När man vänder sig om....

Hade några ärenden på köpcentret Frölunda Torg häromdagen. Sen eftermiddag. Skarpt, lågt ljus strilar genom fönster högt upp. Fastnar vid en rulltrappa. Försöker fånga ljuset och de få färgklickar som dyker upp. Som en lek med färg och form.

Kanske inte de viktigaste bildern men ett intressant spel. Och det är ögonblick som det handlar om. Dels rör sig rulltrappan, "levererar" nya objekt hela tiden, dels har jag inte så mycket tid att hänga här. Ärendena du vet.

Så när jag känner stressen att gå vidare tar jag ner kameran. Slänger en sista blick neråt rulltrappan utan att se något nytt. Och vänder mig åt vänster för att gå. Då.....

 

Två samtal, en gest, en röd diagonal, allt inramat av skuggornas mörker. Det blir en exponering. Sedan är allt över. Gesten avslutad, ett av samtalen avslutas. Bildens grundstenar splittras. Bara man vänder sig om.

Mr Burnett

Det finns många klipp med legendariske David Burnett på nätet där han berättar diverse historier, visar sin utrustning m.m. Men det är något avslappnat över det här klippet som jag fastnade för. Och därför vill bjuda på.
Men det handlar inte så mycket om att plåta med film i den digitala tiden, som titeln anspelar på. Det finns det andra klipp om. Nej, det är dessa anekdoter från ett liv som fotojournalist i världens händlesecentrum. Hur man får världens ledare att sitta närmare varandra med en ljusmätare, rangordningen av vattenpölstorlekar under en Obama kampanj och många fler.

Legender

Det händer inte så mycket just nu. Eller jo, men inte så att jag vill blogga omdet. Förbereder en del, planerar annat. Så det kommer att lossna. Hittade det här att roa sig med så länge.

Arafat - Heisler

Så stort, så enkelt.

Widelux

Jag har arbetat med denna underbara och mycket speciella kamera när jag höll på med mitt projekt Tivolilliv.

Men om sanningen ska fram så fann jag det svårt använda den i andra sammanhang. Provade i reportageuppdrag, för svårt format för tidningar att använda, och gatufotografi. Men det ville sig aldrig. Enstaka bilder blev det bara.

 

Men det finns de som har gjort den till sin standardkamera. Amerikanska filmskådisen Jeff Bridges är en inte helt oäven fotograf också, gärna då med sin Widelux. På hans hemsida kan man se hans bilder, främst tagna under olika filminspelningar.



En av Sveriges allra bästa reportagefotografer Jens Olof Lasthein, har lyckats med att göra Wideluxen till sitt eget speciella uttryck. I färger som tränger igenom till betraktaren skildrar han sina miljöer i 140 graders panorama.

  

 

 

Winogrand

 

 

 

Satt härom kvällen och bläddrade igenom mitt exemplar av Figmenst from the real world. Det närmaste man kan komma en biografi över Gary Winogrand.

Mannen var en fotograferande under. Ansåg att det var viktigare att ta bilder hela tiden än att ta fram dem. Följaktligen lämnade han efter sig närmare 2500 oframkallade rullar film. En institution fick stötta med pengar för att få dem framkallade innan de förstördes. Maniskt.
Här en suddig, gammal film från Youtube i två delar om denne naturkraft.

 

Att gå vidare

Har precis tagit ner utställningen Tivoliliv för sista gången. Trodde att det skulle kännas vemodigt, men jag var nog klar. Känns bara skönt på något vis. Synd bara att inte fler nappade på att köpa bilder till förmån för Läkare utan Gränser.
Dags att gå vidare. Nya bilder.

 

 

Nördigt men.....

Jag vet faktiskt inte varför jag tycker så mycket om den här sidan. En massa amatörer, proffs, legendariska fotografer och andra kändisar som är fotograferade när de fotograferar. Eller åtminstone håller i en kamera. Men här är den.

Stanley Kubrick

Graciela Iturbide fotograferar Édouard Boubat.

 

 

Brad Pitt

Horst Faas

Mr Turpin

Hade tänkt att jag skulle presentera några av dessa  "nya" fotografer som dykt upp under den nyrenässans som gatu/ögonblicksfotografin upplever. Känner att det kanske är hög tid att skriva om aktiva fotografer istället för om dessa gamla stötar som jag brukar bubbla om. Först ut är Nick Turpin.



-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

 

 

Nick Turpin är grundare av iN-PUBLIC och därigenom en av de viktigaste personerna i ögonblicksfotografins återuppståndelse. Som fotograf har han ett säkert öga för detaljerna i vardagen. Det är oväntade kombinationer, inte sällan med en humoristisk touch. Som drivande kraft i att få denna genre att bli konstnärlig, journalistisk och till och med kommersiell är han svår att förbigå. Inte nog med att han startade iN-PUBLIC, han har också en blog, ett bokförlag och en tidning ägnade åt denna inriktning.

Som gatufotograf har han klart för sig vad han söker efter. I klippet här lägger han ut texten om det.

 

Och naturligtvis är han engagerad i bildpubliceringsrättighetsfrågorna. Får man fotografera vem som helst i det offentliga rummet och publicera det? Inte i Frankrike, där han bott i fem år, och det är enligt Nick Turpin fel. Likaså oroar han sig för de tankar om begränsningar i Storbrittanien som dykt upp i landet efter terroristdåden.

 

 

Förutom att fotografera så har Nick, precis som många andra stillbildsfotografer, börjat filma. Och till min stora glädje har han använt sina fotografkolleger inom iN-PUBLIC som motiv. Filmen om iN-PUBLIC heter In-Sight och kan mot betalning ses i sin helhet här. Där finns också trailern men den kan du se genom att bara klicka på bilden här under.

.

Händer det nått?

Tidig torsdagmorgon.Sitter och funderar på om det egentligen är lönt att dra igång en debatt om fotografi. Och dess former. Har dragit igång ett par på Fotosidan på sistone, men jag vet inte om det i grunden ger något. Får väl hoppas att någon som läser dem får upp ögonen för olika aspekter av det här med att avbilda. Näst efter teknik verkar kategorisering av olika stilar vara populärt. Hamnar nog lätt själv i den fällan. Onödigt egentligen. Just nu drömmer jag mest om ett hus i Provence. Eller Andalusien. Typ.

Mary-Ellen

 

 

 





Aperture 60 år

Ett fotobokförlag, galleri, seriös fototidning utan teknik, mötesplats. Allt i ett. I 60 år. Tänk om vi hade haft något sådant här.

Det här med "street photography".

Jag är gammal, jag vet. Växte upp med bilderna från Cartier-Bresson, Robert Frank, Boubat, Tony Ray-Jones, Gary Winogrand m.fl. De satte en stämpel på vad som kan kallas gatufotografi. Små, små bitar av vårt liv. Det som utspelas i det offentliga rummet. I en 125/sekund. Eller så.
Det som utmärker dessa och alla andra gatufotografer från den tiden är att de i någon mån såg sitt gatufotograferande som en sorts reportage. Man ville berätta. Om människan och livet, vardag och fest. En historia om historien.



Robert Frank

Så det är med en viss förundran och inte så lite avsmak som jag bläddrar igenom allt som idag kallas gatufotografi. Eller "street photography". Så att alla förstår.
Skit samma, definitionen av denna genre verkar ha blivit "bilder tagna på gatan eller det offentliga rummet i största  allmänhet". En blomma, ett porträtt mot neutralbakgrund, ett landskap, en arrangerad gruppbild. På gatan = gatufotografi.
Vad jag inte ser så ofta är något mål eller syfte med dessa bilder. Ingen historia, ingen genomtänkt kompostion, ingen tanke. Bara en massa tomma bilder. Att detta är en fotografi att ta på allvar verkar ingen ha fattat. En person som kommer gående på en trottoar är inte en bra bild bara därför. Inte ens om det regnar eller snöar. Det behövs lite varför?, varthän?, mot, för, till???... Jag vill bli berörd, nyfiken och engagerad. Inte uttråkad av sånt som jag och vem som helst kan se och uppfatta. Tanken är ju att fånga det där som de flesta missar. En blinkning, rytmen i en rörelse, en kort beröring.



Eduard Boubat

Jag tror att de som ger sig ut för att ta dessa bilder saknar insikten i vad som är målet. Varför skulle man annars ge sig ut på stan och mer eller mindre överfalla allt och alla som kommer i ens väg. Urskiljningslöst för att sedan lägga ut skiten på nätet. För att inte tala om dessa fotopromenader. Suck. Kanske är jag för mycket ensamvarg, men vad kan det ge i unikhet? "Fick du nått?, visa?, wow, den fick jag med!".



Gary Winogrand

Ibland kan gatufotografi vara ett sätt att träna. Öva upp sinnena, ögats känslighet för det oväntade. För mig är det ofta så. Mer nu när jag inte lever på fotografin än när jag arbetade med det på heltid. Vilket var lite synd. Jag hade nog behövt det ibland. Och visst, bilderna blir inte alltid så spännande. Kanske är det mer fokus på komposition vissa dagar, situationer andra. Men så kommer det där tillfället då man förhoppningsvis är med.

Guy le Querrec



Så för alla er som nu kokar av ilska över dessa ord, eller bara är hälsosamt nyfikna på vad det är jag menar, ta en titt i arkiven. Googla fotograferna här ovan plus några till. Ralph Nykvist, Richard Kalvar, Joel Meyerowitz. Vill du sedan se vad som görs idag ute i världen, gå in på iN-PUBLIC's hemsida och nosa runt. Se, känn, lär. Och ut och fotografera.

Tivoliliv till salu! Hjälp Läkare utan Gränser!!

Då så, dax att försöka göra en insats för mänskligheten. Det är två veckor kvar på min utställning Tivoliliv på Frölunda Kulturhus. Från början hade jag tänkt att ha auktion på bilderna, men det har visat sig lite för komplicerat. Så det blir så här. Alla bilder som hänger är till salu för 500:- styck. De är monterade på ca 5 cm tjocka skivor. De kvadratiska bilderna är 55x55 cm och panoramabilderna har måtten 79x39 cm. De har varit på turné hela 2012 och vissa bilder har fått mindre skador i form av repor, blåsor, färgprickar. Jag kallar det patina.
Nu över till hur detta ska gå till. Välj ut vilken eller vilka bilder du vill köpa. Kontakta mig, gärna på telefon 070-2459300 men det också bra att mejla: postoltz@hotmail.com. Helst ser jag att du kommer till Frölunda Kulturhus på eftermiddagen den 17/2 , när utställningen ska ner, och hämtar din bild. Men det går att ordna avhämtning också. Det enda som jag inte kan göra är att skicka bilderna. Det blir för dyrt.
Betalningen. Alla intäkter går oavkortat till Läkare utan Gränser. Betalningen görs direkt till deras insamling som du hittar här, och sedan lämnar jag över din bild till dig mot någon form av bekräftelse på att du gjort ditt bidrag.

Eksjö museums lilla konsthall.

 

Galleri Kontrast i Stockholm

Sjöbo Konsthall

 

Frölunda Kulturhus.

Utomhusvintersportfestival

Martin Parr, igen. Men den här filmen visar jag inte så mycket för fotografins skull som evenemanget. En utomhusvintersportfestival. Smaka på det ordet. Vinterfiske, dammhockey, isbad. Brrr.



Ett par observationer:
- Det börjar bli tufft även för Magnums fotografer. Jonas Bendiksen tog jobb på en norsk lokaltidning och här arbetar Parr åt en lokaltidning. "You take what you can get!"

- Parr, Parr, Parr. Att man måste ha en inomhuskamera och en utomhuskamera när det är minusgrader, hade du kunna fått reda på av vilken bandyfotograf som helst. 1955 eller så.

Kvadrat

Märkligt. För inte så länge sedan betydde en kvadratisk bild att någon hade använt mellanformat = hög kvalité. Idag är chansen större att det betyder att bilden är tagen med en telefon.