För ett tag sedan skrev jag om Jacob Aue Sobol's projektresa "Arrivals and departures". Här är en länk till en blogdagbok som publicerades i sammanhang med en resan. Och här två filmer från den resan. Intressant att höra honom resonera om hur det är att närma sig en ny miljö och främmande människor. Inspirerande.

Lite musik.

Fick ett tips om den här videon/låten. "Som ett konstverk" var beskrivningen. Det har väl inget med foto att göra men den är så bra.

Att närma sig en människa

Mötet igår gick över förväntan. Mycket respons. Och hjälp. Nu börjar det. Huvudet fullt av tankar. Det handlar om att närma sig för mig helt främmande människor. Be dem att dela med sig av sin historia. Sitt liv. Jag vill titta in där. För att där finns en viktig historia. En historia som kommer att knytas ihop med andras historier för att bilda en mosaik.

Det är ett av de mest spännande momenten. Mötet. Att ha ett legitimt skäl för att störa. Be om att få peta i någon annans liv. För det är ju det jag gör. Oftast har de inte bett om det utan blir.....påhoppade. Eller uppvaktade. Det är så svårt att veta hur det känns. Och jag drivs ju av mina avsikter. Som inte är annat än goda. Eller hur?

Möte

Vaknar till 2 plusgrader, blå himmel och en sol som inte orkat över kullen bakom huset. Ska in till stan på ett möte i eftermiddag om ett nytt projekt och är lite sådär lagom spänd. Vet vad jag vill berätta men osäker på om jag kommer att klara av att inte dränka de andra i min entusiasm. Det handlar om att övertyga om det viktiga i mitt projekt. Att få det till att verka nödvändigt. Ska jag ta med några böcker med exempel på liknande tänk? Lite Tivolimaterial som referens? Göra anteckningar för att inte missa något? Tror inget av de. Vill komma som mig själv. Kommer inte att få så mycket tid. Vill inte ha något som kommer mellan mig och historien som jag vill berätta.
Då återstår bara en fråga. Ska jag ta med mig kameran? Ifall det händer något på vägen. Eller är det för mycket av "här kommer fotografen"? Samma gamla frågor.

Tova Mozard

Tova Mozards bilder är ett typiskt exempel på när jag gillar bilderna men inte fattar sammanhanget. Hon har en konstfotobakgrund och allt hon gör verkar ha en teoretisk plattform. En bild är inte bara en bild, den är också en massa annat som måste förklaras. Men det skiter jag i. Jag gillar bilderna. Arrangerade bilder av människor eller platser. Många gånger är det hon själv som syns på bilderna. Lite Cindy Sherman faktiskt. Men det som fångar mig är hur de väver historier inom sig. Jag kan titta på vissa av dem och nästan få ihop en film. Föga förvånande att hon håller på med det också. Som ni kan se så gick det att sätta sig mitt i lokalen och kolla.

 

 

 

Sist en video son Tova Mozard gjort självom sitt konstnärskap. Döm själv. Eller inte.

Mer Parr

Martin Parr fortsätter resa runt i vår konsumistiska värld. Här i södra USA. Lite mer fart på honom här jämfört med Finland. Fast det är väl lite skillnad på miljö.

Mölndal

Spännande med färgade glasytor. Ska försöka komma tillbaka, här finns fler bilder att ta.

 

 

 

Höstklicheér



Men jag gillar det ändå.

 

 

 

 

 

David Gibson

David Gibson tillhör den nya generationen gatufotografer. Han har ett öga för tillfälligheter och det lätt absurda. Men jag köper det inte helt ändå. Det finns ett avstånd mellan honom och motivet som stör. Han är där men inte med. En betraktare, en voyeur, som aldrig låter situationen beröra honom utan bara tillfredställa hans egna intressen. Se och hör honom om hans egen fotografi i klippet här.

Förra året gjorde jag en mejlintervju med honom om varför han ställer ut sina bilder. Det visade sig att det vill han inte alls. Varsågod.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

David Gibson är en del av den nya vågen av gatufotografer som uppmärksammats på sista tiden. Med sitt London som huvudsaklig jaktmark letar han efter situationer, texter och mönster som uppstår i gatuvimlet. Jag har bara sett hans arbete på webben men var övertygad om att han var en av dessa erfarna utställare som jag sökt kontakt med. Så döm om min förvåning när svaret blev en motfråga. Och en uttalad ovilja att betala kostnaderna som följer med utställningar. Det hela utmynnade i en mejlkonversation, och det är den som jag nu delar med mig av till er.

_________________________________________________________________________

Hello Per

 I am happy to contribute to this but find your questions too narrow because you presume that all photographers are keen to exhibit and this is not sure. I am very wary of exhibiting simply because of the cost and it is important to remember that photographers exhibit in two forms: they either organize one themselves which means they pay for it or if they are of a high-profile they are invited by a gallery to exhibit. Of course there are also groupshows which is a separate consideration.

 So who are you asking, high profile photographers or all photographers? Because you will probably get different answers. I personally am not desperate to exhibit simply because of the cost to do it properly..printing, mounting, etc.

Best wishes

David
_________________________________________________________________________

Hello again David.

 I myself belong to the ''pay for it all'' group. And my questions are all about the drive to put on the kind of show that an exhibition is. I agree that the costs are essential in deciding. But if you could set that aside, what motivates you to have an exhibition? I assume that you have had one. I made that assumption given your status in the street photography world. If you still find it not worth the effort, why so? Do you find other ways of showing your work better? Which ones do you then favour?

P-O
__________________________________________________________________________

Hello Per,

 I'm maybe not your ideal candidate for this. I have had a few solo shows some years ago which were well received but ultimately buried in a large city like London. Also, of course it was not a high-profile venue and not enough publicity but I did sell some photos. Was it a good experience? Well, something to have done and learnt from, yes. I learnt that in future to do it properly. And by this I mean to basically wait until the time is right. That time could be a year away now because quite possibly my profile is high enough to attract attention. Another aspect of all this and often tied in with an exhibition is a book. Again it's better to wait. Some people put out Blurb books but I'd much prefer to wait and 'do it properly'

 So this this is my attitude throughout and maybe I've got it wrong. I actually do have an exhibition of sorts of my early black and white work at the moment in a trendy cafe in west London...and again sold a few photos...and got a few compliments. What I'm getting at is that I don't need compliments.

 But putting aside all that as you say. Of course it's good to exhibit because you never know who might see them - and it's nice to see them breathing properly on a gallery wall. So in the next few years I'll try and do it properly.

 A factor these days is the Internet. Photographs reach far more people on a good website that an exhibition ever can but then again a good review on blog of an exhibition adds to it all. I fully admit that you can't beat the feel of seeing photos on a wall, especially if they are framed.

Hope I make sense

David
__________________________________________________________________________

Hi again David!

Thank you for your most interesting and refreshing views on this topic. Finally, would you please answer these two last questions about how you look upon other photographers work?

                                      -----------------------------------------------------

- When you see other photographers exhibitions, do you then think of what makes it so good except for the images? What in that case could that be?

 - Galleries are empty spaces with white walls which need covering up. Even the mere fact of putting frames or something on the walls with text - and then having (ideally) people walk around it creates an event. The function of a gallery is to show things on the walls or the space that stimulates interest.

And the axis of any exhibition is (ideally) the buzz of the Private View. It's all about creating a social event. Many photographers and other people like going to Private Views because of this buzz...they catch up with fellow photographers....and have free beer. Private Views are not the best time to actually look at an exhibition. Most people do a cursory tour of the exhibition and spend more time socialising probably. I'm being a little cynical here. Of course people like meeting the photographer and you never know who might wander into the empty gallery a few days later. There's always that random unknown factor about exhibiting.

- What exhibition have you seen lately that you liked?

- I look at books more than photographic exhibitions but I saw the exhibition 'Be...longing' by Fouad Elkoury very recently at the Beirut Arts Centre. I went to see a selection of Robert Frank films and by chance saw the exhibition by Elkoury. It was good to discover someone who had documented Lebanon over many years. And a very nice book too. In short it was done properly!

David

Att lyfta kameran

Ibland tvekar handen. Ögonen ser, ger signal, men handen är inte riktigt med. Vågar inte. För tänk om personerna som ska bli min bild tar illa upp. Modet sviker. Kanske blir det inte någon bild denna gången.

För vad ska jag säga? Vad har jag för anledning att ta en bild på totalt främmande människor som för en sekund eller två råkar utgöra en bild? Jag har inget definitivt svar men det brukar lösa sig. Ett leende, ett par ord om att det såg ut att bli en bild. Om de överhuvudtaget märker något. För visst är det ganska harmlöst det jag gör. Tar ett par kort. På offentlig plats.

Och vem vet, kanske det blir en liten kontakt, människor emellan. Fast det kan jag ju inte veta när jag ska lyfta kameran för att ta den där bilden. Har jag självförtroendet, det är en bra dag, modet på topp, kan det hända att jag aldrig tvekar. Skapar en bild. I ögonblicket.